Patric's sår hade läkt tillräckligt för att vi skulle kunna ge oss av. Leon och Daniel hade undersökt skogarna runt omkring och det verkade som om Ormarna hade gett sig av, men ingen av oss kunde slappna av.

Daniel hade sovit med mig i mitt rum som vanligt den natten och det kändes skönt att ha honom i närheten igen. Han hade inte frågat något den här gången, det var säkert uppenbart för alla att Leon och jag hade kommit närmare varandra.
Men nu äntligen var hästarna packade och vi var redo att ge oss av, jag log åt Patric som klev ut genom värdshusdörren och reste armen för att skydda ögonen från det starka ljuset.
"Skönt att se dig på benen igen Patric."
Han kom fram och kramade om mig med sin friska arm.

"Oroa mig inte så där igen, prinsessan."
Leon skrattade till "Varför får jag en känsla att det inte är sista gången vi oroar oss för dig." Han rufsade till mitt hår kärleksfullt innan han gick iväg till sin häst och hoppade upp i sadeln.
"Det är inte sista gången, jag garanterar det!" Ropade Daniel efter honom och alla skrattade för sig själva där de gick och förberedde sig för ritten.
"Dan!" suckade jag och blängde surt på honom.
"Vadå? Så mycket har du inte förändrats Eve, ända sen du var en liten flickunge har du råkat i trubbel. Du ville alltid spendera nätterna i skogen, hur ofta hittade jag er inte i grottan vid bäcken? Skitungar!" Han såg på mig och sen bort på Ren med ett brett flin på sina läppar.

"Nu är du orättvis Dan, det var ju när vi var barn. Det är inte samma sak!"
"Inte? Ren verkar ju ha mognat en del" han stannade till och synade honom teatraliskt "vet inte om jag kan säga samma sak om dig."
Jag blängde på min bror, han skulle allt få tillbaka han minst anade det.
Daniel skrattade medan han gick bort till sin häst.
"Skratta så mycket du vill, men om jag var du skulle jag sova med ett ögat öppet."

Jag satt upp på min häst och red ut ur byn och snart var vi ute på vägarna igen. Men nu njöt jag av att vara tillsammans med mina vänner och min familj. Jag brydde mig inte om takten eller Mathews omvägar längre. Jag förstod varför han tog de beslut som han gjorde och jag insåg att det fanns en tanke bakom allt.
Alla var på gott humör och vi småpratade längs vägen. Vi var fulla av resdamm vid det här laget men inget tycktes förstöra vårt humör.
Vi slog läger under stjärnhimmeln om nätterna och red iväg så fort solens strålar började leta sig fram. Det var slitsamt men vi ville komma fram så fort som möjligt.

Dagarna gick fort, vi pratade och skrattade mycket. Till och med Ren hade blivit en självklar del i vår grupp. Även om han och Leon aldrig skulle bli bästa vänner så kom de överens och det kändes som om Ren hade accepterat att jag och Leon var ett par.

Skogen hade tätnat omkring oss och det luktade friskt av gran och tall när vi red på en nedtrampad stig som ringlade sig genom vegetationen. Fåglar kvittrade och det knastrade av grenar och torra löv under hästarnas hovar.
Vi hade ridit i några timmar när vädret plötsligt slog om, det blev kallt och fuktigt och dimman började tätna.

"Var på er vakt"
Mathews röst ekade ut över slätten för nu var dimman så tät att jag knappt kunde urskilja hans rygg framför mig.
Hästarna började bli oroliga och de frustade och stampade i marken, jag böjde mig fram och klappade min märr lugnande och kliade henne bakom örat. Ljudet av hovar närmade sig och jag nickade åt Daniel som red upp bredvid mig, han grep tag i min arm och lutade sig nära.
"Håll dig lugn nu, men jag tror någon förföljer oss" hans viskning var så låg att jag måste koncentrera mig för att höra jag nickar till svar och tittar allvarligt på honom innan han rider fram till Mathew för att varna honom också.
Mitt hjärta slår några extra slag när jag hör hur en annan häst rider upp bakom mig, men jag visste att Ren hade ridit sist jag antog att det var han.
Nu var dimman så tät att Mathews rygg försvunnit ur sikte, allt jag såg var öronen och manen på min egen häst. Jag litade på att hon följde de andra hästarna och släppte på tyglarna så hon kunde gå fritt. Men mitt hjärta bultade och jag blev mer och mer nervös, vem var det som följde efter oss? Jag lyssnade efter minsta ljud, men jag hörde inget ovanligt. När jag tänkte efter så hördes inget alls, bara hovtrampet från min egen häst! Vart var de andra? Jag såg mig omkring men dimman var för tät och det kändes tungt att andas i den fuktiga luften.

