"Ren! Ser du den där fågelns ögon..."

Jag dunkade till honom i bröstkorgen och han stirrade lika intensivt på den som jag. Fågeln satt helt orädd kvar och stirrade tillbaka på oss.
"Det är hans magi." Kved jag.
"Lägret! Tror du dimman var på väg mot lägret?" Ren tog snabbt min hand och vi rusade samma väg som dimman dragit fram timmarna innan.
Snälla säg att dom mår bra! Inom mig vädjade jag till all godhet och till allt ljus som fanns kvar i världen, att störta detta mörker som drog fram.
Vi kastade oss igenom skogen och insåg hur nära de andra vi varit hela tiden. För snart kom vi ut i solskenet där vi hade slagit läger.

"LEEON!"

Rens starka röst ekade ut över fältet.
Snart kom både han, Daniel och Glenn springandes mot oss.
"Vad har hänt?!"
De synade oss där vi kom emot dem, leriga och sönderrivna med andan i halsen.
Ren lutade sig fram och tog stöd mot knäna när vi stannade. Jag tog stöd mot Daniel som stod närmast och han höll upp mig med en varsam arm.

"Dimman... Såg ni den?" Flämtade jag.
"Dimman?!" Daniel och Leon nästan spottade ut ordet i kör.
"Vi lyckades komma undan, men den försvann åt det här hållet."
"Vi har inte sett någon dimma." Konstaterade Glenn.
"Det var ingen vanlig dimma"
"Är ni säkra?"
Ren Reste sig och såg på Leon.
"Lyssna nu, vi måste ge oss av, det var inte bara dimman det var även en fågel, en korp med förhäxade röda ögon. Lita på oss."
"Glenn... Ge order om att vi ger oss av direkt. Och se till att vakter är utplacerade hela tiden."

Glenn nickade och gav sig av mot lägret.
Daniel tryckte min späda kropp mot sin och såg orolig ut "Är du okej syrran?"
"Jag är okej, men just nu vill jag bara härifrån."
"Kom."
Vi gick alla fyra med bestämda steg.
"Tror du att han är här?"
Daniel sneglade på Ren.
"Inte han personligen, men hans magi kanske."
"Ren har rätt. Det kräket skulle aldrig ta sig ut ur sin trygga boning. Han har säkert skickat spioner efter oss." Muttrade Leon.

Lägret var ostört när vi kom fram, inget hade hänt dem men många blev oroliga av det plötsliga uppbrottet. Ingen ställde frågor och ingen sa emot, de packade ihop sina saker och vi skulle snart vara på väg igen.
Jag såg Jane lite längre bort och vinkade åt henne att komma till mig, utom hörhåll för de andra.
"Ers majestät?"
"Jane, vet du vad som behövs för att göra fler amuletter?"

Hon såg oroligt på mig.
"Nej, men vi har med oss Morfars bok. Det kanske står i den. Han var väldigt hemlighetsfull när det gällde magi."
Jag suckade tungt och bad henne ge boken till Ulrik, av någon anledning trodde jag att den kanske var säkrast i hans ägo.
"Vänta."
Jane tog tvekande tag i min arm när jag skulle gå. "Jag har några armband och stenar i förvar. Jag ska hämta dem så får ni dela ut dem."
Jag nickade tacksamt och snart hade jag fem armband och tre stenar i händerna.
Vem skulle jag välja?
De flesta stod vid sina hästar och var redo att ge sig av.

Först gick jag fram till Ren som stod och knöt fast sin filt bakom sadeln. Utan ett ord sträckte jag mig fram över hästen och knäppte fast ett armband runt hans handled.
Sen gick jag vidare till Will och knöt ett armband runt pojkens taniga arm.
"Var rädd om det."
Pojken nickade allvarligt och såg efter mig och sen på Ren som nickade åt honom.
Jag gick vidare till Glenn men han skakade på huvudet och log. Han drog upp ärmen på sin tunika och visade ett slitet armband som han bar.
"Jag har kvar mitt, det har även Kevin och hans män som red före oss."

Jag såg bort på Daniel som tog fram sin dolk som han hade burit sen dagen i hans morfars affär.
Ulrik fick ett och resten delade jag ut till de starkaste männen i vår grupp. De som skulle behöva försvara oss om något hände.
"Dom där kommer inte hjälpa för alltid."
Jag hörde Byrons röst bakom mig och vände mig om.

"Vad menar du?"
"Alla gör sig klara, sitt upp! Daniels röst ekade ut över gruppen och vi satt upp på våra hästar.
Byron stannade vid min sida.
"Dom har fungerat förut och dom fungerade senast igår."
"Kanske det. Men han växer sig starkare varje dag."
"Hur vet du det?"
"För att jag känner det."
"Byron... Riskerar du våra liv genom att vara här?" Mina ord var hårda och jag krävde en förklaring.
"Nej."
"Förklara dig."

