Jag stirrade med vidöppna ögon på alv kungen. Vad menade han, har jag varit här förut? Trots att jag var full av frågor så fick jag inte fram ett ord, istället väntade jag på att han skulle fortsätta.
"Din mor tog dig här ifrån."
"M- min mor?"
"Din biologiska mor."

Jag lät orden sjunka in och satt tyst en stund.
"Men om hon var härifrån, varför gav hon sig av och varför hamnade jag i en liten fattig by hos föräldrar som inte ville ha mig? Övergav hon mig?"
"Det är en lång historia" mumlade han och såg ner i golvet med sorgsen blick "du har all rätt att få höra den, men det är inte min uppgift att berätta den."
"Om inte du... så vem?"
"Din lärare."

Jag ville veta mer, det värkte i kroppen efter svar, men samtidigt förstod jag att han inte skulle svara på mina frågor och bestämde mig för att byta ämne.
Jag kände ändå på mig att jag skulle få höra resten tids nog. En stark längtan bubblade fram, en längtan att få träffa min lärare.

"Så, du ville veta mer om läget i Ravenworth? Jag vet inte vart jag ska börja" suckade jag "Det är bara öarna som är fria från mörkret. Överallt reser sig de döda och vandrar längs vägarna och fåglarna patrullerar himlen."
"Du gav dig av." Han synade mig med ett höjt ögonbryn "Varför?"
"För att den magiska barriären som skyddade oss försvann på min sextonårsdag. Khaltor visste vart jag var och hade redan attackerat mig och jag ville skydda dom jag älskar och försvinna långt ifrån dem."
"Jag förstår."
"Jag reste runt och försökte rädda så många människor jag kunde och göra slut på de dödas lidande. Samtidigt hoppades jag att jag retade gallfebern på Khaltor där han sitter gömd i sitt palats." Flinade jag.
"Du är modig, om än dumdristig som gav dig av ensam, för du visste att du är den utvalde?"
"Jo, det visste jag, jag antar att det steg mig lite åt huvudet."
"Hybris"
"Jag har lärt mig av mina misstag under åren."
"Bra."

Han såg inte arg ut, inte besviken eller barsk som man kunde tro, mer nyfiken, tänkte jag förbryllat.
Vi fortsatte vårt samtal i två timmar till innan kungen fått all information som han sökte.
När jag klev ut ur rummet flög ett gyllene sken emot mig och landade på min axel.
"Kom, jag ska visa dig ditt rum" kvittrade hon i mitt öra.

Hon guidade mig genom korridorer och upp för trappor i det gyllene palatset. Jag såg mig omkring och beundrade de vackra väggarna som var fulla av stenreliefer med olika scener ur vad som såg ut som de sagor jag hört som barn. Jag fastnade vid en vägg där en alv flög omkring på ryggen av en enorm drake.
"Kom, vi är snart där." Jix drog mig i örsnibben för att få mig att gå vidare.
"Har du hört sagorna Jix?"
Den lilla älvan såg bort mot den enorma Draken i sten som stack ut ur väggen och skakade på huvudet.
"Vi älvor har våra egna historier."
"Vill du berätta dem för mig nån dag?"
Älvan sken upp och nickade ivrigt "gärna!"

Så var vi äntligen framme vid dörren som ledde till mitt rum. Jag vred om handtaget och klev in men tappade andan av synen som mötte mig. Det var ett enormt rum med stora fönster som släppte in solens strålar och de sken genom hela rummet. I ena änden av rummet växte ett stort blommande körsbärsträd med rosa blommor som släppte blomblad över hela golvet. Det var inget vanligt träd, för runt stammen gick en trappa som ledde upp mot mitten av trädet. Där bland alla grenar fanns en avsats där man karvat ur en sängstomme.

"Är det där min säng?"
Jix nickade och flög iväg till en liten glaslykta som hängde i en gren. Hon öppnade en lucka och klev in i lyktan som om det var en dörr. Vilket det förmodligen var, för inne i lyktan fanns inget ljus, utan tyg och dun där Jix gjorde sig redo för en tupplur.
Jag gick runt och beundrade mitt rum. Vid ett skrivbord hittade jag mina tillhörigheter, någon hade burit dit min väska och mina vapen stod putsade och blänkande i ett ställ bredvid.