Jag tänkte just vända om när en kraftig arm tog tag i mig och innan jag hann reagera blev jag nerdragen ur sadeln och föll ner till marken, en annan hand höll hårt över min mun och jag hade ingen möjlighet att ropa på hjälp. Hästen stegrade sig av rädsla och innan någon hann fånga in henne hade hon skenat iväg. Jag sparkade mot min fiende, försökte vrida mig ur hans grepp och bita honom i handen men inget hjälpte, hans tag om mig hårdnade och jag trycktes mot hans kropp.
Någon annan kom fram och lossade mina vapen, jag hörde hur de kastades iväg.
Ingen sa nåt och mitt hjärta bultade hårt i bröstet, utan mina vapen kunde jag inte försvara mig. Vad skulle hända med mig? Vilka var dom och hur skulle jag få de andra att hitta mig?
Tankarna snurrade i huvudet när männen plötsligt började gå. Jag satt fortfarande fast i hans grepp och kunde inget annat än snubbla med dit de var påväg.
När dimman skingrade sig var vi framme vid ett gammalt nedgånget hus och jag fick en glimt av en tredje man som mötte oss. Jag kände igen hans kläder, han såg precis ut som de andra som attackerat mig, Ormarna.

Mannen stirrade på mig, hans blick fick blodet att isa sig i mina ådror och utan ett ord tog han fram en munkavel, men när handen lämnade min mun tog jag min chans, det första jag kom att tänka på var namnet på mannen jag älskar.

"LEEEON..!"

Jag skulle precis skrika igen när jag kände en fruktansvärd smärta i bakhuvudet och allt blev svart omkring mig.

När jag vaknat till liv och tillslut lyckats öppna jag ögonen insåg jag att jag blivit flyttad in i huset. Jag rörde sakta på huvudet och tittade runt i rummet där jag låg. Det var dunkelt där inne och det enda ljuset kom ifrån springor i dörren. Det luktade unket och golvet var täckt av jord, förmodligen någon slags källare tänkte jag.
När jag försökte sätta mig upp upptäckte jag att både händer och fötter var bundna. Munkaveln hade de också lyckats få på. När jag vaknat till kände jag en plötslig smärta i huvudet och för första gången i mitt liv kände jag mig helt hjälplös. Jag kunde inte göra något annat än att ligga där och vänta.
Istället tänkte jag på de andra och kände hur tårarna började rinna längs mina kinder. Daniel.. Ren, Leon, vart är ni? Hela min kropp skakade av snyftningar.
Jag hade ingen aning om hur länge jag låg där och grät, men tillslut tappade jag medvetandet igen, utmattad och yr av det hårda slaget.

Samtidigt red de andra vidare.
Leon hade ridit först för att hålla utkik, han ryste till, han hade varit konstant kall och blöt de senaste dagarna och en djup suck letade sig ut mellan hans läppar, tankarna gick mot den där soliga dagen, Evelyns leende, lyckan i hennes ansikte när hon galopperade på ängen, hennes mjuka läppar.
Han stannade till och tittade bakåt, dimman var så tät så han inte såg de andra.
"Sir?!" Han väntade på svar.
"Vi är strax bakom dig, Leon, men vi borde stanna och vänta ut dim-.." Mathew blev avbruten av snabba hovslag.
"Hon är borta!" Ren kom ridandes i full galopp, hans röst var förtvivlad "Hon var precis framför mig... jag lovar, j-jag .. det var som att dimman slukat henne.."

