"Så er plan var att hitta en grupp såna soldater?"
Gus såg tvivlande på oss där vi satt runt brasan i kvällsmörkret. Ljuset från elden spelade i våra ansikten och jag såg hur Aarons ögon glittrade i skenet när han svarade "Precis, men det var innan fåglarna hittade oss."

De båda hade diskuterat i timmar, Aaron hade berättat om våra planer och Gus hade frågat om vår resa. Jag hade suttit tyst hela tiden, det enda jag tänkte på var Aarons mardröm, det måste ha varit fruktansvärt att se sim mamma dö mitt framför honom. Jag synade min vän med nya ögon, han hade förändrats under de senaste dagarna, han kändes äldre och lugnare. Jag lutade mig framåt för att studera honom närmare, hade hans ögon ljusnat? Fanns det inte en aning orange i de annars mörkbruna ögonen?

De båda unga männen tystnade och vände sig frågande mot mig, Aaron höjde ett ögonbryn när han insåg att jag stirrade honom rakt i ögonen. Jag rynkade pannan fundersamt och mina ögon blev smala som streck, men jag vek inte undan blicken från honom.
"Är han alltid så här?" Gus såg tvekande på Aaron och kliade sig i nacken, osäker på hur han skulle agera.
"För det mesta" retades han och lutade sig närmre mig. Nu satt vi ansikte mot ansikte och det var bara en centimeter mellan våra nästippar. Hans ögon såg rakt in i mina och såg jag det tydligt, en liten ring precis runt pupillen, den hade blivit alldeles orange. Jag drog efter andan och lutade mig bakåt.
"Fick du svar på din fråga?" Undrade han och lutade sig tillbaka med armarna i kors.
"Det vet du."
"Så vad såg du?"
"Du förändras."
Aaron suckade djupt och dramatiskt.
"Är det så hemskt?" Flinade jag.
"Att se ut som dig? Kanske, men så länge du är i närheten kommer jag alltid vara snyggast."
Han skrattade och jag tog upp en hoprullad filt som låg bredvid mig och kastade den mot honom men han undvek den smidigt och la den istället som en kudde bakom sig.
Jag flinade tillbaka och sneglade mot Gus som satt och studerade oss.

Jag kände att han var värd en förklaring, om han nu skulle följa med oss.
"Så vad tror du Gus, vill du följa med?"
Han drog in ett djupt andetag och såg på mig. Hans breda axlar lyftes och sänktes i ett ryck "Har inte så många andra alternativ."
"Du kan resa till öarna" Föreslog Aaron.
Gus såg på honom och skakade på huvudet. "Det finns en mening med att vi fann er halvdöda ute i sjön."
Jag försökte att ta det lugnt, att inte pressa honom men jag ville verkligen att han skulle följa med oss.
"Okej" fortsatte jag "då har vi lite mer att berätta."
Gus ändrade ställning där han satt lutad mot grottans vägg och väntade på att jag skulle fortsätta.
"Har du hört talas om profetian?"
Han skakade på huvudet.

Jag stirrade intensivt in i elden när jag började berätta. "Allt började på min sextonårsdag. Jag märkte hur jag började förändras..."
Gus satt tålmodigt och lyssnade när jag tog allt ifrån början, att jag bestämt mig för att lämna alla för att jag trodde att det var det enda sättet att skydda dem. Jag ville jaga allt ont jag mötte på min väg, men mitt främsta mål var att tillslut döda Khaltor.
"Men först är det någon vi måste hitta."
"Vem då?"
"Jag tror att han ska bli min lärare" fortsatte jag "att han kan träna mig i ljusets magi, så jag blir starkare."
"Vi tror han finns i Tanoria." Mumlade Aaron när han la på mer ved på elden.
Gus lyssnade och nickade.
"Så vad har det här med dig att göra?" Han vände sig mot Aaron som ryckte på axlarna till svar.
"Sir Daniel tränade mig till riddare, så när han skulle följa med Kung Leon och leta upp Will så fick jag följa med, det var en ära." Han sken upp vid minnet och jag förstod hur stolt han måste ha känt sig.
"Tills du blev min barnvakt." Skrattade jag.
"Mmm, värsta dagen i mitt liv" gnällde han sarkastiskt innan han fortsatte. "Kungen gav mig en order att följa med William, så det gjorde jag."
"Men varför förvandlas du med?" Gus såg på oss, från den ene till den andre.
"För att jag har använt min magi på honom."
"Hur?"
"Jag var död, nu lever jag." Konstaterade Aaron kort.
Gus ögon blev större och större när orden sjönk in. Han stirrade ner i stengolvet framför sig en stund.
"Så ni har samma krafter som Khaltor? Ni kan återuppliva de döda."