Ren som red bakom mig manade på hästen för att komma närmre och höra bättre. Men jag tror att han även gjorde det för att kunna skydda mig.
"Jag blev utsatt för hans magi dagligen, så den påverkar mig än, jag känner den."
"Så varför varnade du oss inte om dimman?"
"För att den var annorlunda. Ny. Jag visste inte vad det var, det är därför jag tror att han blivit starkare."
"Så vad kan skydda oss?" Det var Ren som spände ögonen i Byron och krävde ett svar.
"Jag vet inte, men jag tror jag vet någon som kan hjälpa oss."

Vi hade kommit en bit på väg när jag red fram till Leon för att berätta vad jag och Byron diskuterat. Djupt försjunken i tankar märkte jag inte att Ren följde efter.
"Leon, vi behöver diskutera något."
Han höll in hästen och granskade oss. Han saktade ner så vi kunde rida upp på var sin sida om honom.
"Enligt Byron så borde vi ta en annan väg. Vägen förbi en by där det bor en kvinna med samma kunskaper som morfar."
Leon såg på länge Ren och till sist på mig.
"Och du litar på honom?"
"Jag tror det."
"Vart ligger den här byn?"
"Vi måste vända tillbaka en bit och ta åt öster vid Kungens Kors."
Leon grymtade av missnöje.
"Det är långt härifrån."
"Jag vet, men tänk om han har rätt."
Leon funderade en lång stund. "Du gav honom chansen att bevisa för oss att han är på vår sida, eller hur?"

Jag nickade.
"Så låt han bevisa det då, en gång för alla."
"Vad tänker du på Lee?" Ren rynkade pannan när han studerade sin vän. "Han kommer inte långt om han ger sig av ensam."
"Han får en häst, mat och en karta. Är han inte tillbaka innan vi tar båten över från Port Oak så får han klara sig själv."
Ren och jag såg på varandra, vi visste att Leon var fast besluten att leda vår grupp till säkerhet. Vi hade gärna följt med Byron men ingen av oss ville att gruppen skulle dela på sig.
"Okej, jag pratar med honom."
Ren stannade kvar och han och Leon verkade samtala lågt.

Jag hann förklara allt för Byron, ge honom en häst och packning innan Ren var tillbaka vid sin plats i ledet. Vi önskade Byron lycka till, markerade på hans karta vart han skulle och såg honom rida iväg.
"Tror du han klarar det?"
"Han såg beslutsam ut när han red iväg."
Min blick fastnade på Rens skjorta som var slarvigt knäppt i halsen. Jag såg hans solbrända muskulösa överkropp röra sig under tyget.
"Eve?"
Hans röst fick mig att rycka till.
Han gav mig en road blick. "Du drömde dig visst bort någonstans."

Generad vände jag bort blicken och harklade mig.
"Du..."
Jag drog ett djupt andetag och letade fram ett leende.
"Tack för att du stöttar mig, det måste vara jobbigt att hamna i mitten ibland, jag ser hur nära ni är."
Ren ryckte på axlarna. "Jag tänker inte så mycket på det, jag försöker leva i nuet."
Jag skrattade till.
"Det är du och Leon, ni tänker för mycket nuförtiden. Båda två är för fokuserade på framtiden och inte på vad som sker just nu. Att vi faktiskt lever, solen skiner och förutom skavsåren från sadeln så är livet rätt bra just nu. Tycker du inte?"
Han lutade sig tillbaka i sadeln, knäppte händerna bakom huvudet och lät solens strålar skina mot hans redan brunbrända ansikte.

Som om han istället för att sitta i en sadel låg på en blomsteräng någonstans långt borta från svart magi och annat elände.
"Ren!"
Will kom springandes mellan hästarna och fram mot oss. Ren tog ett vant grepp runt pojkens arm och svingade upp honom i sadeln, hästen flackade med öronen, men verkade van vid att bära de två passagerarna samtidigt.
"Vart har du varit?"
"Ulrik har berättat historier för oss i vagnen, så nu vet jag allt om kungen, hans far och Ravenworth."
"Det är mer än vad jag vet." Skrattade Ren.
"Jag kan berätta för dig!" Pojken såg entusiastiskt på mannen han kallade storebror. Och resten av dagen fick vi som fanns i närheten stå ut med pojkens återberättande av gammal historia och legender.
Solen sken i våra ansikten och just där och då kändes livet väldigt härligt.