Långt ifrån de andra låg jag ensam i mörkret när dörren plötsligt öppnades och jag bländades av det starka solljuset. Jag vände snabbt bort ansiktet för att skydda ögonen. Det hade gått flera dagar, hur många visste jag inte men då och då kom någon in med vatten. I början hade dom erbjudit mat också men varje gång de tog av munkaveln skrek jag på hjälp, det högsta min torra strupe kunde förmå, så det hade dom snart slutat med.
Nu kom mannen fram, rätade upp mig mot väggen och lossade lite på tyget som var fast mellan läpparna. Plötsligt rann det iskallt vatten över mitt ansikte och jag gjorde allt för att suga i mig det som fastnade i tyget. När flaskan var tom spände han åt munkaveln igen, jag stönade av smärta, mina läppar var torra och spruckna och käken öm av att ständigt gapa.
Utan ett ord gick han igen.
Jag hade ingen aning om varför de höll mig fången, men jag fick känslan av att de väntade på något.
För hundrade gången försökte jag lossa på repet runt mina handleder, jag var bunden bakom ryggen och runt fotlederna och hela min kropp värkte av att ständigt behöva sitta och ligga i samma ställning. Det hade bildats öppna sår runt mina handleder där repen skar in, huvudet värkte av brist på mat och vatten och kanske från slaget jag fått.
Men ingen hade gjort mig fysiskt illa efter det.
Det hade gått så länge och jag började tvivla på att någon skulle hitta mig och jag funderade desperat på hur jag skulle kunna rymma, det kändes hopplöst. Jag satt där dag efter dag i mörkret och ofta grät jag mig till sömns.
Men den här dagen kändes annorlunda.
Då, plötsligt tändes en gnista av hopp. Jag hörde ljudet av hästar.
Varje liten cell i min kropp önskade att det var mina riddare, men innerst inne visste jag att det inte var dom, de var allt för smarta för att öppet rida in i ett främmande läger.
Envist gjorde jag ett nytt försök att ta tag om knuten på repet runt mina handleder och försökte förgäves få upp den. Då öppnades dörren och min vakt kom in. Han tog tag i min arm och drog bestämt upp mig på fötter, men eftersom jag inte kunde gå med bundna fötter så kastade han upp min späda, utmattade kropp över axeln och gick ut.
Mina ögon var ovana vid ljuset, jag kisade och önskade att jag kunde skymma ansiktet med mina händer.
Ute på gården släppte han ner mig med en duns och jag föll ner i damm och grus. Samtidigt hörde jag en välbekant röst.
"Ha ha ha, ni hade rätt.. ni fångade prinsessan. Bra jobbat!"
En man i lång svart kåpa med en huva som täckte allt utom hakan klev fram till mig. Han sparkade till mig så att jag vände mig på rygg och jag stirrade ursinnigt på honom. Då böjde han sig ner på knä och tog tag runt min haka och vred mitt ansikte mot honom.
"Vem skulle tro att du är en prinsessa"
Han skrattade han när han synade mig.
Hela jag var lerig efter att ha spenderat all denna tid på jordgolvet, till och med i ansiktet och håret.
Mina kinder var randiga av tårar och ögonen röda, det rann blod från mina spruckna läppar som var alldeles torra och frasiga.
"Ingen annan än kungen vet om att du lever och snart kommer han få den fruktansvärda nyheten att hans riddare bedragit honom och dödat hans dotter!" Han avbröt sig med ett fruktansvärt skratt innan han fortsatte "Du kan lita på att de alla blir halshuggna. Då finns det ingen kvar som kan stoppa oss."

Jag försökte skrika, svära och förbanna honom, men munkaveln satt fortfarande hårt för min mun och jag rös när jag såg det flinande leendet skymta under huvan.
"Det är dags"
Han nickade mot en av hans män som gick fram mot mig med en enorm tvåbladig yxa i handen. Han tog tag i min krage och släpade mig mot en stubbe, där satte han ner mig med huvudet vilandes mot den avhuggna trädstammen.

Jag försökte förtvivlat rulla iväg, sparkas och komma loss, men jag var fast. Mina ögon fylldes av tårar, skulle mitt liv sluta såhär?! Min blick var låst på skuggan som rörde sig på marken framför mig, jag såg hur han lyfte yxan högt över huvudet.
Jag blundade hårt medan bödeln väntade på ett tecken från sin ledare. Mannen med huvan gav honom en kort nick och yxan föll mot min hals.
"Swooosh!"
Jag hörde ljudet av en pil... och en till.. och en till.
Med en duns föll min bödel till marken och yxan landade bredvid mig.

"EVEELYYYN!"

I ögonvrån såg jag skimret av solen som glittrade mot stål. Stålet i riddarrustningar och svärd. Jag kände igen Daniels röst när han skrek mitt namn igen.

"Eveeelyyn!"

Tårarna vällde upp i mina ögon på nytt
Dom har hittat mig! Då hör jag snabba fötter närma sig, repen runt mina ben och handleder lossas snabbt och ett par starka armar drar upp mig. Mitt huvud lutas mot ett välkänt bröst och varsamma fingrar tar bort tyget från min mun. När tyget dras bort följer skinnet från mina läppar med och jag stönar till av smärta.
Jag ser upp i Leons förtvivlade ansikte, våra blickar möts och jag slår armarna om hans hals och gråter.
"Leon! Ta henne härifrån!" Mathews röst ekar över klanget av stål.

