"Vem är den där smeden?"
Både jag och Aaron tittade på Liria och väntade på svar.
"Ni får se."
"Varför så hemlighetsfull?"
Hon ryckte på axlarna "Jag har aldrig träffat honom, bara hört historierna."

Jix flög bredvid oss i sin älvform, hon kvittrade och sjöng som en munter liten sparv och lyste upp stenväggen omkring oss. Annars var grottan bäcksvart och våra ögon höll fortfarande på att anpassa sig till mörkret. Vi hade vandrat i tre dagar upp till en bergskedja och kvällen innan hade vi kommit fram till grottmynningen som ledde till Khautarrin.

När jag hörde namnet första gången rös jag till, det kändes på något sätt som om det hade med Khaltor och döden att göra. Men vår mästare försäkrade att där fanns inget ont, endast ett enstörigt folkslag som helst höll sig undan.
"De påminner om er människor" berättade Jix "men kortare, kanske hälften så hög som du Aaron."
"Så du har varit här förut?"
"Deras handelsmän kommer till huvudstaden ibland." Förklarade Liria. "Det är ett vänligt folk, och smeden är en av de mest aktade männen i berget."
"Jag önskar att vi haft lyktor med oss" suckade Aaron.

Men just som han sagt det kom vi fram till en stor öppen yta, och när våra fötter klev innanför valvporten tändes facklor som av magi och lyste upp en enorm sal.
Jag såg mig storögt omkring, väggarna var målade i rött, grönt och guld. Scener från slagfält och bilder med hjältar som dräpte stora vargar och monsterliknande vidunder.
Bakom mig hörde jag Aaron dra efter andan "Will... titta upp!"
Jag lutade huvudet bakåt och stirrade upp i taket. Där fanns fyra cirklar, symbolerna för eld, vatten, jord och luft.

"Välkomna."

Ljudet av den främmande rösten ekade i salen. Korta fotsteg och ljudet av en käpp som slog mot stengolvet tycktes dåna i tystnaden.
"Vi har väntat er" förkunnade den lille mannen som nu stod framför oss.
Jix hade haft rätt, de var mycket små, men den lille och till synes gamle mannen utstrålade en väldig kraft och styrka. Hans röst var klar och mörk, inte alls pipig och ljus som jag förväntat mig. Han hade vänliga ögon i det rynkiga ansiktet. En grå mantel täckte hans kropp och mantelns huva täckte det mesta av hans hår och huvud. Och skägget såklart. Det långa grå skägget var flätat och räckte hela vägen ner till mannens knän. Käppen han höll i var knotig som en rot, men alldeles blank och len.

"Jag är Harald, förste rådsman till Kung Hjalmar Flintjärn. Han tar emot er snarast. Kom, låt mig visa vägen."
Och så följde vi den lille mannen, Harald, genom tunnlar och ner för trätrappor, genom dörrar och ned för hissar längre och längre ner. Det slog mig att jag aldrig skulle hitta ut utan hjälp från bergsfolket och jag bad till ljuset att de var goda och ville oss väl.

Jag skulle hellre slåss mot ett dussin odöda än att bli instängd i ett djupt hiss schakt. Jag rös i hela kroppen när jag tänkte på det.
Då känner jag en hand på min axel och en varm pust från någons andedräkt mot mitt öra.
"Hellre 100 benrangel."
Jag sneglade bakåt och mötte Aarons blick. "Vi skyndar oss härifrån så fort vi kan, utan att vara ohövliga såklart."
"Såklart." Han himlade med ögonen och klappade min axel innan han vände blicken
mot Liria. "Hon verkar inte bry sig... det känns ju betryggande på nåt vis."
Jag följde hans blick och såg på henne där hon gick och småpratade med Harald. Hon såg avslappnad ut och omgivningen verkade inte skrämma henne alls.

Vi fortsatte längs långa stenkorridorer i vad som kändes som flera timmar och jag började känna mig rastlös.
Snart förändrades väggarna där vi gick. I början var det bara vanliga stenväggar men ju längre fram vi kom desto mer utsmyckade blev dom. Tiden verkade gå fortare när det fanns något att titta på istället för buckliga bergsväggar. Och tog det inte lång stund innan vi var framme vid en stor port som sträckte sig minst fem meter upp. Den var gjord av skimrande metall och full av symboler och utsmyckningar. Framför stod två vakter i full rustning.

