Nu undrar ni säkert vad som hände sen.

Jo, min kropp läkte, jag kunde hela mig själv med hjälp av vattnet och skämdes nästan att jag inte kommit på det själv.
Så nu var jag uppe och gick igen och det fanns ingen mer tid för vila, det var bråttom. Oshogo hade haft rätt, mitt folk behövde mig.

Under tiden då jag legat till sängs hade en känsla av panik börjat sprida sig bland dem alla. Även mina föräldrar tvekade inför den kommande striden. Ingen trodde att de skulle klara det utan mig och när jag nästan dött så började många tvivla. De blev osäkra på om vi skulle kunna besegra Khaltor över huvud taget och deras beslutsamhet omvandlades till rädsla.

Jag gjorde mitt bästa och gick runt bland dem, visade att jag mådde bra, pratade med alla jag mötte och försökte peppa dem. Men det hjälpte knappt.
Det var då jag bestämde mig.
Vi kunde inte stanna kvar, ju längre vi väntade desto större var chansen att rädslan skulle besegra oss. Därför bestämde jag redan samma dag att vi skulle marschera till Khaltors fäste och besegra honom där.

Många hade ryggat vid tanken på att slåss på hans territorium och jag fick medge att det kändes tungt. Men alternativet var inte bättre.

Det hade tagit oss en vecka att förbereda oss och nu var vi äntligen påväg.
Jag red bekvämt på Rokk's rygg och sneglade på Jix som satte sig tillrätta mellan hans öron. Hennes älv scouter och spanare kom titt som tätt med rapporter som hon vidarebefordrade till mig. Hittills hade det varit lugnt, vilket var tur. För mitt sinne var fullt av frågor, tvivel och jag saknade den beslutsamhet som jag brukar ha.

Om demonen i berget hade kunnat besegra oss, hur skulle det då gå mot dennes mästare?
Jag kände mig ensam, alla såg på mig som deras ledare nu och vi hade lämnat kung Jehro, mor och far i palatset. De var kvar där tillsammans med en styrka som var stor nog att skydda Tanoria. Resten tog vi med oss. Det kändes skönt att de var kvar, men innerst inne visste jag att om vi dog så stod de snart på tur och det betydde att allas blickar skulle riktas mot mig. Vid minsta beslut och vägskäl var det mig dom vände sig till.
Det var inte rampljuset som bekymrade mig, det var besluten.
Vad som än hände var vi tvungna att klara det här.

"Will?"
Jag såg upp på Sarah som ridit upp vid min sida och lagt sin hand över min. Hennes blick var orolig men fylld av ömhet.
Jag ryckte på axlarna och log tillbaka mot henne "jag har mycket att tänka på"
Hon nickade till svar, men jag såg att oron i ögonen fanns kvar.
Jag vände bort blicken från henne och såg bort mot Jakkah som red längst fram tillsammans med hans förtrupp. Sen kom vi; Ren, Daniel, Aaron, jag, Liria och Sarah. Och så Jix såklart.
Efter oss kom alla fotsoldater bärandes på sina vapen och det klingade av stål och skramlade från ringbrynjorna i människornas rustningar. Men alverna gick ljudlöst efter dem, inte ens deras fotsteg hördes.

Jag suckade för jag visste att människorna skulle dö först och det högg till i hjärtat och jag kände mig nästan illamående vid tanken.
Längst bak gick ännu en grupp kentaurer, de skyddade vagnarna med proviant och annat vi behövde. Men sen tog det stopp.

Jag skakade på huvudet och kliade mig i nacken, jag hade önskat att ledet varit några tusen man längre.
"Le"
"Va?"
"Du behöver ge oss hopp, men just nu lyser det tvivel om dig Will."
Jag såg upp på min morbror och log. "Jag vet... men hur-.."
"Låtsas." Han drog ett djupt andetag "alla är rädda, men du är den ende som inte får visa vad du känner."
"Men åååh, Aaron då?"
Jag visste att jag förmodligen lät som en unge, vilket bekräftades när min morbror roat höjde på ögonbrynet innan han vinka till sig Aaron.
"Vad?"
"Bebisen här behöver barnvakt."
Aaron såg frågande från den ene till den andre innan han ryckte på axlarna.
"Vad är det frågan om?"
"Dan tycker väll att jag gnäller..."
"Som om det var nåt nytt."
Hans flin fick mig att må lite bättre, som om bördan lättades en aning.

"Du vet väl att vi gör det här tillsammans."
"Det är det som är problemet."
Aaron släppte ut en djup suck "Vi har redan diskuterat det här Will, vi behövs alla fyra."
"Jag veeeet. Me-.."
"Inga men."
"Jag bara önskar att det fanns ett sätt så alla slapp dö, A."
"Jag vet."
Jag såg in i min brors ögon "om vi överlever striden, så finns det ändå så få kvar av oss."
"Men om vi dödar honom Will, så stoppar vi ondskan. En värld utan mörk magi, tänk på vad han gjort mot alla. Tänk på vad din far fick utstå när han var förhäxad. Tänk på alla som dött för att bli monster åt honom. Vi måste hämnas dem och få ett slut på det här!"

