"Jag antar att far inte berättade." mumlade hon.

"Nej, det gjorde han inte..!" Utbrast jag chockat.
Förlägen fortsatte hon "Förlåt mig, jag upprörde dig, jag borde inte ha sagt något."
Hennes sorgsna blick fick mig att lugna ner mig.
"Nej Liria, förlåt mig det var inte meningen att göra dig ledsen, det kom bara som en chock, jag hade ingen aning."
"Såklart inte, hur kunde du veta att vi blivit trolovade som barn." Suckade hon.
"Så vi har träffats förut?"

Hon såg bort mot sin far och sen på mig igen "Inte nu, men om du vill kan vi prata när middagen är över."
Jag nickade kort "om det är okej, jag vill inte att du hamnar i trubbel för min skull."
Försiktigt la hon sin hand över min som vilade på bordet bredvid min tallrik.
"Du behöver inte oroa dig för mig."
Jag log tillbaka mot henne, hon var så annorlunda, så skör men ändå så kraftfull.

Middagen höll på i flera timmar, maten här var annorlunda men mättande. Det mesta verkade vara tillagat av frukt, nötter och bär. Dessutom var allt sött och jag kunde inte låta bli att längta efter en välkryddad stek. Men artigt smakade jag på allt och drack av den söta mjölkvita drycken som bars runt i stora silverkannor utav servitörerna. Så fort glaset var tomt fylldes det på och jag började känna mig smått berusad.

"Är det oartigt om vi går?" viskade jag till Liria.
Hon log roat mot mig och skakade på huvudet
"Vi förväntas lämna bordet snart, res dig du."
Så jag vände mig mot kungen och tackade för en fantastisk kväll innan jag vände mig tillbaka mot Liria och erbjöd henne min arm.
"Får jag eskortera er tillbaka till rummet Liria'ra?"
"Gärna"
Hon reste sig och tillsammans lämnade vi den stora salen. Jag visste att vi hade allas blickar på oss när vi gick och förmodligen visste alla redan det jag just fått veta, att kvinnan vid min sida skulle bli min fru.
Det kändes helt overkligt, förvirrande och jobbigt på samma gång. Jag hade inga som helst tankar på att gifta mig.

Tankarna snurrade i huvudet när vi gick genom slottet dessutom kände jag mig extra påverkad av alkoholen så jag förlitade mig helt på att hon visade vägen i den stora labyrinten av korridorer inuti slottet.
"Jag har blivit förberedd på detta hela mitt liv." sa hon tillslut efter att vi gått tysta hela vägen.
"På att bli bortgift?"
"På din ankomst"
"Va?" Jag såg oförstående på henne och hon tog min hand och drog mig med till en liten balkong med en bänk där vi slog oss ner.
"Du är van att bli kallad William, eller hur? Vill du att jag använder det istället?"
Jag tänkte efter men skakade på huvudet "Kalla mig vad du vill, jag antar att Trisin'dal är mitt nya namn."
"Du föddes före mig, bara några veckor. Våra föräldrar stod nära varandra och så fort jag var född trolovades vi."
"Är det vanligt här?"
Hon ryckte på axlarna "Bland oss kungligheter är det alltid så."
"Så du har inget emot det?" Frågade jag skeptiskt.
"Varför skulle jag det?"
"Men tänk om jag vore en hemsk person, elak och självisk som inte brydde mig om dig?"
Hon rynkade sin panna och såg fundersamt på mig "men det är du ju inte, och jag har hela tiden vetat vem du är och väntat på dig."
"Hur?"
"Profetian, den har berättat för oss om dig och vad du måste göra. Det var därför din mor lämnade bort dig, för att du skulle kunna uppfylla ditt öde."

Plötsligt vände jag bort blicken, sårad av hennes ord. För även om profetian stämmer och jag är den ende som kan rädda världen så vill ingen bli övergiven av sina föräldrar. Ingen.
Jag kände lena fingertoppar stryka mot min haka och jag vände blicken mot henne igen.
"De hade inget annat val."
Jag nickade bara till svar, vad skulle jag säga? Att min barndom varit skit ända tills jag var åtta år och Ren lät mig följa med honom på hans resa. I nästan åtta år hade jag levt i smuts, hunger, fattigdom och varit helt oälskad. Bortryckt från det liv jag kunnat haft här i Tanoria. Hade jag inte rätt att vara arg?
Jag försökte samla mig och bestämde mig för att prata om henne istället.

"Hur visste ni att jag var påväg?"
"Ogosho berättade för oss."
"Vem?"
"Han säger att han pratat med dig under hela din resa."
"Min lärare?"
"Kallar han sig det?"
Jag ryckte på axlarna "jag kallar honom det."
Vi satt tysta en stund och såg ut över den rosa skimrande himlen. Det var sent men det verkade inte som om det blev mörkt om nätterna här i Tanoria.

