Jag tvekade och kastade en blick på Aaron men han väntade på att jag skulle ta ett beslut.
Jag tog ett djupt andetag "vi kan inte lämna honom!"
"Jag vet"

Beslutsamt fortsatte vi att storma genom grottan. Men vi hann inte långt innan allt runt omkring oss började skaka våldsamt.
"Grottan rasar samman!" Skrek Aaron men hördes knappt i bullret från sten som rasade och skriken ifrån något som lät som två enorma bestar, ljudet kom långt inifrån berget. Huden knottrades över min kropp, två fasansfulla vrål ekade mot oss och ett av dem var från min mästare men jag var beslutsam, jag vägrade låta honom dö.
Vi sprang det fortaste vi kunde men gångarna i grottan var många och det kändes som om vi valde fel väg varje gång vi kom till en korsning.
Golvet vibrerade starkare och starkare och vi förberedde oss på ännu ett ras.

Min andning var tung och snabb, dessutom kände jag hur svetten pressades fram över hela min kropp. Jag strök undan dropparna som var på väg ner för pannan och ner i ögonen.
"Känner du?" Frågade Aaron "ju längre in vi kommer desto varmare blir det."
Jag tittade bort på honom, han var helt oberörd av värmen.
"Det brinner längre in, jag känner det."
"Jag dör snart och du är mitt i ditt eget element." Suckade jag, men stannade till och insåg vad korkad jag varit och skyndade mig att sprida ett tunt lager av is över min panna som snabbt smälte men hjälpte att kyla ner mig.
"Kanske, men jag har en känsla av att ditt element kan ha större chans att besegra vår fiende."

"Aaron, vänta!"
Han stannade till och såg på mig.
"Lyssna... någon kommer hitåt."
Jag hade rätt, ljudet jag hört var från rustningar som slog mot svärd och sköldar.
Plötsligt fylldes grottan av rustningsklädda skelett. De tvekade inte en sekund utan rusade rakt mot oss.
Vi drog våra vapen och ställde oss sida vid sida.
Vi hade tränat för den här stunden, men det var första gången som vi skulle slåss och använda vår magi tillsammans mot fiender.
Det här var marionetter tillverkade av Khaltor's magi och inga återupplivade döda.
Jag frös de första till is, deras beniga leder kunde inte böja sig och vi tog vår chans att slå sönder dem med våra vapen. Ben och rustningsdelar föll till marken och inte långt efter gick de upp i rök.
Men vi hann inte reagera förrän gången fylldes på med fler. Vi svingade våra svärd, skyddade oss med våra magiska sköldar, jag högg mot allt som stod framför mig, fast besluten att komma fram till Oshogo.

Men det tog aldrig slut.

När de föll till marken kom det alltid fyra nya. De var ursinniga monster utan rädsla. De tvekade inte fast de såg hur de andra föll framför dem. De bara fortsatte.
Men det värsta var nog värmen. Jag hade gärna slitit av mig min rustning om jag kunnat. Mina händer var så fuktiga att jag hade svårt att hålla i svärdet.
Aaron märkte hur jag kämpade och såg bekymrat på mig.
"Det här går inte Will, dom är för många!"
"Så... vad gör vi?" flämtade jag.
"Flammorna biter knappt på dem." suckade Aaron och funderade medan han träffade ett skelett rakt över halskotan så huvudet flög iväg. "Will, kan du göra en vägg av is?"
"Den kommer knappast hålla i den här värmen."
"Tillräckligt för att vi ska kunna hitta en annan tunnel?"
"Kanske."

Det var nog vårt enda val, tänkte jag och höjde händerna och lät magin flöda ut framför mig. Undertiden högg och parerade Aaron för fullt för att skydda oss båda.
Väggen av is började formas. Skeletten reagerade inte, de var viljelösa monster som bara kunde en sak. Döda.
Snart var isväggen färdig och Aaron hade fått ner de sista fienderna som var på vår sida.
Mina knän skakade av utmattning, jag hade fått använda alla mina krafter för att skapa en så tjock mur som möjligt.
Men Aaron tog min hand och drog mig med sig. Jag snubblade efter honom längs mörka tunnlar. Ett svagt eldsken från hans handflata flackade mot de grova uthuggna stenväggarna.
Jag kunde inte tänka, jag bara följde min bror och hoppades att han hade en plan.
"Där borta! Ser du Will, det lyser."
Jag höjde blicken och såg samma sak. Någon eller något fanns där framme.
Vi stannade till och hämtade andan.
"Vad tror du? Ska vi smyga närmare?"
Jag nickade och vi gick långsamt framåt, försiktigt och så ljudlöst vi kunde.

"Dårar!"
Orden ekade inuti våra huvuden.
"Tror ni inte att jag kan känna er närvaro?!"
Vi såg på varandra och ryckte på axlarna, vad det än var som väntade så visste det att vi var där. Det fanns ingen anledning att smyga mer. Istället tog vi sats och rusade genom tunneln och ut i den stora salen utanför grottmynningen.
Jag stannade tvärt när jag möttes av en oerhörd hetta och jag fasades av scenen framför mig. Golvet tog slut en meter framför mina fötter istället fanns där bubblande het lava. Mitt ute i den runda salen fanns en öliknande klippa, och där stod dom båda två. Oshogo, fastkedjad med enorma bojor och bredvid honom hans plågoande.

