"Du.. Ers höghet."

Jag sneglade på Will som red bakom Daniel idag.
"Menar du mig eller han." Skrattade jag och nickade mot Daniel.

Alla i gruppen hade fått höra om Daniels historia nu och de behandlade även honom som en kunglighet, ännu mer än de gjort innan.
Daniel suckade och tittade menande på mig men jag bara skrattade.

"Ehm, jag menade dig. Ers Majestät? Prins-... Drottningen?" Han såg frågande på mig när han kämpade med titlarna.
"Åh, jag vet knappt själv vad jag är nu förtiden."
"Fru Evelyn." Bestämde han sig för tillslut.
"Låter bra." Skrockade Daniel.
"Så, Fru Evelyn. Jag har något till er."
Will tog fram en påse han hade i fickan och räckte den till mig.

Jag log mot honom när jag tog påsen. Där i fanns små rosor snidade i trä, den som gjort dem var mycket skicklig och de såg näst intill riktiga ut och jag visste direkt vem som gjort dem.
"Men Will, är inte dom dina?"
"Nä, han gjorde dom under resan till huvudstaden, jag har alltid antagit att de var till dig, du pratar ofta om rosenbuskar."
"Gör jag?" Jag skrattade förvånat.
"Han har rätt Eve, det bor allt kvar en slottsträdgårds älskande prinsessa inom dig."
Jag sneglade bort mot Ren där han red i täten, han var alltid så omtänksam men jag visste att han hade undvikit mig på sista tiden.

Jag trodde att jag visste varför men det kändes ändå skönt på ett sätt att få lite utrymme.
När Leon sagt att han visste att vi varit tillsammans så högg det till i mitt hjärta och det kändes som om en bit av det slets ur min kropp, det var ju aldrig meningen att såra honom.
Men dom två verkade ha kommit närmre varandra än någonsin. De umgicks nästan jämt och Leon frågade ofta Ren om råd i olika frågor.
Men det skulle inte dröja länge innan jag fick chansen att tacka honom för rosorna.
Den eftermiddagen, när vi hade slagit läger bad Leon att jag skulle ta med mig Ren ut och jaga. Många i lägret blev förvånade att han bett mig, men de som kände mig visste att vi två ofta jagat tillsammans och att jag var en av de bästa skyttarna med en jaktbåge.

Så vi gick sökande genom den täta skogen. Mina ögon följde marken framför mina fötter och jag letade aktivt efter spår.
Ren gick efter mig men jag kunde inte låta bli att irriterade mig på att han förde sånt väsen där han gick, ett rådjur kunde säkert höra oss på flera mils avstånd och vi skulle aldrig få någon middag.
Tillslut vände jag mig om och blängde på honom.

"Hm?" Han såg frågande på mig.
"Du koncentrerar dig inte!"
"Jag har mycket att tänka på."
"Men varför kom du ens med då?" Suckade jag irriterat.
"Skulle jag låta dig gå själv?" Han såg på mig med milda ögon, lika lugn som vanligt och helt obrydd över min irritation.
Så vandrade hans blick mot mitt hår. Dagen innan hade jag gjort ett hårband där jag flätat in trärosorna i ett läderband och nu höll det bort de yviga lockarna från ansiktet. Han gick närmre och såg förvånat på blommorna.
"Tack."
"Va?"
"Tack för rosorna."
Han ryckte på axlarna "Jag behövde något att sysselsätta mig med."
"Will trodde att dom var till mig."
"Aha."
"Var dom inte det? Du får tillbaka dom."
"Nä, dom passar på dig."

Han vek undan blicken och gick förbi mig. Fundersam gick jag efter.
Vi fortsatte att spåra, men det var som om skogen var öde och vi hörde inget fågelkvitter eller andra ljud, bara vindens sus.
Löven frasade under våra fötter och nu struntade även jag i att smyga.
Vi kunde leta efter bär, kanske svamp. Eller varför inte lägga ut fällor istället.
Jag såg mig omkring för att leta efter en bra plats att sätta fast en snara.

Plötsligt avtog vinden och luften blev alldeles stilla. Det kändes onaturligt på något vis och det gick en rysning genom min kropp.
"Ren... Vänta!"
Han vände sig om och väntade in mig.
"Känns inte skogen, annorlunda?"
Ren rynkade pannan och spanade upp mot trädkronorna som slutat att vaja i vinden.
"Vi kanske borde gå tillbaka."
Jag nickade.

Med snabbare steg gick vi tillbaka samma väg som vi kommit, men skogen kändes tätare och tätare, ljuset allt dunklare. Ren kom närmare och tog min hand.
Inne bland träden kunde jag se en dimma krypa närmre, samtidigt som paniken började växa inom mig.
"Ren" viskade jag och pekade mot dimman.
"Ta det lugnt gumman, det är bara vanlig dimma." Hans röst lät lugn, men jag kände hur hans muskler spändes.
Han drog med mig genom en stor öppen yta med vildvuxna ormbunkar.
"Kom, den här vägen!"
Vi skyndade oss, fortare och fortare, tillslut var vi riktigt andfådda. Men vi saktade inte in och jag vågade inte vända mig om för att se om dimman var efter oss.