"Kungen väntar er här inne, stig på mina vänner." Harald manade oss att kliva genom portarna som öppnats åt oss. Vi tackade honom och jag klev in först med Jix på min högra axel och bakom mig gick Aaron tillsammans med Liria.
Framför oss på en tron satt en man med illrött skägg och yvigt hår. Han bar dyrbara kläder och en stor guldglimmande krona på huvudet.

"Så, ni har kommit nu." Mullrade han samtidigt som han reste sig och klev ner från sin tron. "Mullvadarna har redan förklarat varför ni är här."
"Mullvadarna?" Tänkte jag förbryllat, men bestämde mig för att inte fråga om det just då. Istället bugade jag mig och följde efter bergets konung in i en mindre sal.

Efter en timmes sedvanligt artighets prat, då vi berättade om varandras riken och familjer så var det dags för middag. Vi spenderade flera långsamma timmar med att bekanta oss med männen runt bordet. Natten tillbringade vi i varma mjuka sängar, men direkt efter frukost blev vi äntligen kallade till kungens privata rum.

"Ni rustar för krig." Konstaterade han allvarligt.
"Ja, ers majestät. Vi genomgår vår träning just nu." Började Liria berätta.
"Hm" mumlade Hjalmar "ni kan inte bara förlita er på magi. Det kommer alltid stunder då magi inte fungerar."
Han gick fram till ett bord och lyfte upp något som var insvept i ett vitt broderat silkestyg. "Dessa gåvor är tillverkade av vår smed." Han tog sedan ett steg mot alvprinsessan "Detta är till er, min sköna."
Liria tog emot paketet och förde försiktigt undan tyget för att beskåda en enkel trä stav. Hon såg förbryllat på staven i hennes händer. Men så plötslig började träet röra sig och vi alla såg hur den ändrade form.
"Endast den som besitter Jordens kraft kan använda denna stav." Förklarade kungen. "Den byter till den form som du behöver för stunden. En vandringskäpp, en pilbåge eller vad helst du kan tänka dig."
Liria beundrade trästaven och neg tacksamt mot kungen.

Jix flög ogenerat fram och ställde sig på bordet, med händerna knäppta bakom ryggen och tittade storögt och förväntansfullt upp på kungen.
Mannen framför henne skrockade.
"Nå ja, se här." Han tog fram ett koger med pilar och en pilbåge i guld. Jix plingade och kvittrade förtjust hon flög upp och klappade i händerna. Kungen höll upp vapnen och Jix flög fram för att ta dem. Jag undrade just hur lilla Jix skulle kunna bära runt på det enorma kogret och den ännu större bågen. Hon verkade ju trivas bäst i sin lilla form. Men precis när jag tänkte tanken ser jag hur hon flyger fram och i samma sekund som hon rör vid dem så krymper de till hennes lilla storlek och hon spänner fast dem båda på ryggen och bugar i luften framför konungens ansikte.

"Nå, du ser nöjd ut. Men hör nu lilla älva, du kan styra pilarna med vindens kraft. De hör din önskan och följer din vind."

Kungen flyttade blicken till Aaron, som på en signal klev han fram till bordet.
"Eld är ett mäktigt element. Elden kan få även de starkaste vapnet att brytas." Från bordet tog han upp ett ståtligt svärd och en sköld. "Dessa är immuna mot den värme som du kan skapa. Under din träning kommer du även lära dig andra egenskaper och sätt som du kan använda dessa på."
Aaron tog vördnadsfullt emot svärdet och skölden och bockade djupt. Jag kände en otrolig stolthet över honom, vi hade kommit så långt tillsammans.

Till sist vände sig Bergets kung mot mig och såg mig rakt i ögonen.
"Jag har hört att du helst slåss med två mindre svärd."
Jag nickade och sneglade bak på skaften från de två lätt krökta svärden som satt i kors på min rygg.
"Vatten och is skadar oftast stål. Men som du och din bror redan har märkt, så har vatten en helande kraft."
Jag rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet men höll tillbaka en besviken suck. "Du har inget vapen till mig." Konstaterade jag.
"Nej, dina svärd uppfyller redan sitt syfte." Han tog det sista paketet från bordet och kom fram till mig. Han slog upp tyget och där i fanns en flaska av silver med ingraverade snöflingor.
"En droppe av det här vattnet och du helar de skadade och ger liv till de döda."
"... ger liv till de döda?... du menar..." jag såg storögt på flaskan.
"Precis det du tror, men det fungerar inte på de som börjat ruttna."
"Det här är fantastiskt! Tack ers majestät." Jag bugade och tog emot flaskan som jag hängde fast i mitt bälte.
"Men du behöver en sak till." Han tog upp en liten enkel bok. Den hade brunt läderomslag och innehöll ett fåtal sidor. Jag tog emot boken och såg frågande på honom.
"Trollformeln för att skapa mer."