Det knackade på dörren och två alver kom in med hinkar med varmvatten. De bar in dem i badrummet och jag hörde hur de fyllde på ett större kar, snart lämnade dom rummet för att hämta mer.
Under tiden gick jag ut på balkongen för att beundra utsikten.
Färgglada fåglar flög i flock över himlen, jag hörde vatten porla i närheten och vindens sus i grenarna på träden. Men det mest fantastiska ljudet var skrattet som hördes i närheten av där jag stod. Jag såg mig omkring, detta smittande hjärtliga skratt fick en varm känsla att sprida sig genom min kropp.

Tillslut föll min blick på Liria, hon stod på en avsats som liknade min balkong och skrattet kom från henne. Ett brett leende spred sig över mitt ansikte när jag såg henne. Den varma vinden lekte med hennes hår och det skira klänningstyget fladdrade till. Hon satt på huk och såg ut att leka med något som liknade en kattunge men det var för långt bort så jag såg inte säkert vad det var.
"Ursäkta Trisin'dal, ert bad är redo."

Jag vände mig om och log åt alven som stått bakom mig.
"Tack"
"Jag har tagit fram rena kläder åt er, de hänger där inne och om ni behöver något annat så säg bara till."
Jag såg på den mörkhårige alven, han var lång och väldigt smal, på gränsen till mager. Han hade ett leende på läpparna och de bruna ögonen såg vänliga ut.
"Vad heter du?"
"Celass."
"Tack så mycket Celass, jag tror att jag har allt jag behöver just nu."
"Bra, någon kommer för att hämta er till middagen."
"Tack."
Jag gick in i badrummet och tog av mig mina slitna, smutsiga kläder.

Chockad fick jag syn på min spegelbild, jag visste att jag förändrats, men inte så här mycket.
Min kropp hade åldrats, jag såg stark och bredaxlad ut, mina underarmar var fulla av ärr från klor, tänder och svärd, mitt vita hår var långt och yvigt och hängde långt ner på ryggen.
Jag bestämde mig för att leta upp en rakkniv och tvål och började sakta raka sidorna på mitt huvud och skäggstubben som börjat dyka upp igen.
När jag var klar tog jag ett steg tillbaka och synade mig, det fick duga.
Jag lät min ömma kropp sjunka ner i det varma vattnet där det flöt gula blomblad på ytan och en doften av citrus spred sig runt mig.
Jag tog ett djupt andetag och lät värmen lindra mina muskler och tvätta bort all gammal smuts och oro.
Jag måste ha slumrat till i badet för plötsligt kändes vattnet kallt.

När jag reste mig upp och såg ut genom fönstret insåg jag att det hade börjat mörkna och jag höll precis på att klä mig när det knackade på dörren och Aaron klev in.

Mitt hjärta började slå snabbare i mitt bröst och jag log beundrande mot honom, han var nyklippt och nyrakad och klädd i mörkröda alviska kläder med guld detaljer. De klädde honom och hans mörka färger.

"Du vet att de har barberare här va?" Flinade han när han såg hårtussarna som låg överallt i badrummet.
Jag skrattade till, såklart hade dom det men jag var så van att klara mig själv nu så jag hade glömt bort allt sånt.
"Nästa gång"
Aaron ryckte på axlarna "det ser bra ut."
Jag sträckte mig efter skjortan och skulle just ta på mig den när jag märkte Aarons blickar. Han stirrade ogenerat på min kropp och jag kände osäkerheten smyga sig på.
"Aaron?"
Han såg upp på mig och måste ha insett vad han gjort och bytte snabbt samtals ämne. "Det går fortare här."
"Förvandlingen?"

Han nickade och knäppte upp skjortan en bit ner på bröstet. Jag såg tydliga orangea mönster över hela hans bröstkorg.
"Jag känner mig inte redo, det går för fort." En djup bekymmers rynka dök upp i hans panna.
Och jag förstod honom, för mig hade det tagit tre år, för honom bara några månader.
"Men du har också förändrats sen vi kom hit Will. Du ser längre ut, större på nåt sätt och dina öron, har dom blivit ännu spetsigare?" Han gick fram till mig och kände på mitt öra, våra kroppar var bara någon centimeter ifrån varandra nu och jag studerade hans ansikte.

Våra känslor blandades, min puls ökade och jag visste att han kände min osäkerhet. Varför sa han inget, vad väntade han på?
"Aaron.. jag-..."
Hans läppar närmade sig mina och jag skulle just sluta ögonen när han tog ett steg tillbaka och vände sig ifrån mig.
"Känner du dig inte vilsen? För mig känns det som att jag blir nån jag inte är."