Jag skrattade till "sen när blev du så där beslutsam?"
Han log mjukt och satt tyst och fundersamt i sadeln på sin hjort. "Vad är ditt mål när det här är över?"
"Efteråt?"
"Mmm, vad har du för drömmar? Planer?"
Jag tittade förvånat på honom och rynkade ögonbrynen "jag... jag antar att jag kommer att regera? Om några år i alla fall när Leon vill stiga ne-..."
"Du är redan kung Will" avbröt han mig.
Jag sneglade osäkert på honom.
"Jag vill bygga upp nya städer och göra landet säkert igen."
"Låter som en bra plan."
"Du då?"
Han skruvade sig i sadeln "vi hade ett möte"
"Vi?"
"Jag, Liria och Jehro"
"Okej?"
"Nät Khaltor har fallit så..."
"Så?"
"Så gifter vi oss och jag flyttar till Tanoria." Hans ord var dämpade och han sneglade på mig från ögonvrån. Jag förstod att han var osäker på hur jag skulle reagera.
Jag nickade "Det var ju det du ville."
"Will-.."
"Du hade kunnat sagt något innan mötet."
"Varför?"

Jag satt tyst en stund innan jag viskade "för då hade jag sagt åt dig att strunta i giftermålet."
Aaron vände sig bort "menar du det?"
Jag skakade på huvudet "det spelar ingen roll nu A, ni har redan planerat allt och jag borde vara glad och tacksam att jag har dig som en bror istället."
Aaron såg på mig och jag ryckte på axlarna "lycka har aldrig varit min grej." Sen manade jag på hästen och red fram en bit och red jämsides med min morbror istället.

Dan sneglade på mig från ögonvrån "är allt okej?"
Jag skakade på huvudet "när jag är deppig lyfter han mig, när jag svävar iväg drar han ner mig på fötter igen. Hur ska jag kunna leva utan honom Dan?"
"Så säg det till honom."
"Jag gjorde det."
"Och?"
"Det är för sent."

När solen gått ner slog vi läger.
Soldaterna slog upp tält runt omkring oss och efter att jag fått in allas rapporter och vi haft kvällens rådslag så hamnade jag vid en lägereld tillsammans med Sarahs storebror Ren. Framför oss i skuggorna såg jag Aaron och Liria gå iväg tillsammans hand i hand. Jag slog bort blicken och tittade in i elden istället.

"Jag hörde ett rykte att det var meningen att du och alvprinsessan skulle gifta er."
Jag såg på Ren och nickade.
"Sååå.. vad hände?"
Det kändes olustigt att ljuga för Ren, han var som en bror för mig med. Istället nickade jag bara mot Sarah som stod en bit bort.
Ren skrattade och nickade "hon brukar få som hon vill tillslut."
"Det är ju tur att jag är född till diplomat." Sa jag sarkastiskt "annars hade vi ju kunnat starta ett inbördes krig."

Rens min gick från munter till allvarlig "det hann visst hända en hel del innan vi kom."
"Allt var under kontroll." Jag såg upp på Sarah som slog sig ner mellan oss.
"Eller hur" jag himlade med ögonen åt henne innan jag la armen om hennes midja för att dra henne närmare mig. Men hon puttade bort min arm och fnös irriterat.
"Lägg av Will, se dig omkring, du har skapat det här. Alla här är villiga att slåss för dig så sluta nedvärdera allt du gjort, för det är det här som du kämpat för. Det ni har tränat inför, det händer nu så det är dags att fokusera."

"Hon har rätt, du har kommit långt."
Jag lutade armbågarna mot knäna när jag böjde mig framåt och satt tyst och funderade ett tag.
"Det kommer nog bli en kröning direkt efter att vi kommer tillbaka till Tanoria."
"Okej."
"Och ett bröllop."
"Va?"
Jag sneglade på Sarah och kunde se Ren's breda leende som glittrade i bakgrunden.
"Aaron och Liria."
"Ahaa, okej. Så det är klart nu?"
"Mmmm"
Ren skrockade tyst i bakgrunden men sa ingenting.
"Så du blir kung i Ravenworth och han i Tanoria?"
"Det verkar så."

Jag reste mig upp och sträckte på ryggen innan jag vände mig mot henne.
"Men det finns ju fyra kronor som väntar där borta, om du har lust."
"Om jag har lust?"
"Ja, att bli drottning..."
Hon sneglade på Ren och sen på mig.
"Det kan jag väl."
Ren skrattade till och himlade med ögonen.