Mina muskler skrek av protest när jag vaknade och försökte sätta mig upp i sängen, något tungt låg över mig och jag öppnade förvånat ögonen.

Aaron.

Jag lutade huvudet mot kudden igen och såg på honom där han låg tätt bredvid mig . Hans ansikte så nära mitt och armen vilande tungt över mitt bröst. Jag strök bort håret från hans ansikte och studerade honom länge. Jag önskade att vi kunde ligga kvar så, men solen skulle strax gå upp och jag ville inte komma försent så jag knuffade till honom lätt.

"Vakna."
"Sluta..." Grymtade han och drog täcket över huvudet.
Jag tog en av kuddarna och kastade den på honom "Vakna, sa jag..." Inget hände så jag fortsatte att kasta kudde efter kudde på honom.
Till slut hördes en djup suck ifrån berget av kuddar när han rullade bort från mig.

"Men åååh, jag är vaken..."
Med ett brett flin satte jag mig upp och tog en tugga i ett äpple som var kvar från gårdagens middag.
"Bra!"
"Du är verkligen irriterande" Suckade han när han letade sig ut ur kuddhögen.
"Jag gör mitt bästa."
Aaron himlade med ögonen till svar.
"Du Will, jag har tänkt på en grej, Oshogo är en enorm kraftfull drake och han kan säkert spruta eld."
Jag ryckte på axlarna "Säkert."
"Så varför flyger han inte ut och typ bränner upp alla vandrande döingar?"
"Fråga." Flinade jag och tog en ny tugga.
"Aldrig! Inte efter höna grejen, då äter han upp mig." Utbrast han så allvarligt att jag började gapskratta.
Men nu var solen redan uppe så vi skyndade oss att göra oss i ordning för att gå och möta vår mästare.
"Förresten, har du drömt nåt inatt?"
"Vet inte, jag har sovit tungt" Svarade jag.
"Jag med."
"Så jag har inte väckt dig?"
"Nej."

"Bra." Ekade drakens röst inom oss "då har gårdagens övning hjälpt. Men skynda er nu, ni är sena igen."

Med snabba steg tog vi oss ut i gläntan igen. Solens första strålar sken genom löven och daggdroppar glittrade överallt. Humlor surrade och fåglar hälsade den nya dagen med sitt kvittrande. Det var en helt vanlig morgon i Tanoria, men som vanligt var allt i det här landet helt överväldigande för både mig och Aaron.

"Idag skall ni lära känna era element."
Tysta slog vi oss ner framför vår mästare och väntade med spänning på att höra fortsättningen.
"Eld är ett starkt element Aaron're, du kan göra enorm skada med eld i en strid. Men eld kräver även bränsle för att kunna existera. Så varje gång du använder din magi så kommer den kräva mycket kraft av dig. Därför måste du träna på att behålla din energi."

Oshogo gick igenom de övningar som Aaron skulle träna på och jag satt tålmodigt och väntade. Solen mot min hud och vindens lätta bris fick mig att sluta ögonen och njuta av nuet och jag insåg att jag aldrig varit så lugn och avslappnad som nu.
Jag satt så en stund tills jag kände min mästares närvaro över mitt huvud och hans enorma kropp bildade en sval skugga runt omkring mig när han skymde solen.

"Det gläder mig att du trivs här."
"Det gör jag."
"Men du oroar dig för din familj."
"Ja."
"Det är naturligt."
"Jo, men de vet inte vart jag är, att jag faktiskt är i säkerhet."
"Så skicka bud till dem."
"F-får jag det?"
"Självklart, men välj någon du litar på som inte skulle avslöja oss."

