Rokk's steg var sövande där vi sakta lunkade fram. Bredvid mig red Aaron på den unge kraftfulle hjorten som blivit utsedd att bära honom.
Rokk berättade att det var hans systerson och han var väldigt stolt att få bära Aaron're på sin rygg.
Vi hade ridit i en halvtimme och för varje steg vi tog förundrades jag över landskapet, det var så totalt olikt mitt hemland. Varenda millimeter av Tanoria var vacker, färgen på gräset kändes annorlunda, blommorna om än färggladare och även om vi såg samma stjärnhimmel härifrån så var den på något sätt klarare här.

"Resten av biten får ni gå själva, han vill ha det så." Mullrade Rokk och jag steg ner från hans rygg.
"Kom Aaron, vi får gå sista biten."
Vi sa adjö till våra vänner och började gå, stämningen mellan oss var tryckt och jag visste att vi borde reda ut en hel del men jag visste inte vart jag skulle börja.

Växtligheten var så tät att vi knappt såg stigen, vi fick fösa undan grenar och gång på gång snubblade vi över rötter och stapplade fram.
"Det var nog länge sen nån använde den här stigen." Suckade Aaron.
"Ser så ut."
"Så vad tror du att han är?"
"Vad han är?"
"Jaa, är han en alv, centaur, hjort, älva?"
"Ett djur sa Jix, så ingen alv, älva eller centaur" konstaterade jag.
"Okej... ett lejon vore ju nåt, nej en varg, eller ... en talande höna!"
Vi såg på varandra och gap skrattade.
"Beskåda, den allsmäktiga hönan!" Fortsatte Aaron med högtidlig förställd röst vilket fick oss båda att vika oss av skratt.

"En höna är en hona, i så fall borde jag vara en tupp, inte sant?"
Rösten! Den hördes i luften och inte inne i mitt huvud.

Vi frös i våra fotsteg och såg oss omkring.
En stark vind blåste till i vårt hår och vi båda såg upp mot himlen. Jag drog snabbt efter andan och bredvid mig hörde jag Aaron flämta till för inte långt ifrån oss, i en dunge, landade en enorm grön drake.

Det gröna skinnet skimrade i solen när han sträckte på sig för att sedan fälla in vingarna mot kroppen.
Med ett leende såg han på oss med sina vänliga, bärnstens färgade ögon.
"Så äntligen möts vi igen, Trisin'dal."
"Äntligen" viskade jag fram där jag stod, fortfarande förstenad och med vidöppna ögon.
"Och du fick en bror på vägen..." Draken rörde på sitt väldiga huvud och såg på Aaron "jag var visst ingen höna." Skrockade han så att hela hans kropp guppade och marken under oss vibrerade rytmiskt.

Aaron skrattade till lite nervöst och skakade på huvudet med ögonen uppspärrade och fötterna fastfrusna i marken.
"Mästare?" Fick jag fram tillslut "är det du som följt oss hela tiden?"
"Inte fysiskt."

Draken la sig ner och korsade sina framben framför sig, som en stor, väldig katt låg han framför oss och suckade tungt.
"Vår värld är i stor fara och vi är sena."
"Sena?"
"I din träning."
"Jag förstår inte, jag fick inte mina krafter förrän jag var sexton. Hur kan vi vara sena?"
"Tanken var att han ni kallar Morfar skulle ha tränat dig redan som barn."
"Okej, så vi är sena." Suckade jag.
"Därför tog jag kontakt med dig på din resa. För att hjälpa och ledsaga, jag övervakade dig när du var ensam, och såg dig utvecklas tillsammans med din bror. En oväntad händelse, men ack så viktig."

Han vände sig mot Aaron.
"Du finns inte med i profetian för att det var ditt och Trisin'dals personliga val att skapa ert nya band. Det valet har gjort magin starkare. Dubbelt så stark. Men också mycket svårare att hantera därför måste du också vara med på dessa lektioner för ni måste arbeta tillsammans, lära känna varandra och lära er att tyda varandras intentioner."
"Vi känner varandras känslor, ser varandras drömmar och kan så gott som läsa varandras tankar redan."
"Hm"

Det mullrande ljudet från draken fick marken omkring oss att vibrera.
"Jag visste detta, men inte att det var så djupt, så starkt." Han synade oss och jag rös för det kändes som att han kunde se rakt igenom mig "Det kan vara positivt i ert arbete, men även skapa problem. Ni måste lära er att bjuda in och stänga för."
"Så du menar att jag äntligen kommer kunna sova en hel natt utan att bli väckt av hans tankar och drömmar?" Aaron såg så lättad ut att jag fick dåligt samvete. Han vände sig mot mig, medveten om vad jag kände. "Man kan inte kontrollera sina drömmar Will."
Jag nickade men vände mig mot vår mästare "Hur gör vi?"
"Sätt er ner så börjar vi."

Det var kväll när vi äntligen slutade vår träning för dagen. Jag var stel och öm i hela kroppen då vi suttit stilla i timmar, sida vid sida med slutna ögon och tränat på att blockera den andres tankar och känslor.
Min mage skrek av hunger och min kropp kändes matt av all koncentration, men det var något annat som gnagde inom mig.
"Vad oroar honom Aaron?"

De båda såg på mig.
"Du vill att jag försöker läsa av honom?"
"Ja."

Jag tvekade ett tag men insåg att jag ville att Aaron skulle veta vad jag tänkte, så jag släppte in honom i mitt huvud.