Hans ord skar igenom mig som is, jag hade inte tänkt på det och likheten fick mig att må illa.
"Nej!" Aarons hårda ord fick mig att rycka till. "Will återupplivade mig av kärlek, för att han inte ville att jag skulle dö." Han gjorde en paus och mötte Gus blick med en hård beslutsamhet. "Du kan inte säga så, de är varandras totala motsatser."

Jag såg på Aaron och kände hur arg han var och det förvånade mig hur upprörd han blivit. Jag la min hand på hans underarm för att lugna honom och han mötte min blick, under en lång stund satt vi tysta innan vi hörde ett dämpat suckade bortifrån Gus.
"Jag ska hjälpa dig att döda Khaltor."
Jag log till svar "Bra!"
Jag spelade glad och entusiastisk under resten av dagen, men inom mig ekade orden som Gus sagt, att jag hade samma krafter som mörkrets härskare.
Då och då kände jag Aarons blickar och jag förstod att han visste vad som störde mig. Men han sa ingenting och jag visste varför, han hade egna tankar som han gick och grubblade på och jag anade vad det var.

Vi samlade ihop våra saker och var påväg redan samma dag och vi såg inte en skymt av vare sig magiska fåglar, ruttna kroppar eller soldater. Gus och Aaron lunkade på, de såg ut att njuta av solen och att ostört kunna gå längs vägarna och prata.
Men jag var otålig.
Det kliade i fingrarna efter något att göra. Åren innan Aaron slog följe med mig så hade jag gått från by till by och slagits dag som natt och nu kändes tiden långsam och inom mig tickade en klocka och rädslan att Khaltor skulle hinna först växte inom mig.

Aaron vände sig mot mig "Hinna först med vad?"
"Jordens undergång eller nåt" jag ryckte på axlarna "vad vet jag, det är bara en dålig känsla jag har."
"Att ha världens öde på sin axlar måste vara tufft" grymtade Gus.
"Mmm, hur känns det?" Jag såg frågande på dem båda med ett retsamt leende på läpparna. Jag älskade att retas och påminna dem om att de var lika delaktiga som jag i det här.
"Hah" skrattade Aaron ironiskt "En endaste liten häxmästare ska vi väl klara av."

Vi fortsatte att skratta och skämta under tiden vi gick genom den snåriga skogen. På något sätt fick det vårt uppdrag att kännas lättare och vår promenad gick fortare. Jag märkte knappt alla rivsår jag fått av de vassa buskarna vi var tvungna att ta oss igenom och innan mörkret föll hade vi kommit fram till ännu en övergiven by. Den såg ut som de flesta byar, husen kantade ett medelstort torg med en brunn i mitten. Lite längre bort fanns en stor förrådsbyggnad med en liten handelsplats utanför, byggd för möten och handel.

Jag såg mig omkring, inte en levande själ syntes till, de flesta husen stod knappt och var slitna av väder, vind och plundring. Många var utan tak och stod som tomma skal runt torget, alla utom ett.
När jag kom närmare såg jag att stora tjocka plankor var fast spikade på den stora dörren. Någon ville förhindra att det som fanns där inne skulle få chansen att ta sig ut.

Framme vid dörren hörde jag hasande steg och väsande ljud ifrån den stora byhuset.
Jag signalerade åt Aaron och sakta närmade vi oss byggnaden. Genom en springa sneglade jag in i huset, synen där inne fick mig att grimasera och sucka djupt. Hela byn hade låst in sig för att skydda sig men nu gick de omkring som själlösa monster där inne. Mina ögon föll på en flicka som hade en sliten gammal docka i handen som släpade efter henne. Det högg till i mitt hjärta, hon var i min systers ålder.

"Will?"
Jag ryckte till och vände på huvudet för att blicka in i Aarons ögon, den orangea färgen hade spridit sig ännu mer.
"Dom är för många."
Han nickade men funderade samtidigt. "Om vi får ut dom en och en? Eller i alla fall några i taget?"
"För riskabelt, de kan lätt slå upp dörrarna och få övertaget, hela byn är där inne."
"Så vad gör vi?"
"Bränner ner det."