På ett sätt liknade han en drake, men gick upprest på bakbenen som en människa. Hans fjäll var svarta och ögonen lös illrött av Khaltor's magi.
"Är det han?" viskade Aaron bredvid mig.
"Jag tror inte det, jag tror att det här är en av hans generaler."
"Det känns ju en aning bättre." Suckade Aaron, för vi insåg båda två att den här fienden skulle bli svår att besegra.
"Såå, ni är äntligen här! Så fort jag är klar med er mästare, så är det er tur." hånflinade odjuret framför oss.

Jag såg bort på Oshogo men han vände bort sin blick. Han vill inte ha oss här, tänkte jag och det högg till i hjärtat av sorg, skulle vi ha lämnat honom?

"Aaron, vi måste klara det här. Vi måste tillbaka till de andra, och vi måste ha med oss Oshogo."
Han drog in ett djupt andetag och nickade "jag kan ta mig över lavan, men hur gör vi med dig?"

Vi hann inte fundera mer än så, för snart började hela rummet att skaka. Oshogo hade rest sig upp och kämpade mot kedjorna. Han svingade sin väldiga svans mot odjuret och det slog mig att Oshogo måste vara tre gånger så stor som hans fiende. Hur kunde han ha överrumplat honom?
Jag kände marken skaka igen och plötsligt föll stora stenblock från taket. Vi båda kastade oss åt sidan för att komma undan dess enorma kraft.
Rummet vibrerade mer och mer, golvet betedde sig som om även det var gjort av flytande lava. Väggarna rasade in, golvet var på väg att falla. Jag såg på Aaron, vi hade förlorat vår chans, det fanns inget vi kunde göra.

Jag mötte Oshogos blick, han log mjukt mot mig, som om han visste att vi skulle ge oss av, och att det inte var någon fara. Men jag kände mig helt tom och stod som förstenad. Tills en hand plötsligt tog tag om mig, det var Aarons grepp som höll hårt runt min handled, han drog mig mot ett grotthål.
Jag kände en enorm ilska och frustration som steg inom mig när jag tänkte på att Khaltor hade vunnit. Jag mötte det svarta monstrets blick, hans mörka dova skratt ekade igenom den snart raserade grottsalen.

I panik, som i ett sista förtvivlat försök att rädda honom, så lät jag hans kedjor täckas av tjock kall is. Jag bad till alla ljusets makter att kylan skulle få järnet att bli svagare, så svagt att bojorna skulle krossas till bitar.
Mer hann jag inte tänka, eller göra för den delen. Tunneln rasade och vi sprang det fortaste vi kunde för att inte bli levande begravda.
Sten och jord föll ner runt omkring oss och vi hör dånet av stenras bakom oss.

Vi var fast.

Jag såg mig omkring, men det finns ingen öppen väg åt något håll. Aaron torkade svetten från pannan och skakar på huvudet.
"Vi får gräva oss ut."
Med krafter som egentligen inte existerade började vi flytta sten och gräva bort jord med våra händer. Huden skars sönder av vassa stenar och naglarna trasades sönder av det hårda arbetet.
Samtidigt hörde jag ljudet av marscherande fötter komma närmare. Skelett antog jag.
"Vi måste öka takten."
Jag struntade i om vi skulle möta fler fiender när vi väl grävt oss ut. Så istället slet jag av mig mina axelskydd och använde ett som spade. Det andra kastade jag till Aaron som gjorde likadant. Arbetet gick fortare nu och jag insåg att det gjorde det samma om vi mötte någon på andra sidan, jag skulle aldrig orka lyfta ett svärd efter det här.
Det var då som vi hörde det fruktansvärda skriket. Och efter det var det som om allt omkring oss gav vika.

Vi föll.

Jag vet inte hur länge eller hur långt, men det kändes som en evighet. Min kropp rullade ner längs en lång kana på rullgrus som rev upp varenda oskyddad fläck på min kropp. Jag dundrade mot väggar och kastades hit och dit men det tog aldrig slut. Jag föll och jag föll tills jag såg ett starkt ljus framför mig.
Det tog inte länge innan jag var fri från grottans hetta och mörker. Istället slungas jag ut ur berget och kastas ner mot ängens frodiga gräs.

"Det här är slutet... nu dör vi..."

Aaron har rätt, tänkte jag, ingen människa klarar av ett sådant fall. Jag suckar och letar med blicken efter honom, jag sträcker ut en hand i hans riktning men jag når honom inte.

"Vi för nu, du behöver inte kämpa emot mer mästare, det är slut nu." suckar jag inom mig.

Jag faller med ryggen nedåt och min blick är fäst vid den klarblå himlen. Den är täckt med små fluffiga vita moln. Där finns inte en skymt av den grymhet och det mörker som pågår inuti berget.
Jag är lycklig över att få se något mjukt och vackert innan jag dör.

Då, som i en explosion skjuts plötsligt något ut ur bergväggen. Klippblock flyger iväg över våra kroppar och sten och grus träffar vår hud. Jag ser ett skimmer av gröna fjäll i solljuset. Och jag hinner knappt reagera innan jag känner starka men försiktiga klor som sluter om min kropp.
Jag känner hur vi lyfter och vinden som susar i mitt hår.

"Jag tillåter er inte att dö än." Mumlar den välkända rösten inuti mitt huvud.
"Bra" flinar jag innan jag tillåter mig själv att slappna av och sluter ögonen.

Vi var i säkerhet igen, i alla fall för en stund.