"Liria..."
"Ja?"
"Vem har du väntat på?"
"Vad menar du?"
"... Vem tror du att jag är?"
"Trisin'dal, mannen som skall fördriva ondskan och ena våra världar. Han som ska-..."
Jag satte ett finger över hennes läppar för att tysta henne.
"Jag vet allt det där... Men vem har du väntat på? Vem var jag i din fantasi?"
Hon såg fundersamt på mig "Är du rädd att du ska göra mig besviken?"
"Vi känner inte varandra och där jag kommer ifrån så gifter man sig för att man älskar varandra."
"Du kommer härifrån också"
"Ja, jag gör visst det."
"Tänk så här, skulle du inte göra allt för att rädda världen du älskar?"
"Det har jag redan gjort på ett sätt, jag lämnade alla jag älskar för att skydda dem."
"Så du offrade dig för dom, du kunde ha dött för dom, så varför är ett giftemål så skrämmande?"
Jag såg frågande på henne "Är du en del av profetian?"
"På sätt och vis."
Jag suckade tungt "jag är bara trött på att aldrig få bestämma över mitt eget öde."
"Jag förstår."

Hon satt tyst och såg ner på sina händer. Jag bet mig i läppen för att inte fortsätta tala illa om hennes traditioner och den framtid hon var beredd att offra för något som jag inte ansåg var nödvändigt.
Mina föräldrar, Evelyn och Leon skulle aldrig tvinga mig till något sånt här.
"Liria"
Hon lyfte blicken och jag såg att hon kämpade för att hålla bort tårarna. Jag hade tänkt att ställa ett ultimatum, om jag skulle följa deras väg skulle min familj få komma hit.
Men jag kunde inte.

Jag insåg att jag vänt upp och ner på hela hennes livsvärld, allt hon sett framför sig. Det högg till i mitt hjärta när jag insåg att jag måste ha gjort henne besviken. Jag var inte den hon förväntat sig.
Så istället för att gnälla, anklaga och trotsa det jag just hört, så drog jag försiktigt hennes späda lilla kropp närmare mig och omslöt henne i min famn.
"Förlåt mig, jag pratar ibland utan att tänka mig för."
Hon lutade sin kind mot min bröstkorg och snyftade samtidigt som hon skrattade till. "Du har ett ganska hett temperament, eller hur?"
Jag suckade till svar "jag antar det."
"William, om du känner efter i ditt hjärta så vet du redan svaret på alla dina frågor."
Jag nickade kort, jag visste inte om hon hade rätt, men hur som helst tänkte jag inte såra henne igen. Aldrig.

Vi satt så en stund innan hon ursäktade sig och gick till sitt rum. Men jag satt kvar.
Vad hade jag egentligen räknat med att åstadkomma när vi kom hit? Att de bara skulle ge mig en armé och sen skulle vi ge oss av och besegra mörkret? Hade jag varit naiv?

"Ska du sitta här hela natten?"
"Jag har mycket att tänka på..."
"Jag känner det, jag kan inte sova."
"Förlåt."
"Så prata om det istället, så kanske vi båda kan sova tillslut."
Jag såg upp på Aaron och log "Visst, om du står ut att lyssna på mitt grubbel."
"Har jag nåt val?" Flinade han.
Jag suckade och lutade min armbåge mot min brors axel när han slog sig ner bredvid mig.
"Vi är trolovade."
"Du skojar..!" Han skrockade men jag kunde inte ignorera hugget i hjärtat och visste att det var hans känsla.
"Mmm, visst skratta på."
"Så det är ditt problem, att du ska gifta dig med en av de vackraste kvinnor jag sett. Dessutom är hon modig och intelligent och-... Aj!"
Med en dunk i Aarons bakhuvud fick jag tyst på honom och jag muttrade surt
"Borde inte du vara på min sida?"
Aaron slutade och jag fortsatte allvarligt.
"Skulle du bara acceptera ett arrangerat äktenskap? Är jag en idiot för att jag vill lära känna henne först?"
"Nej"
"Då så."
"Men om det är en del av profetian så är jag rädd att-..."

"Sluta!" Ordet ekade i våra huvuden och Aaron såg förvånat på mig. "Vad håller du på med? Jag vet vad du känner och ändå låtsas du som ingenting."
"Will..." hans röst lät plågad inuti mitt huvud "Vi kallar oss bröder och nu är du trolovad." Han suckade "mina känslor har ingen betydelse, vårt öde är större än så."
Jag skakade på huvudet "Och mina känslor då?"
Han såg förvånat på mig och jag insåg att han trott att det inte varit ömsesidigt.
"Jag.. jag visste inte."

Ett svagt gyllene sken flög över kvällshimlen och kom rakt emot oss.
"Hej Jix."
Den lilla älvan slog sig ner på mitt knä och vinkade till Aaron som såg förvånat på den lilla varelsen.
"En ny vän?"
"Just det, ni har inte träffats förut, Jix det här är Aaron."
Den lilla älvan flög upp och stannade mitt framför hans ansikte, det såg ut som om hon stirrade in i hans ögon.
Aaron skruvade olustigt på sig, osäker på hur han skulle bemöta situationen.

"Ehm, trevligt att träffas Jix."
Hon nickade till svar innan hon nöjd landade på sin vanliga plats på min axel och vi båda visste att vi inte kunde fortsätta vårt samtal.
Jag suckade och stirrade ut över den vackra vyn. Aaron sneglade på mig från ögonvrån.
"Vi börjar vår träning i morgon."
"Va? Vem har sagt det?"
"Jakkah kom och sa det för ett tag sen, din lärare vill träffa oss."
En enorm lättnad spred sig genom min kropp. Äntligen några goda nyheter och jag önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få svar på mina frågor.