Jag hinner inte se vad som händer runt omkring mig innan jag lyfts upp av Leon och snart har han sprungit genom skogen med mig i sina armar och det dröjer inte länge innan vi kommit fram till hästarna. Jag är för svag för att rida själv så han lyfte upp mig i sadeln framför sig och med ett fast grepp om mig så rider vi iväg.
En känsla av lycka och ödmjukhet sprids genom mig. Jag hade nästan dött.
Utmattad lutar jag mig mot honom och sluter ögonen, tårarna rinner fortfarande okontrollerat.
"Förlåt"
Leon hade lutat sig fram och viskat i mitt öra. "Från och med nu ska jag aldrig lämna din sida."
Hans grepp om mig hårdnade och jag vänder mig tillräckligt för att kunna titta upp mot hans ansikte.
"Det var inte ditt fel, det var något konstigt med den där dimman." min röst var hes och jag hostade efter jag pratat.
Leon räcke mig en vatten flaska. "Drick, sen måste du vila."
Jag tog några klunkar vatten där jag satt och tittade ut över landskapet vi red igenom.

Jag kände ett par varsamma fingertoppar som undersökte såren på mina handleder. Hans kropp skakade av ilska. Han förde min hand till sin mun och kysste såret lätt.
"Du är trygg nu."
Jag nickade.
"Jag ropade ditt namn.."
Han var tyst men jag kände hur hans läppar nuddade mitt hår.
Hästens rytmiska galopp och Leons kroppsvärme fick tillslut min utmattade kropp att ge upp och snart somnade jag i hans famn.

När jag vaknade hördes röster omkring oss, han tog snabbt av sig manteln och svepte den om mig och gömde mitt ansikte i huvan, mest för att undvika nyfikna blickar. Vi hade stannat till vid ett värdshus.
"Kan du gå?" Han såg oroligt på mig.
Jag nickade kort och han hjälpte mig av hästen. Med en stark arm runt min midja stödde han mig när vi gick in.
Väl där inne möttes vi av en kraftig kvinna med vänligt ansikte.
"Min fru mår inte bra, vi behöver ett rum, mat och gärna ett varmt bad."

Leon tog fram en läderpung med mynt och gav den till kvinnan. Hon nickade och utan vidare frågor visade hon oss till ett rum. Rummet rymmer en dubbelsäng, ett litet bord och en pall, ljuset är dunkelt men ingen av oss bryr oss särskilt mycket om rummets utseende just nu.
En balja bärs in av några pigor och snart hade den fyllts med varmt vatten.
Så snart vi var ensamma tog jag försiktigt av mig mina smutsiga kläder och lät min trasiga kropp sjunka ner i det varma vattnet med en suck av lättnad.

Leon stod vid fönstret och spanade ut, när jag såg bort mot honom vände han sig om och mötte min blick stadigt. Han gick sakta fram till baljan och tog en tvättsvamp, varsamt tvättade han bort all gammal lera från mitt ansikte. När han var klar gav han mig svampen för att sen börja tvätta mitt toviga och leriga hår. Hans händer jobbade systematiskt genom håret, inte en enda tova fanns kvar när han var klar. Jag njöt av det varma vattnet och den kittlande känslan i mitt hår.
Han förde undan håret från min nacke och plötsligt kände jag lätta kyssar mot min hud. Varje gång hans läppar nuddade mig for det ilningar genom hela min kropp och mina andetag blev snabbare.

Plötsligt lyfter han upp mig ur badet och bär mig till sängen. Hans kläder faller till golvet och mina ögon vandrar över hans kropp, som jag trott är han vältränad men också full av ärr. Våra blickar möts tillslut och mina ögon strålar av lycka, han skrattar till och sänker sig ner över mig.
Våra läppar möts i en djup passionerad kyss, jag trycker min kropp mot hans, mellan kyssarna viskar jag "Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig."

Han stannar upp och tittar ner på mig, det syns en smärta i hans ögon och jag vet vad han tänker. Jag ler mot honom och drar ner hans ansikte till mig igen för att kyssa bort all oro och tankar om framtiden. Just där och då var det bara vi två, och jag hade aldrig känt en sådan lycka förut.