Jag visste redan vilka jag skulle välja, och dom skulle inte bli glada. Men det var viktigt och jag behövde mina föräldrars stöd.
När jag tänkte på mina föräldrar kom jag ihåg vad kungen berättat och jag tog mod till mig för att fråga om mina biologiska föräldrar.
"Jag är född här..."
"Ja."
"Vilka var mina föräldrar?"
"Din mor var en mycket framstående magiker, min lärling precis som du."
"Varför ville inte Jehro svara på mina frågor?"
"Det är ett känsligt ämne för honom. Du förstår, han var mycket förälskad i din mor. Men han var trolovad med Lirias mor och dessutom hade din mor bara ögon för en annan." Skrockade han.
"Vem?"
"En människa."
"Utifrån?"
"Ja, han var vilse och hade lyckats ta sig igenom gränsen när han sökte skydd. Träden släpper in de som har ett rent hjärta förstår du."
"Men om han var en människa, varför följde han inte med mig? Varför blev jag lämnad ensam?" Min röst bröts och jag överväldigades av sorg över att ha blivit bortlämnad.
"För att din far är mycket sjuk."
Jag drog snabbt efter andan och mötte de bärnstensfärgade ögonen "är?"
"Du skall snart få träffa honom."

En irritation steg inom mig, men jag gjorde allt för att trycka bort den. Allt här i Tanoria skedde så långsamt och jag fick aldrig svar på mina frågor direkt och nu fick jag veta att min far levde men jag skulle inte få träffa honom, det skulle säkert ta flera dagar.
Jag fick ta några djupa andetag för att lugna ner mig.
"Alla svar kommer, tids nog." Mullrade han roat. Men jag bara suckade.

Aaron hade gått en bit bort för att träna och jag hade inte sett skymten av honom på hela dagen. Själv fick jag lära mig om vatten elementet och hur jag kunde böja och forma det, både flytande och fruset. Mitt element är det enda som kan ändra form fick jag veta och även kunde läka och återuppliva.
Jag fick börja med att skapa vattendroppar i handflatan från fukten i luften och sedan frysa dem till is. Senare mediterade jag och lärde mig att lyssna efter vatten under marken. Jag kunde inte skapa vatten, utan fick kontrollera vattnet som fanns runt omkring mig.

"Var försiktig Trisin'dal, glöm aldrig att allt levande även innehåller vatten." Uppmanade min lärare "mot en fiende kan du använda det till din fördel och frysa honom eller henne till is. Väldigt kraftfullt och farligt. Men om du är vårdslös kan du även dra vatten ur en kropp som du inte vill skada. Djur och växter omkring dig kan påverkas. Även vänner."
Hans ord var allvarliga och ännu en gång skrämdes jag av min egna förmåga.

Träningen fortsatte och solen gick ner, men som alltid var det fortfarande ljust på himlen. Jag väntade på att lektionen skulle ta slut, min kropp började tappa energi och jag behövde äta och dricka. Men draken låg orörlig och sa ingenting.
Så jag fortsatte motvilligt att göra mina övningar. Tillslut glömde jag bort att jag var hungrig och mitt fokus låg på magin, inte på min kropp.
"Är du törstig?" Frågade han plötsligt.
"Ja."
"Du har handflatorna fulla av vattendroppar, varför dricker du inte upp dem?"
Jag skrattade åt mig själv, såklart, vad dum jag var. Snabbt använde jag den kunskap jag lärt mig och mina kupade händer fylldes av vatten. Törstigt drack jag upp allt.

Natten blev till morgon och än en gång kvittrade fåglarna. Jag kämpade med att hålla focus på min uppgift och samtidigt hålla ögonen öppna och jag undrade trött om jag inte använt upp allt vatten som fanns i min närhet.

"Vi samlas allihop i dungen." Ekade hans röst.
Sakta reste jag på mig och stretchade mina ömma muskler. Snett bakom mig såg jag Aaron kliva fram mellan träden. Han såg lika sliten ut som jag kände mig och vi log förstående mot varandra.
"Varför får jag en känsla av att det inte är över än." grymtade han torrt.
Och han hade rätt. Allihop var tydligen inte bara jag och Aaron, för bredvid draken stod Liria och på hans ena framben satt en vit uggla.
Liria log tveksamt mot oss och hon såg vilsen ut där hon stod. Ugglan däremot lättade direkt från sin plats och flög mot mig. Halvvägs framme glimmade den till i ett moln av gyllene glitter och till min stora förvåning såg jag hur den förvandlades och på min axel landade Jix.

