Gräset var så vasst, solens strålar så skarpa. Min kropp värkte, huden brann och jag orkade inte ens öppna ögonlocken.

"Will..?"

Det var Aarons röst, han lät orolig.
"D-det br-bränns.." kraxade jag fram.
Solen försvann och en enorm kropp placerade sig över mitt huvud. Den enorme draken skyddade min sargade kropp mot solens strålar.
"Tala inte Trisin'dal, vila."
Jag kisade upp mot Aaron och såg in i hans förtvivlade ögon, han tog min hand och tårar började falla från hans ögon.
"Du är helt uppbränd Will, och jag är helt oskadd."
"Skrytmåns" mumlade jag och han log svagt åt skämtet innan han böjde sig ner och lät sina läppar nudda min skinnflådda mun i en kort sekund, för på avstånd kunde jag höra fotstegen som närmade sig. Någon eller några sprang åt mitt håll.

"William!"
Det var min mors röst.
Fötterna, det måste vara fem eller sex personer tänkte jag, de kom rakt mot oss men saktade plötsligt in, som om de tvekade.
"Var inte rädda" mullrade Oshogo "jag är Trisin'dal och Aaron'res lärare, jag vill er inget illa."

Jag fnissade för mig själv när jag tänkte på hur mina föräldrar måste ha känt inför synen av en levande drake. För han var majestätisk, men då slog det mig,
"Mår du bra Mästare? Är du skadad?"
Hans röst var ovanligt mjuk och omtänksam när han svarade "oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Koncentrera dig på att läka dig själv nu."

Snart var de framme och jag tittade upp i oroliga ansikten. Sarah stirrade på mig med vidöppna ögon fyllda av förtvivlan och fasa, jag såg hur hon ansträngde sig för att hålla bort tårarna.
"Är det så illa?" skrattade jag, men skrattet gick över till en torr hackande hosta.
Sarah log och skakade på huvudet när hon kom fram och satte sig på knä bredvid mig och strök mitt hår. "Vi har ju flaskan, eller hur? Den du fick av ..."

Hon fingrade på mitt bälte och letade frenetiskt efter flaskan jag alltid bar på. Hennes ögon avslöjade det jag redan visste. Den var borta.
Hon log svagt mot mig, som att hon försökte övertyga sig själv ."Dom har säkert någon dundermedicin här i Tanoria." snyftade hon.

Aaron reste sig och sträckte ut armen åt Liria som hälsade honom med ett strålande leende, men hon stannade tvärt och drog efter andan när hon såg mig.
"Ni är dåliga skådespelare..." suckade jag.

Jix landade bredvid min kind och la oroligt en kall liten hand på min axel och viskade i mitt öra "hela din kropp är sönderbränd Will, dina kläder har inte kunnat skydda dig." Suckade hon.
"Trisin'dal är extra känslig för värme" mullrade Oshogo" eld är motsatsen till hans element och gör honom extra sårbar. Så är det för er allihop, men Liria och Jix har tur då era element är inte lika känsliga."
Jag märkte hur Aaron gick bort till Oshogo och pratade lågt med honom och jag antog att han var orolig för hur det skulle bli, om jag skulle bli bra, om jag skulle överleva. Jag hade liknande tankar själv.

Snart var dom där allihopa, mamma och pappa, Jehro, Ren och Daniel.
Alver som bar på en bår.
Försiktigt lyfte de upp mig och bar iväg mig mot palatset. Jag vände på huvudet och såg bort mot Oshogo, han samtalade med Jehro. Det högg till i magen och jag letade med blicken efter Aaron
"Aaron, är han kvar i berget? Sa Oshogo något?"
Aaron kom fram till båren och såg ner på mig.
"Han är kvar, men det viktigaste är att vi kom ut... alla tre."
"Ja, men..."
"Jag vet. Men du kan inte oroa dig för det nu, du måste bli bättre. Jehro sköter det där, du kan lita på honom."

Jag suckade.

