"Din far skulle vara stolt"
"Tack Ulrik, dina ord värmer."
"Du har kommit långt."
Jag såg tveksamt ner på mina händer.
"Men du har förändrats sen tiden vid hovet, det är uppenbart."
"Sir Ulrik.. Jag.."

Den äldre mannens ögon såg rakt igenom mig och sträckte sig fram för att klappa lätt på min hand. "Ingen skulle klandra dig om du gav ansvaret till din make, han axlar sin roll med lätthet. Medan ni mitt barn, ni verkar ha ert hjärta någon annan stans."
Jag suckade och log svagt. "Jag orkar inte kriga mer, jag vill inte förlora fler."
"Förståeligt."
"Är jag feg?"
"Nej, mitt barn, du är en av de modigaste kvinnor jag mött."
Jag la en tacksam hand över Ulriks gamla rynkiga knogar.
"Tack för att du lyssnar."

Jag reste mig för att gå bort till Leon som satt på huk och studerade några kartor som han spritt ut på marken.
"Leon, kan vi ta en promenad?"
Han såg förvånat upp på mig, men reste sig och erbjöd mig sin hand utan frågor. Vi hade stannat i lägret lite längre än planerat men nu var vi på väg. För tillfället hade vi tagit en vilopaus och jag och min man gick förbi hästarna som drack i bäcken.
"Vad tänker du på?"
"Framtiden."
"Vi kan bygga upp en framtid på öarna, även om min far inte är kvar så är det lättare att försvara oss där. Vi kan starta ett nytt liv."
"Utan krig?"
"Vi kommer behöva slåss tillslut."
Jag såg över hans axel och stirrade ut över landskapet. Hans min var plågad när jag såg på honom igen.
"Evelyn, handlar det här om Ren?"

Han pausade och tog mitt huvud mellan sina händer och såg mig i ögonen.
"Jag vet att ni var tillsammans, men jag vet också att du trodde att jag var död. Vad som än hände mellan er, så spelar det ingen roll längre, inte för mig, jag är bara glad att vi lever."
"Jag med."
Jag log svagt mot honom.
"Jag har accepterat att ni är" Han tvekade "mer än bara vänner."

Han släppte taget om mig och suckade.
"Är du lyckligare med honom så får jag acceptera det med." Hans ögon var fulla av sorg när han sa det, men samtidigt log han.
"Ren har blivit min bästa vän. Jag vill inte förlora någon av er."
"Det kommer du inte heller."

Jag kramade honom hårt och kysste hans läppar.
"Jag är din fru."
Han släppte taget om mig och såg mig i ögonen. Det syntes en lättnad i dem men samtidigt en oro.
"Så vad tynger dig?"
"Våra plikter." Mumlade jag fram, det var svårt att få fram orden för jag skämdes över mina känslor. "Ibland vill jag vara deras drottning och ta tillbaka tronen och inta staden, men ibland vill jag bara hitta ett nytt hem till vår familj och leva där. Utan stora galna ambitioner."

Han såg allvarligt på mig och jag fortsatte.
"Vad vill du?"
"Jag vill hjälpa de här människorna."
Han såg länge på mig och plötsligt såg jag hur en enorm beslutsamhet men även en vrede började växa inom honom.
"Jag vill döda Emanuel. För allt han gjort mot dig, mot Daniel, mot alla i staden, Ren, Kevin och mot Glenn." Han tog en paus och vände sig bort." Jag vill döda honom för att äntligen få slut på mina mardrömmar om nätterna!"
Med en förtvivlad blick såg han på mig igen "Du har ingen aning om vad vi gick igenom efter att ni flydde!"

Jag drog efter andan.
"Klandrar du mig för att vi lämnade dig? Jag ville ta dig med oss! Men dina ögon var redan röda Leon!" Tårarna brände i ögonen och jag såg förtvivlat på honom.
Han suckade och skakade på huvudet samtidigt som han såg ner i marken.
"Nej Evelyn, jag klandrar er inte, men jag kan inte utesluta krig och död, det går inte att ha ett lugnt familje liv än för jag kan inte slappna av innan han är död."

Vi såg osäkert på varandra, tveksamma till vad vi skulle göra här näst.
Han hade rätt, jag visste det inom mig, men mitt hjärta värkte, jag orkade inte mer.
Jag såg på min make, han var så förändrad, så mogen, så kunglig och så fast besluten att döda. Hade vi längtat och drömt om den här stunden bara för att inse att kärlek inte är allt?
"Sir, vi är klara."
Det var Kevin som avbröt oss, vi skulle fortsätta vår resa.
"Bra, kom Eve. Vi får fortsätta den här diskussionen senare."

Så gick han före tillsammans med Kevin och lämnade mig förtvivlad kvar.
Men jag tänkte inte låta allt gå i kras, inte nu. Med bestämda steg gick jag iväg till min häst. Daniel stod och såg på mig en bit ifrån.
"Eve... Hur är det?"
"Det är bra." Svarade jag kort. Jag visste att min ton var ovanligt hård och jag visste att Daniel hörde på min röst att något hade hänt. Men jag orkade inte prata om det.
Jag visste att Leon ville samla resurser för att dra ut i krig, beslut han ville ta utan att ens rådfråga mig. Utan att prata med mig, folket han hade med sig hade valt honom och behövde en ledare och jag visste att han var den bäste. Men jag kände mig åsidosatt.