Vi hade vandrat hem under tystnad, alla var fokuserade på sina gåvor och längtade efter att få pröva dem.
Jag var lyrisk, jag skulle kunna bota dem som blivit förhäxade av Khaltor. Jag undrade om det var samma typ av magi som amuletterna som vi använt när jag var liten.
Jag bestämde mig för att läsa igenom boken direkt när jag kom hem. Kanske fanns det mer information i Morfars gamla bok.

När vi kommit hem igen satt vi trötta i vårt hus, Liria och Jix sov i ett eget en bit bort och jag och Aaron kunde prata ostört. Vi pratade om de korta männen, deras gästfrihet och undrade varför de höll sig instängda i ett berg.

Aaron hade provat sitt nya svärd och skölden så snart vi kommit hem, hans händer och underarmar var svarta av sot som alltid just nu, och jag insåg att hans magi påverkade hans kropp mer än min.
Min blick fastnade på honom och han såg frågande på mig, men jag försökte ignorera honom.
Det gick inge vidare.

"Kom igen... Det är nåt du har velat berätta i flera dagar Will, jag känner det."
Jag kliade mig i nacken och såg obekvämt ner i golvet och mumlade.
"Jag... ehm, jag skickade hem Sarah och Gus." Jag såg upp på honom "dom gav sig av direkt."
Aaron mötte min blick och nickade.
"Okej."
"Hon hade säkert velat säga hejdå..." Fortsatte jag men han bara ryckte på axlarna.
"Det tror jag inte, vi var mest osams den sista tiden och vi var ändå inte tillsammans längre."

Det högg till i magen, skulle jag berätta att jag älskar honom? Men jag ville inte göra allt mer komplicerat än vad det var utan satt tyst och lät honom prata vidare.
"Sen dagen du gav mig halsbandet har hon hållt sig på avstånd." Han satt tyst ett tag och skrapade ett mönster i trägolvet med vår brödkniv "Jag vet inte varför jag ens började något med henne för jag vet att hon bara var med mig för att slippa vara ensam."
Jag såg frågande upp på honom och han fortsatte.
"Efter att du stack så försvann hon med. Hon var borta i veckor och vägrade prata om dig när hon kom tillbaka."
Jag satt tyst och stirrade ner i händerna, osäker på om jag skulle säga nåt.
"Är du okej?" frågade jag tillslut.
"Det är lugnt Will." sa han lugnt och log, men sen synade han mig ett tag "är du okej?"
"Det är inget..." började jag.

Det värkte i bröstet när jag såg på honom och jag försökte trycka undan mina känslor, istället försökte jag prata om något annat och såg min chans att retas med honom.
"Har du frågat än?"
"Frågat?"
"Om han kan spruta eld" skrattade jag, men han bara flinade och kastade en kudde på mig.
"Var inte orolig, hon kommer tillbaka."
"Vaddå?" Försökte jag.
"Jag vet vad du tänker Will" Han såg upp på mig och himlade med ögonen.

Vi satt tysta ett tag, jag tänkte på dagen då jag berättat för Liria och hon antagit att det var Sarah jag ville ha, trodde Aaron samma sak?

Jag vände mig om och tittade på hans nya vapen som stod i ett hörn vid dörren och fingrade på flaskan som hängde i mitt bälte.
Det kändes som vi kommit ett steg längre på vägen och plötsligt längtade jag tills allt det här var över. Skulle vi kunna leva ett normalt liv då?
Jag la mig ner bland kuddarna och slöt ögonen, tankarna vandrade och jag låg och grubblade på hur världen skulle se ut om vi segrade. Skulle det finnas tillräckligt med levande för att bygga upp nya byar och städer? För att kunna bedriva handel och bygga nya skepp? Kunde Tanoria hjälpa oss, skulle dom vilja det nu när jag inte skulle bli Lirias make?

"Will..."
"Mmm?"
"Sluta."
"Sluta med vad?"
"Sluta tänka så mycket... sov."
"Visst...suckade jag "förlåt".
Jag hörde en djup suck bort ifrån hörnet och sen ett mummel "godnatt"
Jag log för mig själv och slöt ögonen. Jag behövde ändå sova för träningen startade alltid i gryningen och jag skulle få kämpa ännu en dag mot Jix och hennes galna upptåg.