Vi halvt sprang genom buskar, hoppade över omkullfallna stammar och klättrade över stenbumlingar. Jag hade rivsår på kinderna och på mina bara lår. Tunikan jag bar var kort och mina stövlar skyddade bara vaderna, men jag brydde mig inte om det.
Jag kände mig som ett jagat djur och hade inte Ren varit med mig hade paniken tagit över helt, varje gång jag snubblade så stöttade han mig.
Jag sprang efter honom utan att tänka, jag lät honom styra, leda vägen. Plötsligt rycker han tag i mig och jag flyger efter ner i en håla under rotsystemet på ett enormt träd som fallit.
Han tar mig i sin famn och sveper armarna om mig. Jag ser på honom och han lägger ett finger över sina läppar, jag nickar kort och spejar ut i skogen mellan rötter, lera, fallna grenar och högt gräs.
Vi satt tysta och väntade.

Snart kom den, dimman. Den svepte sakta fram, onaturligt som en våg på havet gled den över sten och mossa, som om den hade ett mål. Jag kände hur min kropp skakade i Rens trygga armar. Hans fingertoppar smekte lugnande längs mina bara överarmar.

Amuletterna!

Jag vände mig om och knäppte panikartat upp Rens skjorta och synade hans bara bröst. Nej! Han såg frågande på mig.
Leon hade gett tillbaka halsbandet till mig samma dag som vi återförenats. Men Ren hade aldrig fått något nytt.
Jag såg ut på dimman som nästan var framme hos oss. Jag tog av mig halsbandet och la det i min handflata och tog sen Rens hand. Vi flätade samman våra fingrar i hopp om att halsbandet skulle vara starkt nog att skydda oss båda.
Ren drog mig bakåt och tryckte ner mig i jorden, han la sin stora kropp skyddande, som en sköld över mig. Nu kunde vi bara vänta. Tiden gick långsamt men snart...
... blev allt svart.

"Evelyn?"
Jag hörde mitt namn som en viskning.
"Evelyn, vakna. Det är morgon."
Jag öppnade sakta ögonen och såg in i Rens ansikte.
"Vi klarade oss." Han log lättat mot mig och jag log tillbaka.
Sakta satte jag mig upp, det värkte till i ryggen och jag såg ner i leran där jag legat och upptäckte en stor sten som stack upp ur marken som förmodligen var anledningen till min smärta.
Ren hjälpte mig upp och vi klev ut ur vår skyddande håla. Vi var båda täckta av lera och rivsår.
"Är du okej?" Han synade mig oroligt.
"Jag tror det."
Jag öppnade handen där jag kramat halsbandet så hårt att det var tydliga mönster i min handflata. Jag trädde halsbandet runt min hals och la det på plats under tunikan.
"Vi måste se till att du får ett nytt."

När jag såg upp på Ren hade han kommit så nära mig att våra kroppar nuddade vid varandra, han var mer än ett huvud längre än mig och min blick gled över honom.
Han hade börjat raka av sig sitt hår och skägg, nu fanns där bara en kort blond stubb som skymtade under lera och smuts, hans linnetunika var kortärmad och gick knappt ner över axlarna. På benen hade han bruna läder byxor och runt midjan ett brett bälte där hans yxa var instoppad och på underarmarna bar han tjocka läderskydd förstärkta med plåt. Han brukade använda dem som sköldar när han slogs och tog emot slag mot den buckliga plåten. Jag mindes när vi var lika långa och taniga båda två, mycket hade hänt sen dess.

Hans fingrar plockade bort löv och smuts ur mitt hår och han synade mig noga, som för att försäkra sig om att jag verkligen mådde bra. Hans hand rörde sig mot min kind och hans tumme smekte lätt mina läppar.
Jag mötte hans blick och jag jag fick en överväldigande känsla att jag var tvungen att berätta för honom om mitt och Leons samtal.
"Ren, han vet."
"Vet vaddå?" Han spelade ovetande och hade ett obrutet uttryck i ansiktet. "Att vi var tillsammans?"
Han suckade tyst "Eve, vi trodde att han var död. Jag har redan förklarat det för honom och han-.."
"Jag menade inte det." Avbröt jag honom. "Jag menar fortfarande, som nu."
"Jasså."
"Han säger att han har accepterat det."
"Eve." Han såg allvarligt in i mina ögon "Vi måste sluta med det här, ni två är mina bästa vänner, ni är gifta."

Han visade tydligt att han inte ville prata mer om det.
Jag vänder mig bort och andas djupt, över våra huvuden flyger en stor fågel, vi båda följer den ovanligt stora korpen med blicken och ser hur den landar på en gren. Den kraxar högt och bryter tystnaden i skogen, det första liv vi sett sen vi gick ut för att jaga dagen innan.
Fågeln sitter alldeles still på grenen. Den blickar bort mot riktningen där dimman försvunnit. Plötsligt isas blodet i mina ådror, för fågeln vrider på huvudet och stirrar intensivt på mig.
Ögonen är röda som blod.