Nu fanns den där igen, känslan av att någon var efter mig, som att jag var förföljd. Jag såg mig omkring men det fanns ingen där, som vanligt.
Känslan kom tillbaka allt oftare nuförtiden och halsbandet lyste klarare.

Jag knäppte upp kragen på min jacka och fiskade upp halsbandet, inuti den stora ovala stenen pulserade ett ljus. Automatiskt förde jag stenen till läpparna och gav den en kyss innan jag försiktigt stoppade ner den innanför kläderna igen. Jag minns inte när jag började göra så, och jag har ingen aning om varför. Men det kändes bra på nåt sätt, lugnande.
Jag knäppte knapparna ordentligt, för att skydda stenen mot oönskade blickar.

Luften var tjock av aska så jag drog upp halskragen upp över munnen och näsan för att kunna andas lättare. Runt omkring mig var allt raserat, de få hus som fanns kvar hade jag tänt eld på för en stund sen och elden spred sig ut på torget där det låg möbler och ägodelar utspridda.

Jag hade aldrig varit där innan, och snart skulle ingenting finnas kvar. Med en suck såg jag mig omkring, det hade varit en normal stor by, näst intill en liten stad. Jag blickade ut över torget. För flera år sen hade det säkert varit ett myller av människor där, människor som skulle handla middag, Barn som lekte och handelsmän som kommit dit i karavaner för att sälja sina varor.
Men nu var staden öde.

Kroppen värkte av trötthet och brist på mat, men jag var van vid den känslan nu. I tre dagar hade jag tagit mig runt i byn och förminskat Khaltor's armé, en efter en. De vandrade runt på gatorna utan mål eller riktning och det var min uppgift att avsluta deras lidande. Om det nu var ett lidande.
Jag tänkte tillbaka på när jag var liten, när jag försökt fråga min far hur det varit att vara förhäxad och vara en av dem, men han hade aldrig svarat.
Istället hade jag gått till Daniels make, Glenn. Han hade undvikit frågan, men efter mycket tjat så hade han gett efter.

Jag minns ingenting, hade han sagt. Det var som om hjärnan sov, ett mörker, och kroppen levde sitt eget liv.
Jag hade fått lova Glenn att inte fråga mer, alla ville gå vidare och ingen ville bli påmind om det som hänt.
Det var så länge sedan, nu satt jag här hukandes uppe på ett hustak, långt hemifrån.
Så som Glenn beskrivit det, så hade hade det bara varit i början, när deras kroppar fortfarande levde. De vuxna hade kallat dem Gråskinn.

Jag stirrade dystert ner på klungan av levande döda som stod en bit bort. De här var annorlunda, de hade dött och återuppväckts och kropparna var ruttna, skadade och stinkande. Den enda likheten var de röda lysande ögonen. Det ryste i hela kroppen på mig när jag mindes tillbaka till den första dagen jag såg en av dem. Jag hade varit åtta år och trodde att jag var odödlig. Men jag hade snart insett hur lätt det var att dö.
Det var då jag hade frågat Ren om han kunde lära mig att slåss. Både han, min far och morbror hade tränat mig, men det var långt senare, när vi var framme på ön.

Röken från husen var tjock och mina ögon började tåras. Det var dags. Jag tog fram min pilbåge och med vana fingrar spände jag bågen, pil efter pil ven genom luften ner mot torget. Jag siktade noga, de var tvungna att träffa rätt, rakt in i nacken. Det hade gått ett tag innan jag förstått att man inte behövde halshugga dem, bara bryta nacken av dem. Ibland gick det med pilar, om inte annat skulle jag sakta ner en hel del av dem.
De som tidigare varit vilsna och mållösa vaknade plötsligt till liv av attacken och de började samlas runt huset där jag satt.

"En, två, tre.." Jag räknade sakta till tio innan jag smidigt hoppade ner, mitt ibland dem, och svingade mina lätta svärd.
I snabba, vana rörelser spann jag runt och drev klingorna genom ruttet kött och ben. Kroppar föll till marken och andfådd såg jag mig omkring. Fler hade lockats dit av oljudet.
Fem till.
Borta i gränden vid gamla bageriet kom ännu en klunga.
Jag sprang emot de första fem och drev svärden igenom dem. Blodet stänkte över mina kläder och handskar.

Stönande, grymtande och väsande kom de hasande. Vissa var snabba och kunde halvspringa, men de flesta var så deformerade att de släpade sig fram. De var enkla måltavlor och jag dödade dem fort.
Till en början hade de varit farliga. När de var nyuppväckta och ivriga att följa sin mästares order.
Nu var de bara köttstycken som drev runt, lämnade utan syfte av sin skapare.

