Den lilla kvinnliga kroppen kändes så späd och skör i mina armar. Jag kramade henne hårt och andades in doften av hennes hår.

Jag insåg att jag hade saknat henne.
Runt omkring oss låg kroppar utan huvuden och korpar hade redan landat på dem för att inta sin festmåltid.

Hon gjorde sig fri från mig och tog ett steg bakåt för att syna mig. Hennes ögon vandrade över min kropp för att tillslut möta min blick.
"Du har vuxit."
Jag skrattade dämpat, de flesta skulle inte ens känna igen mig.
"Men du är dig lik, fortfarande lika våghalsig och rusar in i saker utan att tänka" suckade jag retsamt tillbaka.
Hon himlade med ögonen och sparkade till en kropp som låg i närheten.
"Visst" suckade hon "jag antar att jag hade tur att ni var i närheten."
"Det hade du." Aarons röst var hård och jag såg frågande på honom när han kom fram och ställde sig bredvid mig. Hans svärd dröp av blod, han hade just försäkrat sig om att Sarahs vänner inte skulle återuppstå till vandrande döda.
"Vad tänkte du egentligen?" fortsatte han.
Jag sneglade på honom och såg hur han uppenbart kämpade för att hålla sig lugn.
"Ska du säga!" Hon såg irriterat på honom "Varför kom du inte tillbaka?!"

Jag såg förvånat från den ene till den andre innan jag svarade "Han fick order av min far att följa med mig."
"Du skulle ha stannat hemma Sarah." Muttrade han lågt.
Jag tänkte tillbaka på tiden för tio år sen och kom ihåg hur osams de två varit då, men nu kändes det annorlunda. Som om de var arga för att de faktiskt brydde sig om varandra.
Hon ryckte på axlarna "Jag kunde väl inte låta dig leta efter vår kronprins själv medan jag satt kvar på slottet och ruttnade bort."
"Pappa sa inget om att du gett dig av."
"Han vet inte om det."
"Inte Ren heller?"
"Han har fullt upp med annat."

Jag suckade och såg mig omkring.
Gus hade börjat släpa kropparna till en stor hög, vi hade inga spadar så vi kunde inte gräva gravar. Därför var det enda alternativet att bränna dem.
Då fick jag en stark känsla av att jag
borde gå därifrån. Jag tvekade, men när jag såg Aarons blick förstod jag att det var han som bad mig att lämna dem ifred.
"Okej"
"Tack"
Det var så mycket jag ville förklara och fråga henne om, hur det gick därhemma, hur dom mådde, om Mira och mamma. Men nu var inte rätt tid.

Gus och jag släpade de tunga kropparna och genomsökte deras kläder efter sånt som kunde vara bra att ha. Det hårda arbetet och värmen från solen fick svetten att rinna ner för nacken och ryggen på mig.
Irriterat såg jag bort mot de andra, varför hjälpte dom inte till? Men irritationen försvann när jag såg dem, förvånat insåg jag att dom inte var osams längre. De båda stod väldigt nära varandra, Sarah hade sin hand på hans överarm och de samtalade lågt. Hon såg upprörd ut och Aaron verkade försöka övertyga henne om något. Jag såg hur hon lätt drog baksidan av sin hand längs med Aarons kind innan hon försökte ställa sig på tå och kyssa honom, men han vände bort ansiktet och såg besvärad ut.

Jag vek undan blicken, så det var därför.
Det var helt oväntat och jag kände ett hugg av svartsjuka i bröstet men tryckte genast bort känslan. Hon hade alltid varit viktig för mig, när vi var små var hon som en syster, dom var båda min familj. Men jag hade valt att lämna dem, vad som hänt sen var inget jag kunde göra något åt. Men varför hade han inte sagt nåt? Jag såg frågande bort mot Aaron, hade jag tolkat hans känslor fel?
Men det var ingen idé att grubbla på det just nu, så ryckte på axlarna och fortsatte det hårda arbetet. Jag skulle få svar på mina frågor tids nog.
Det dröjde inte länge innan vi hjälptes åt alla fyra och sen tog inte lång stund innan vi var klara.
När vi gick därifrån tändes ett stort bål bakom oss. Luften fylldes av svart tjock rök och stanken följde oss även om vi skyndade oss därifrån.