Gus såg tveksamt på oss båda men bet ihop. Jag hade märkt hur svårt allt var för honom, han hade varit isolerad i sin fiskestuga med sin far i så många år att han inte sett alla fasor som plågade landet. Att komma ut på vägarna med oss hade öppnat en ny, skräckinjagande värld för honom.
"Dom är redan döda Gus, det finns inget annat vi kan göra för dom."
"Men det är barn där inne..." protesterade han "finns det inget botemedel? Will, kan du inte använda din magi?"
Jag skakade på huvudet och gick därifrån, jag bestämde att det var slutdiskuterat och gick för att tända en eld. Mest för att jag inte hade några svar, för det hade funnits ett botemedel, men jag visste inte om det fortfarande skulle hjälpa. Och om det hade hjälpt, så hade det ändå varit för farligt för oss tre att öppna portarna till den stora byggnaden för att försöka hjälpa dem.

Istället gjorde jag i ordning två facklor, en gav jag till Aaron och den andra tog jag själv. Tillsammans gick vi runt huset och tände på det torra timret.
Det tog inte lång stund innan hela byggnaden stod i lågor. Ljudet av släpande steg blandades med knastret ifrån elden.
Jag drog mina svärd och förberedde mig på att ta hand om enstaka döda som lyckades ta sig ut ur eldinfernot. Men det var bara en handfull som kom emot oss, resten vandrade obekymrade omkring där inne tills bjälkar rasade ner över dem eller tills elden förvandlat deras ruttnande kroppar till aska.

Jag gick iväg en bit och satte mig ner för att rengöra mina svärd. Det tog inte länge innan Aaron kom efter och gjorde mig sällskap. Han sneglade bort mot Gus som stod kvar vid elden och stirrade in i högen av aska och glödande stockar. Här och var rörde sig armar och andra kroppsdelar som försökte a sig loss under tyngden av de fallna bjälkarna.
"Det fanns inget annat vi kunde göra." Mumlade jag irriterat.
"Jag vet, du behöver inte försvara dig."
"Så varför känns det som att jag mördat en hel by?"
"Det var Khaltor som mördade dom Will... inte vi."
Jag sneglade ner på mitt blodiga svärd och tryckte undan ångesten som börjat gro inom mig.
"Will..." Han la sin hand på min och jag kände hur ångesten försvann och andra känslor smög sig på. Jag tittade förvånat upp på Aaron som hastigt tog bort sin hand och försökte byta ämne "Kom, vi borde söka igenom resten av byn, har vi tur finns det något att äta."

Så det gjorde vi, alla tre gick åt var sitt håll och genomsökte vart enda hus och varje liten vrå innan vi insåg att det var tomt. Tomhänta möttes vi upp på torget, alla ryckte på axlarna.
"Det finns inget här." Konstaterade Gus.
Vi var alla trötta och jag insåg att större delen av dagen gått åt till att vänta ut elden och vi skulle inte hinna leta upp en bättre lägerplats innan natten föll så vi kunde passa på att vila upp oss här.
"Jag tar inga risker, vi vilar på takbjälkarna där uppe" jag pekade mot ett utav husen med någorlunda helt tak och ingen protesterade.
När vi klättrat upp alla tre hade det redan börjat skymma och vi hade svårt att hitta bra platser att vila på uppe på bjälkarna. Jag tog första vakten och satt och spanade ut över byn och skogen som låg strax bakom den.
Allt var öde och tyst.

Jag sneglade på Aaron, men slog bort tankarna som började bildas och bestämde mig för att ta upp den magiska boken ur ryggsäcken som jag alltid hade med mig. Försiktigt strök jag fingertopparna över den gamla pärmen. Det var en särskild aura runt boken och jag kände en förvånansvärd vördnad för den. Efter några minuters tvekan öppnade jag tillslut boken och bläddrade mellan sidorna, jag letade inte efter något särskilt utan skummade igenom texterna utan mål.

Jag kommer aldrig kunna lära mig allt det här tänkte jag och lät höra en djup suck. Det mesta stod även på ett språk jag aldrig sett förut. Måste jag lära mig ett nytt språk också!? En okontrollerad irritation spred sig genom mig. Varför just jag?!