"Var är Jakkah?" Det hade känts bättre om jag visste att den store kentauren var med i försvarsplanerna.
"Han är kvar i skogen"
Jag såg upp på Leon som gick på andra sidan om båren, bredvid honom gick Evelyn och torkade tårarna hastigt så att jag inte skulle se dem.
"Har ni hört något?"
"Det har gått bra, han tog ner de första trupperna och Khaltor har dragit sig tillbaka. Vi har skickat bud efter honom."
"Bra."

Jag slöt ögonen och lät kroppen slappna av. Smärtan var fruktansvärd och jag kämpade för att hålla mig vid medvetande.
"Aaron!"
Det var Lirias förtvivlade utrop, följt av Aarons lugnande röst "det är okej, jag är okej."
"Aaron?"
"Det är ingen fara Will, plötsligt känner jag din smärta, som vanligt."
"Finns det inget ni kan ge honom på en gång?!" Utbrast Aaron irriterat till alverna som bar båren "nåt mot smärtan?"
De båda ursäktade sig att vi var påväg till den mest läkekunniga av alla i Tanoria.

Det tog inte länge innan vi var där.
Alla utom Aaron fick lämna rummet, de ville ha honom kvar för att se hur även han påverkades av behandlingen.
Försiktigt klädde de av mig, min hud var kladdig och sårig, full av jord och grus och jag skrek av smärta när de gjorde rent såren.
Hela jag skakade och bredvid mig satt Aaron och försökte meditera för att hålla smärtan borta från sin egen kropp.
När de var klara smörjde de in mig med en läkande salva och hela jag blev täckt av bandage. De förde olika koppar med välsmakande örtbrygder till mina läppar och snart började smärtan avta och jag andades lättare.
Äntligen kunde jag slappna av och vila.
Det tog inte länge innan jag sjönk in i en orolig sömn full av drömmar.

Två enorma händer med långa sylvassa klor greppade om klippkanten och odjuret hivade sig upp. Den svarta kantiga och långa kroppen reste sig upp ur askan, stirrade på mig med sina röda ögon och skrattade.
"Sååå, du tål inte min eld Vattgah, hur tror du att du någonsin ska kunna besegra oss med ett så svagt element. Och din bror, eld kan inte besegras med eld, ge upp, svär trohet till min mästare och ni skall leva."

Jag vaknade med ett ryck. Min kropp var stel av bandagen och jag kunde inte röra mig och jag andades tungt, drömmen, var det en dröm, eller ett meddelande?

"Aaron?"

En lugnande hand la sig på min arm.
"Jag är här Will"
"Jag trodde du hade gått"
Han såg tvekande på mig "jag kunde inte lämna dig ensam."
Jag blundade och tryckte bort vågen av känslor som var på väg att bubbla upp.
"Mår du sämre igen?"
"Nej, det var en dröm."
"Säkert?"
Jag letade efter hans hand och höll den. "Aaron vi-.."
Han la ett finger över mina läppar och tystade mig.
"Jag trodde att du skulle dö Will." Jag kände hur han kämpade för att hålla tillbaka tårarna och jag kramade hans hand hårdare.
"Jag kan inte förlora dig."
Jag log mot honom "det kommer du inte."
Han nickade kort och tog ett djupt andetag för att lugna sig. "Vad var det du ville?"
"Vi behöver prata, du, jag Jix, Liria och Oshogo."
"Will, du behöver bli frisk först."
"Det är viktigt!"
Aaron såg fundersamt på mig "så vad hände i drömmen?"
"Jag tror det är ett meddelande, kan du hämta dom andra?"
"Visst, men Oshogo, det blir svårt."
Jag funderade en stund "du får hjälpa mig ut."
"Inte en chans" Aaron skakade på huvudet och backade ifrån sängen "du är inte tillräckligt frisk än"
"Kom igeeen... "
"Nej."
Jag suckade djupt "då får du återberätta allt till Oshogo."
"Deal. Jag hämtar tjejerna."
"Skynda dig"

Det tog inte länge innan dom kom. Jag hade inte haft något annat besök än Aaron så dom visste inte vad de hade att vänta sig. Min hud var fortfarande inslagen i bandage, även ansiktet. Det var bara mina blå ögon och munnen som var fria.
"Will..." Liria log osäkert mot mig.
"Det är okej Lii, jag har inte så ont längre."
"Bra."