Jag stirrade frustrerat på hans ryggtavla, osäker på hur jag skulle reagera.
"Nej Aaron, det känns som om jag håller på att bli mig själv igen, som om jag kommit hem."
"Verkligen?" Han vände sig och såg förvånat på mig.
"Kungen berättade något" jag knäppte skjortan och stoppade in den innanför byxorna innan jag drog på mig rocken.

Alla mina kläder var benvita, skjortknapparna var i pärlemor och sömmarna i guld, rocken var av ett tjockt vitt tyg och räckte mig ner till knävecken. Över hela tyget fanns broderier i guld föreställande slingrande rankor, liknande den som fanns runt stenen jag bar om halsen.
"Min biologiska mamma är härifrån."
"Va?" Aaron såg chockat på mig "på riktigt?"
"På riktigt"

Jag såg osäkert på Aaron, jag hade velat rycka tag i honom och fråga vad han höll på med men just då knackade det på dörren och Celass kom in.
"De väntar på er."
Vi nickade och följde honom ut ur rummet och jag tryckte undan alla känslor igen.
"Jag fick inte veta mer än så, men jag räknar med att få reda på resten snart." Berättade jag för Aaron med låg röst när vi gick igenom hallarna.
"Tror du att vi kan skicka ett meddelande hem på något vis? Så dom vet att vi lever?"
"Jag vet inte Aaron, kanske."

Vi kom fram till en stor port vaktad av två beväpnade centaurer som öppnade dörrarna när vi närmade oss.
Större delen av rummet upptogs av ett enormt runt bord snidat som en orm som bet sig i svansen. Runt hela bordet satt redan alla och samtalade och åt utav den framdukade maten. Jag såg Sarah och Gustav en bit bort och de mötte min blick med ett leende. Celass ledde oss bort till två tomma platser vid kungens och prinsessans sida. Liria reste sig när vi närmade oss och jag stannade till framför henne för att buga mig.

"Du ser fantastisk ut Trisin'dal!" Utbrast hon entusiastiskt och jag kunde inget annat än att skratta.
"Ehm tack, såg jag så förfärlig ut innan?" Jag blinkade åt henne och hon skrattade till, hennes annars mjölkvita hy fick en rosa ton och hon såg blygt ner i golvet.
"Välkomna!" Utbrast kungen bakom henne och sträckte ut armarna mot oss. "Slå er ner och njut av maten som blivit lagad åt er ankomst."
Vi bockade artigt och steg fram till våra platser.
Kungen klappade sina händer och hela salen tystnade.
"Vänner, låt mig presentera Trisin'dal och hans bror Aaron're som äntligen kommit hem!"
Folket reste sig från sina stolar och ett jubel och applåder ekade genom salen. Förvånat såg vi på varandra där vi stod upphöjda som prinsar av ett folk vi aldrig träffat.
Jublet tystnade och jag log mot de samlade, åter igen kände jag tacksamhet mot Evelyn och Leon och hur de tränat mig inför min kommande roll som kung. Att stå framför en stor folkmassa och tala var ingen ovanlighet.

"Vi tackar er för detta varma och hjärtliga mottagande, det är en ära för oss att få dela bord med er denna måltid och vi hoppas att vi får lära känna er alla, era seder och er historia.
Till sist vill jag bara säga tack till Liria, Jakkah, Rokk och hans vänner som hjälpte oss att komma hem."
Applåderna ljöd genom rummet igen och vi slog oss ner på var sin sida om kungen. Bredvid mig satte sig Liria ner och jag log mot henne.
"Du är en van talare" sa hon förvånat.
"Jag är kronprins i Ravenworth, jag har lärt mig att hålla tal sen jag var nio."
Hon såg förvånat på mig.
"Du är dotter till kungen, har inte du haft liknande lektioner inför din kröning till drottning?"
Hon såg oförstående på mig och skakade på huvudet.

"Jag kommer aldrig hålla tal och leda folk, min plats är vid min fars sida eller min blivande makes."
"I Ravenworth är kungen och drottningen jämlikar och styr landet tillsammans."
"Jag vill veta allt om din uppväxt Trisin'dal." log hon "lova mig att du berättar mer för mig senare."
"Absolut, om du vill höra så."
Jag såg mig omkring i rummet och letade nyfiket efter någon som såg ut som hennes blivande make, vem skulle bli näste kung?
"Så vem är han?" Frågade jag tillslut.
"Vem?"
"Din blivande make, är han här?"
Hon såg förbryllat på mig "vet du inte det?"
"Jag tror inte att vi blivit presenterade" tvekade jag och skämdes över att ha missat det.
Hon tvekade innan hon tog till orda "Det är ju du..."