Jag gned pannan och lät fingrarna glida genom mitt långa hår på mitten av skallen. Allt kändes så stort och svårt helt plötsligt, det här var så nytt. Att slåss och smyga runt och leta efter fiender hade inte varit svårt alls. Det hade aldrig varit något problem att träna med morbror Daniel eller pappa.
Men att läsa och sitta still hade varit en större utmaning. Min lärare hade tjatat dagligen över hur viktigt det var att läsa, för att bli kung måste man veta mycket, läsa mycket och vara intresserad av allt som har med riket att göra.

I början hade skolan känts svår och tråkig, även om det hade gått lättare så småningom men det hade aldrig varit min starka sida.
"Jag kan hjälpa dig."
Jag såg förvånat upp på Aaron.
"Jag tänkte att det kanske fanns något användbart i boken." Ursäktade jag mig " det kanske står hur man kommer till Tanoria."
Aaron tog boken och bläddrade från pärm till pärm. "Ingen karta eller beskrivning."
"Verkar inte så."
"Jag tror inte att det är skyltat direkt."
"Det är inget jag oroar mig för."
"Will, jag har funderat på en sak."
Jag såg upp på honom och väntade på att han skulle fortsätta.
"Jag tror att det finns en anledning till varför jag också förändras och fylls med magi."

Han gjorde en paus och knäppte med fingrarna, plötsligt spreds en värme mot mitt ansikte.
"Gjorde du det där?" Jag såg förundrat på honom med vidöppna ögon. Han nickade blygt.
"Jag tror inte att det är menat att du ska göra allting själv, vi gör det här tillsammans."
Då kände jag dem igen, Aarons känslor slungades emot mig och bekräftade vad jag egentligen redan visste. Dom outtalade orden som aldrig sagts men som vi båda visste. Jag hade aldrig sagt något för jag visste inte hur jag kände eller vad jag ville, han var min bästa vän men för honom var jag något mer. Och nu kände jag hur alla hans känslor sköljde över mig. Jag såg in i hans generade ögon och skulle just svara honom när Gus dunkar till Aarons axel.

"Där nere!" Gus viskade och pekade mot en grupp soldater som kom marscherande längs huvudgatan, de skulle snart vara i närheten.
"Var beredda, vi ska inte attackera, bara följa efter dem."
"Okej."
"Visst."
Vi gjorde oss redo, de skulle få passera en bit ifrån oss innan vi hoppade ner.
Vi såg de sista i gruppen försvinna bakom en husvägg innan vi hoppade ner. Sakta smög vi efter och planerade varje steg så att de inte skulle märka oss.

De var tio stycken som gick på led, två och två bredvid varandra. Gruppen av soldater var en brokig skara, de bestod av män från olika platser i olika typer av uniformer, de flesta var nog inte härifrån.
Hade han seglat över havet för att skapa sig en ny armé? Tanken fick mig att må illa.
"Det där är män från Durrmon" viskade Aaron "se de har tatueringar från sina olika klaner på händerna."
Jag följde Aarons blick och lättad insåg jag att han hade rätt.
"Men varför är dom klädda i olika uniformer?"
"Ingen aning."

Vi följde de outtröttliga soldaterna i två timmar och hela tiden kunde jag känna Aarons strid inom sig. Men jag tryckte undan alla känslor, jag ville prata med honom ostört och inte så här..

Soldaterna gick i snabb takt utan paus och utan att äta eller prata.
"Helt klart förhäxade." Konstaterade jag.
Vi lät dem ha ett ganska långt försprång för att inte bli upptäckta, men då och då sprang vi ikapp för att se vad de höll på med.
Vi skulle just passera en krök när vi hörde ljudet av klingande stål.
Vi ökade tempot och sprang fram, synen som mötte oss var inte oväntad men ändå fruktansvärd. Jag såg fyra människor som attackerat de tio soldaterna, tre av dem hade stupat och låg uppsprättade på marken. Min blick föll mot den enda som överlevt, hon var just nu omringad av soldaterna. Det bruna håret vajade i vinden och hennes pilbåge sköt pil efter pil genom soldaternas kroppar.
Förvånat insåg jag vem det var, och det högg till i mitt hjärta.
Utan att tänka mig för sprang jag emot gruppen av soldater, höjde mina svärd och skrek ut hennes namn i ett vildsint stridsrop.

"SARAAAH!"