"Du Sarah, har du stött på soldaterna förut?"
Jag såg mig över axeln på henne där hon gick bakom mig och Aaron.
"Nej, aldrig."
"Attackerade dom er?"
"Inte direkt."
"Så det var ni som-.."
"Vi visste inte att dom var annorlunda" avbröt hon.
"Vi..." Jag höjde ett frågande ögonbryn "jag kände inte igen männen du slogs tillsammans med."
"Dom var inte hemifrån."

Med en suck vände jag mig framåt igen, varför fick jag känslan att hon försökte dölja något för mig?
Jag bestämde mig för att låta det vara, om det nu var så att hon och Aaron var ett par så kunde jag överlåta det åt honom, jag hade annat att bekymra mig över.
Jag kände tyngden från boken i min ryggsäck och jag fingrade på halsbandet som pulserade som vanligt mellan mina fingrar. Jag lät fingerspetsarna glida över den lena ytan på stenen och upptäckte något annorlunda. En spricka?! Försiktigt la jag stenen i min handflata och synade den oroligt. Hade jag haft sönder den i striden? Pulsen ökade och jag tappade andan av paniken som spred sig genom min kropp. Vad hade jag gjort?!

"Vad har hänt?" Aaron la sin hand på min axel och såg oroligt på mig.
Jag visade honom stenen där man klart och tydligt kunde se en spricka. Den sträckte sig lodrätt genom hela smycket och delade stenen på hälften.
"Jag har haft sönder det" viskade jag med panik i rösten "tänk om jag inte kan använda magin längre eller höra rösten mer."
"Will..." han stod framför mig och la båda händer runt min nacke, hans lugna ögon såg in i mina. "Varför skulle halsbandet gå sönder så lätt efter alla år det har hängt runt din hals? Tänk efter, det kan inte vara ditt fel."
Han tog försiktigt stenen från mig och undersökte den.

Med ett klirrande ljud gick stenen isär i två delar.
Vi båda flämtade till och såg på varandra.
Oroligt slet jag till mig smycket ur hans hand och hängde tillbaka det runt min hals. Silver rankorna höll fortfarande stenarna på plats och jag gömde dom försiktigt under min tröja.
"Förlåt... Jag-.. jag höll den bara i handen." Aaron såg förtvivlat på mig.
"Jag vet" min röst var kall och tom, på gränsen till hård. Det var kanske inte hans fel, men det hade gått sönder när han tog i det. En stor ilska och frustration bubblade inom mig när jag pressade mig förbi honom, utan att bry mig om att jag puttade till honom i farten och han stapplade bakåt kanske av kraften men snarare av förvåning.

Utan att vänta in de andra gick jag i snabb takt norrut. Ilskan varvades med en fruktansvärd känsla av hopplöshet. Vad skulle hända nu?
Jag gick tyst för mig själv hela dagen och eftermiddagen, jag var helt innesluten i mig själv och min ångest. Hur kunde jag låtit honom röra den? Varför hade det gått sönder?
Jag var helt säker på att halsbandet var anledningentill mina krafter, som en kraftkälla. Utan det skulle jag aldrig klara av att besegra Khaltor.
Jag bad rösten att ge mig ett svar, men jag fick inget. Det var alldeles tyst.

Jag gick genom skog och snubblade på rötter, fåglar skrek varnande till varandra när jag snubblade fram allt för nära deras bon. Myggor surrade och följde mig som ett moln av blodtörstiga bestar ovana att träffa på någon levande att äta från.
Jag märkte inget av detta.
Jag brydde mig inte om ifall jag var ensam eller om mina vänner kom efter mig.
Ilskan var borta, nu kände jag mig tom.
Jag skulle aldrig lyckas.