Det tog inte lång stund innan han kom fram till mig och förvånat kände jag hans armar om mig när han kramade om mig och hörde hans röst inom mig,

"Jag har insett samma sak." Så vi vände oss mot vår mästare med beslutsamhet.
"Vi vill inte blockera varandra."

Han såg fundersamt på oss och jag fortsatte att förklara "vi har vant oss vid att känna av vad den andre tycker och tänker. I en strid eller som nu, vid ett samtal, jag blir trygg av att veta vart Aaron är, att han stöttar mig i det jag gör och om något händer vet jag att han snart är vid min sida."
"Detsamma gäller för mig." Fortsatte Aaron "Vi argumenterar, diskuterar och bråkar ibland, men vi lär oss hela tiden av varandra och att vi måste stå ut med varandras känslor och tankar, det stärker oss på något vis."
Jag nickade och fyllde i "om vi blockerar varandra så kommer vi bara skapa oro, misstänksamhet och irritationer i onödan."

Vår mästare funderade ett tag och nickade kort.
"Så, dagens lektion har hjälpt er att fatta ett beslut och ni har stärkt er relation. Bra." Han reste sig upp och sträckte ut sig som en katt som just vaknat. "Men blockeringstekniken är viktig. Det kan uppstå situationer då den till och med är livsviktig. Mörkrets makter vet säkert hur starka ni är tillsammans och de kommer att försöka sära på er, använda den ene för att finna den andre och så vidare. Ni måste förbereda er."

"Du menar att de kommer ge sig på mig först för att göra Will svagare." Konstaterade Aaron och jag såg framför mig hur Aaron låg fastbunden i en tortyrkammare och plågades. Tanken fick mig att må illa och jag drabbades av tvivel och paniken började spridas i min kropp. Det här var anledningen till varför jag valt att vara ensam i början.
"Trisin'dal." Hans mörka röst mullrade genom mig "Lyssna noga på mig nu." Han tog ett steg fram och sänkte sitt huvud så att våra ögon möttes. "Du behöver dem alla, du kan inte göra allt själv. Liv måste offras för att andra skall överleva och det kommer krävas svåra beslut från dig. Men alla är delaktiga, för det handlar om allas framtid, inte bara din."
"Ja, mästare."
"Så, dags att ni äter och vilar."

Vi reste oss och skulle just gå mot platsen där Rokk lämnat oss när en alv klev fram ur ett buskage.
"Ert hus är färdigt, följ mig."
"Kom hit i morgon bitti när solen gått upp." Uppmanade den väldige Draken innan han slog ut vingarna och flög upp i luften med ett ryck. Vindpusten var så stark att jag fick ta ett kliv bakåt för att hålla balansen.
Jag och Aaron såg på varandra innan vi förvånat följde den okände alven en bit in i skogen. Han pekade mot en trädkrona och vi såg en husliknande struktur inflätad i trädets grenar och stam.
"Där finns allt ni kan behöva." Han bugade och gav sig av innan vi ens hann fråga något.
"Sååå, hur tar vi oss upp?"

Jag sneglade på den kala stammen och insåg att jag inte hade något svar på Aarons fråga.
"Ett test?"
"Förmodligen."
Vi såg oss omkring och strök våra fingertoppar längs med den lena barken.
"Magi?"
"Prova du."
"Jag? M-men jag har aldrig använt magi på det sättet förut." Protesterade han.
"Då är det väl på tiden?" Flinade jag.
Jag gick fram och tog hans hand och tryckte handflatan mot stammen samtidigt som jag höll kvar min över hans.
"Blunda och fokusera på att du vill upp i trädet."
Jag kände magin börja bubbla inom mig, men stoppade den för att ge plats åt Aarons.
Jag väntade tålmodigt och kände hur rastlösheten spreds inom honom, rädslan att göra fel eller att inte klara av uppgiften.
"Du klarar det" mumlade jag och försökte visa honom hur jag brukade göra inuti mitt huvud och spelade upp bilder på hur en stege klättrade upp längs med stammen upp till huset. Men snart upplöstes min stege och istället växte grenar fram ur stammen och bildade trappsteg. Jag såg in i hans ögon som glittrade likt eld, den orangea magin omslöt våra händer och spred sig in i stammen.
"Se... Du klarade det!"

Han såg barnsligt nöjd ut när han klättrade upp för stammen in i det lilla huset.
Där inne var golvet täckt med kuddar och madrasser i färgglada, glänsande tyger. Det var mjukt upplyst av vaxljus som doftade sött som honung och ett lågt bord i mitten av rummet var dukat med bröd, smör, ost och frukt.

Vi kastade oss över maten och åt allt mycket fortare än vad vi borde, för att sedan kollapsa på rygg, mätta och helt utslitna av dagens övningar.
Vi såg på varandra där vi låg orörliga och tillslut började vi skratta. Vi hade nått vårt mål och vi hade gått igenom mycket tillsammans men aldrig varit så här trötta.

"Tror du han är lika sträng i morgon?"
"Det här är nog bara början." Suckade jag.
"Kommer vi klara det?"
"Vi måste"
Med en suck vände han sig om på sidan och slöt ögonen "Då är det bäst vi sover så vi kan jobba dubbelt så hårt i morgon."
Jag låg kvar på rygg och sneglade på stjärnorna som lyste genom grenverket.
Han hade rätt, vi behövde träna hårdare än någonsin. Men innerst inne visste jag att det var något som fattades eller kanske någon, för att magin skulle bli komplett.