"Du..."
Den lilla älvan fnittrade förtjust.
"Jix är en formbytare, vissa älvor kan ta andra skepnader, de flesta som fåglar eller djur."
Jag log åt den lilla varelsen på min axel. "Du är helt fantastisk."
Jag såg den lilla älvan rodna och fnittra lyckligt, men bortifrån Liria hördes ett besvärat harklande. "Varför är jag här?"
"För att även du behöver träna på dina krafter, mitt barn."
"Mina krafter? Jag har inga magiska egenskaper som de utvalda."
"Är du säker på det?"
Jag studerade Liria och draken när de samtalade och en tanke slog mig.
"Igår kändes det som om något fattades, det är Liria och Jix krafter som behövs!" Utbrast jag.
"Det finns fyra element, inte sant?" Nickade han "vatten, eld, luft och jord."
Liria såg fortfarande skeptisk ut.

"Ers majestät, ni har alltid haft nära kontakt med naturen. Blommorna växer starka runt dig och du kan enkelt forma trädens bark efter dina behov. Jordens element pulserar inom dig."
Han vände sig mot Jix "och du min vän, du kan lätt böja vinden och använda luften till din fördel, ellerhur?"
Hon nickade några gånger, det verkade mycket mer självklart för henne än för Liria som nästan såg gråtfärdig ut där hon stod.
"Vatten hör i hop med luft, eld hör i hop med jord. Ni får träna resten av dagen två och två."

Sen reste sig den stora draken för att flyga iväg. "Ikväll får ni vila, möt mig här i morgon vid gryningen."
Alla fyra tittade upp mot himlen och såg honom flyga iväg.
Aarons djupa suck fick mig att vända mig mot honom, kupade mina händer och lät dem fyllas med vatten. Tacksamt klev han fram och svepte allt direkt från mina händer.
Liria granskade oss där vi stod. "Jag hör inte hemma här." Konstaterade hon envist.
Jag vände mig frågande mot henne "varför då?"
"För att jag har blivit tränad hela mitt liv att vara något annat, inte det här!"
Aaron fnös "jag trodde att mitt öde var att tjäna Kungen, drottningen och kronprinsen som riddare, det är inte bara ditt liv som ändras här."

Skamset såg hon ner i marken "förlåt, men det är mycket att ta in. Jag har läst mycket om de fyra utvalda, men jag hade aldrig kunnat tro att jag var en av dem." Hon suckade och gick fram till Aaron "kom, vi har visst en del att göra."
Jag såg dem båda gå bort till en omkullfallen trädstam där de slog sig ner.
"Kom" kvittrade Jix "nu sätter vi igång!"
Jag flinade åt den lilla älvan och följde henne en bit bort.
"Vänd dig om."
Jag ryckte på axlarna och vände mig bort. Bakom mig kände jag en stark vind och sen en hand på min axel. Förvånat spann jag runt och fick se älvan stå bakom mig på marken, bara ett huvud kortare än mig. Det gyllene skenet som alltid omringade henne var borta och hon såg helt annorlunda ut. Hennes hår var vitt och kortare, hennes hudton nästan blåaktig.

Hon skrattade åt min reaktion.
"Du kan vara glad att jag kom ihåg att ta med mig kläder." Fnissade hon.
Jag kände hur mina kinder blossade upp när jag kom ihåg att lilla Jix var så gott som naken. Men hon var så liten, då såg jag henne som en fågel eller någon annan typ av skogsvarelse, men nu stod en ung kvinna framför mig.
"Ska du stirra lite till eller ska vi sätta igång?"
Med en djup suck började jag frammana vattenklot ur mina handflator. Men innan jag kastade iväg dem skickade jag iväg en tanke till Aaron.
"Jag tror att mitt liv kanske blev ännu mer komplicerat."