Jag såg mig omkring och med bestämda steg rörde jag mig mot gränden. Där, på marken, låg en yxa. Jag slet åt mig den och sprang snabbt in bland skuggorna och högg vilt omkring mig. Jag andades tungt av ansträgningen, men runt omkring mig var allt stilla. Ingen rörde sig.
Yxan dröp av snart av blod och annat klet, så jag kastade den ifrån mig och började klättra upp längs husväggen, upp på taket igen.
"Bara att vänta igen då." Mumlade jag för mig själv.
Jag tog av mig mina handskar och såg ner på mina darande händer. Jag behövde mat, men jag var säker på att det fanns mer att göra i byn innan jag gav mig av, precis som i de andra byarna och städerna där jag varit. Så jag la mig ner på rygg och sträckte ut mig på taket med händerna bakom huvudet.
Himlen var alldeles rosa, det var vackert.
En känsla av hemlängtan bubblade upp inom mig, men irriterat pressade jag undan känslan. Det fanns inte plats för sånt nu. Jag hade ett uppdrag och det fanns fler döda i staden som behövdes tas hand om.

När jag låg där kändes plötsligt en skarp smärta, som ett hugg i tinningen, smärtan var plötslig men inte oväntad. Jag höll mina handflator hårt mot tinningarna och försökte andas lugnt med djupa andetag. Varje dag, efter varje attack mot hans svarta magi kom hans motattack men jag hade lärt mig att vänta ut smärtan. För det var det enda som hände, den försvann alltid lika fort som den kom.
Förföljde han mig? Hade hans spioner hittat mig?Visste han vad jag höll på med?
Förmodligen, tänkte jag, han kunde inte ha undgått att hans armé förminskats väldigt snabbt och jag tvivlade på att det fanns så många människor kvar i landet som han kunde döda eller återuppliva.

"Här borta, ers Majestät!"
Jag ryckte till av ljudet och la mig platt på mage medans jag sneglade ner på torget där en grupp män hade samlats.
Det högg till i mitt hjärta när jag i såg vilka de var.
Han som ropat var en soldat i min fars personliga vakt.
Bakom mig hördes fotsteg, men jag höll andan när jag hörde hur de gick runt huset och passerade alldeles under taket där jag låg.
"Han var här nyss, vi har knappat in på honom Lee."
Det var Dan's röst! Min varmhjärtade och omtänksamme morbror. Åh vad jag saknade honom.
Jag kunde inte låta bli att höja huvudet för att få en glimt av personerna där nedanför.

Pappa!

Där nere stod dom, min morbror och min far, tillsammans med fem soldater som genomsökte kropparna jag just fått ner.
Dom letade efter mig.
"Se dig omkring Dan, han är fortfarande kvar." Min fars röst var så välbekant och lugnande, runt honom kände jag mig alltid trygg, skyddad och orädd. Jag fick kämpa emot känslan att hoppa ner från taket och visa mig.
Åh! Varför var dom så envisa!?
"Det finns några kvar..."
"Precis, i de andra byarna har han dödat alla."
"Så vart är han..."

Jag pressade min kropp mot taket och bad att dom inte skulle upptäcka mig.
Jag hörde hur dom gick runt och genomsökte husen och bråten som låg överallt.

"William!.... WILLIAM!"
Min fars röst ekade genom den brinnande byn.
"Jag vet att du är här. Kom fram!"
Jag bet mig i läppen och pressade ihop ögonlocken. Om jag bara är still så går dom snart.
"Du behöver inte göra det här ensam!" Leon suckade där han stod.
Daniel kom och ställde sig bredvid honom. "Kom Lee, vi slår läger här inatt, han har säkert dragit vidare."
Leon nickade och alla sju gick ut ur byn och slog läger en bit bort.

Jag suckade djupt och rullade runt på rygg, gned mina tinningar och funderade på vad jag skulle göra här näst.
Två år.
I två år hade jag varit ute på vägarna själv, och nu hade dom hittat mig. Hade dom följt efter mig hela tiden? Fanns det ingen hemma som skyddade dom andra? Mamma, min lillasyster! Det värkte i hela kroppen. Tänk om dom är döda!

Mina tankar avbröts av lukten av mat och min mage protesterade högljutt.
Jag måste få veta om dom lever och varför dom följt efter mig. Efter mycket dividerande med mig själv bestämde jag mig och hoppade ner ifrån taket och började gå mot lägerelden.
Men sen måste dom gå hem igen, intalade jag mig själv.
Jag måste vara ensam.