Jix kom flygande och landade på kudden bredvid min kind, där slog hon sig ner och strök min bandage klädda kind.
"Så, nu är vi samlade. Vad var det som var så viktigt?"
"Är vi ensamma?"
Aaron såg sig om i rummet och nickade "alla har lämnat oss ifred"
"Okej, då är det bara Oshogo som fattas."

Jag skickade iväg en tanke "Mästare, vi behöver tala med dig."
"Vi?"
"Ja, det är något jag behöver berätta för er allihop, något jag drömde."
"Jag förstår. Aaron're?"
"Ja, mästare?"
"Ta Jix i din hand och håll Liria'ra i din andra."
Aaron tog Lirias hand utan att tveka för att sedan hålla ut den andra mot älvan "Ehm, Jix... Oshogo vill att du sitter i min hand."
Den lilla varelsen ryckte på axlarna och flög upp och satte sig i hans handflata.

Plötsligt kände jag en vibration, som ringar på vattnet men i luften.
"Så, hör ni mig nu, alla fyra?"
"Jag tror det" konstaterade Aaron.
Liria och Jix såg sig förundrat omkring "Är det alltid så här för er?"
"Alltid."
"Så, Trisin'dal, vad har du att berätta."
Jag drog efter andan och släppte ut en djup suck "han säger att mitt element är svagt, även Aarons."
"Vem?"
"Monstret från berget talade till mig i en dröm."
"Vad sa han mer?"
"Han kravlade upp ur askan och sa att jag var för svag för att besegra honom, och Aarons eld skulle inte bita på dem."
"Han har rätt."
"Men om han har rätt, varför försöker vi ens?!"
"Ni var bara två, eller hur?"
"Jag visste det!" utbrast Jix nöjt "ni skulle inte ha gått utan oss, ni behöver oss!"
"Men det vet vi ju Jix, det var inte meningen att ni skulle-..."
"Lägg av Aaron, ni vill skydda oss för ni tror att vi är svagare än er men se, i själva verket blir vi starkare tillsammans. Vår magi blir starkare."
"Hon har rätt" skrockade Oshogo "det är viktigare än ni trott. Ni behövs alla fyra mot en sådan stark fiende."
"Men hur?"
"Ni förstår när det är dags."

Vi såg på varandra och skrattade till. Ett typiskt svar från honom.
"Men vad händer nu mästare? Han är ju kvar i berget."
Draken suckade tungt "Det stämmer och vi får hålla ett vakande öga ditåt. Men som det ser ut nu har vi annat att tänka på."
"Williams tillfrisknande." Mumlade Liria
"Kriget." Suckade Jix
"Vi måste möta Khaltor på hemma plan." Envisades jag
"Will, först måste du bli frisk."
"Var det något mer ni ville prata med mig om."
"Inte just nu."
"Bra, vila dig nu Trisin'dal, du behövs bland ditt folk."
"Jag vet, tack mästare."
"Det är jag som skall tacka dig. Du offrade dig för min skull. Utan er hade jag inte varit här."

Hans medvetande försvann och vi var ensamma. Dörren öppnades och alverna som skötte mina sår klev in.
"Det är dags att rengöra såren."
Både jag och Aaron grimaserade illa och de andra två såg från den ene till den andre.

Liria gav mig en försiktig kram "Vi kommer tillbaka senare Will, jag tar med mig några böcker åt dig."
"Mira ville också hälsa på, det går väl bra?" frågade Jix "hon har sparat godsaker åt dig."
Jag nickade åt dem och log, jag saknade dem redan.
"När bandagen är bytta så går jag och hämtar Sarah, hon har surat länge nog för att hon inte fått träffa dig än." mumlade Aaron.

Men jag sa inget jag bara låg och såg på dem när de gick. Jag saknade dem redan men alverna hade börjat det långdragna arbetet med att ta bort allt bandage och göra rent min hud.
"När bandaget är borta skall du få bada. Du kan läka dig själv, så som du gjorde med Aaron." Ett sting av hopp fyllde mig när jag hörde Oshogos ord och snart kom några inbärandes med ett stort kar.
"Du har vilat länge nog. Det är dags att du kliver upp."