Solen var påväg ner när jag stannade. Framför mig låg en övergiven liten gård och jag öppnade dörren och gick in, utan att bry mig om vilka faror som kunde finnas där.
I det lilla rummet fanns en vedspis, ett bord, två bänkar och en säng.
Sakta gick jag fram till sängen och kröp ner på halmmadrassen och drog den smutsiga filten över huvudet. Jag tänkte inte låta någon se tårarna som jag tryckt undan hela dagen. Men nu, gömd av dunklet i rummet och under filten så kunde jag äntligen släppa fram alla känslor.

Jag vet inte hur länge jag legat där, men jag insåg att jag måste ha somnat för plötsligt kände jag mig utvilad och på bättre humör.
Men jag var inte ensam i rummet längre. En känsla av irritation byttes mot otrolig tacksamhet och glädje när jag insåg vem det var. Filten låg kvar över mig men jag behövde inte ta bort den, jag hörde att Gus satt vid fotändan vid sängen och andades tungt. Förmodligen sov han. Pålitlige Gus, han hade säkert vakat över mig hela natten.

Jag skämdes när jag tänkte på hur jag behandlat dem, struntat i dem och skyllt på Aaron och det högg till i mitt hjärta, tänk om han lämnat mig.
Jag koncentrerade mig på att leta upp honom med mitt sinne, direkt kände jag hans medvetande i närheten, lugnad kunde jag slappna av. Men jag hann bara dra av mig filten och sätta mig upp innan han klev in genom dörren.
Han såg inte arg ut som jag räknat med, snarare lättad, kanske orolig. Han sneglade på Gus som fortfarande sov innan han satte sig framför mig på bänken. Med underarmarna vilandes på sina lår såg han mig rakt i ögonen.
"Förlåt"
Jag såg ledset upp på honom och skakade på huvudet "det är jag som ska säga förlåt, det var inte ditt fel."
Han suckade och skakade på huvudet "Du gick i mörka tankar Will."
"Jag mår bättre nu."
"Det är bra" han tvekade innan han fortsatte "men du måste tro på oss."
Jag såg frågande på honom och han förklarade vidare "Tro på att jag-.. vi finns här för dig och att vi gör allt vi kan för att vi ska lyckas med vårt uppdrag."
"Men det gör jag..."
"Då måste du tro mer på din egen förmåga, för det som hände igår får aldrig hända igen. Vi är ett team och vi behöver vår ledare."

Han böjde sig fram, tvekade en sekund innan han klappade mig på axeln och skulle just gå när jag hastigt reste mig upp och omslöt honom i en hård kram. Hans tröstande armar kramade min tvivlande kropp och snart kändes livet lite lättare.
"Vänta här så ska jag hämta frukost åt dig."
Han gjorde sig fri och började gå mot dörren.
"Hur länge har ni varit ett par?"
Han stannade, vände sig mot mig och såg tveksam ut "Ett tag."
"Är hon fortfarande arg?"
Medan jag pratade fiskade jag upp halsbandet för att undersöka det igen. Chockat stirrade jag på smycket i handen, det hade delat sig helt i två ovala delar och runt varje sten slingrade sig nya silver rankor. Istället för ett halsband låg det två i min hand.
Aaron skulle just svara när jag reste mig och gick fram till honom. Den ena stenen var isblå och den andra var orange.
"Se på mig."
"Va?"
Jag gick närmre och stirrade in i hans ögon och allt föll på plats.

Det var som jag anat, de var ingen liten orange rand runt hans pupill längre, istället var hela hans ögon lika flammande orangea som elden i den öppna spisen.
Jag tog isär smyckena och hängde den blå stenen runt min hals. Det andra la jag i Aarons öppna handflata och log åt hans förvånade min.
"Det här är ditt."