Jag suckade djupt.
Vad höll jag på med? Varför tänkte jag såna hemska tankar? Varför var jag inte bara lycklig?
"Evelyn?"
Jag såg upp i min brors ansikte.
"Vad bråkade ni om?"
"Va?"
"Var det en liten skit sak eller något stort och allvarligt."
Jag såg trumpet på honom och vek av med blicken.
Daniel suckade och vi red tysta ett tag.
"Ni har varit ifrån varandra länge, det är normalt att det tar ett tag innan man hittar tillbaka till varandra."
"Är det?"
"Mmm."
"Å hur vet du de?"
"För att jag är din storebror och jag vet sånt."
Jag suckade igen, men nu log vi båda två.
"Dan, tänk om vi vuxit ifrån varandra, det känns som om vi vill helt olika saker."
"Då är det så." Han sträckte sig fram och tog min hand. "Det är väl inte så konstigt? Och inte något ovanligt heller."
"Jag vet inte vad jag vill Dan, allt känns så rörigt och det känns som om mitt huvud ska sprängas."
"Låt det ta tid. Du behöver inte göra några val idag. Inte i morgon heller, försök komma nära honom igen och se vad som händer?"

Jag nickade och log tacksamt mot min bror.
"Fortsätt du, det finns någon annan jag vill prata med också."
Jag höll in min häst och väntade tills jag såg vagnen. Jag gled ur sadeln och knöt fast hästen i en krok stack ut ur en trä planka i vagnens sida. Snart promenerade jag jäms med Byron. Hans händer var bundna och repet var knutet i vagnen, precis som min häst.

Han såg förvånat på mig där jag gick.
"Så ni var vänner, du och Seth?"
"Ja."
"Var det därför du försvann?"
"Egentligen inte, men det var därför jag kom i kontakt med Emanuel."
"Var du svartsjuk?"
Byron funderade. "Förmodligen."
"Varför följde du med för att hämta mig?" Jag synade honom där han stapplade fram, han verkade trött och redan andfådd.
"Du var hans syster, jag ville hjälpa till och göra något så han skulle bli glad igen, jag hade inte sett honom skratta på flera veckor och det tyngde mig."
"Du älskade honom."
"Ja."
"Ibland gör man vad som helst för dem man älskar, utan att tänka på konsekvenserna."
"Jag ville aldrig att ni skulle komma till skada."
Jag synade honom och suckade.
"Jag svär."

I stöveln hade jag en kniv, och med den skar jag snabbt av hans handfängsel. Han såg frågande på mig och jag märkte även några undrande blickar runt omkring mig.
"Vill du fly tillbaka till honom så har du chansen nu. Annars kan du stanna och visa att du vill hjälpa oss."
Jag lossade hästen ifrån vagnen och hoppade smidigt upp på djurets rygg igen, sen red jag fram mot Leon som red i täten. Alla gjorde plats för mig så jag kunde komma fram. Leon sneglade på mig när jag red upp bredvid honom.

"Förlåt."
Jag såg förvånat på honom.
Han tog min hand och kysste den.
"Jag sa saker jag inte menade."
Jag drog en lättad suck.
"Förlåt mig med."
Jag log mot honom, och nu kändes allting bättre.
"Jag släppte lös Byron."
"Är du säker på att han är harmlös?"
"Han får en chans att visa vart han står."
"Okej."
"Har du inget mer att säga om det?"
"Det är ditt beslut, jag står bakom det."

Vi red tysta en stund och jag sneglade på min man i ögonvrån.
"Jag har saknat dig."
Han såg leendes bort mot mig.
"Och jag har längtat så det har värkt i hela min kropp efter dig Eve, du skulle bara veta."
"Jag tror jag vet."
"Vi kanske bara måste vänja oss."
"Med vad?"
"Att vara tillsammans och att känna glädje och lycka igen."
"Det är ju helt knäppt."
"Jo, men våra liv har ju inte direkt varit normala på sista tiden."
Vi blev tysta igen och jag vände mig om i sadeln och sneglade bakåt. Glenn och Daniel red efter oss, de småpratade och skrattade. Jag mötte Dan's blick och vi log mot varandra.
"Leon."
"Mmm?"
"När du orkar berätta, då vill jag höra om allt, hur hemskt det än var."
Han bet sig i underläppen och en rynka formade sig mellan hans ögonbryn.
"Visst."
"Leon?"
Han såg upp på mig med smärta och sorg i blicken.
"Jag vet att du vill väl Eve, men det är för tidigt."
"Okej."

Dagen gick över till eftermiddag och vi lunkade på i långsam takt då alla började bli trötta och vi började längta efter att slå läger.
Glenn och Daniel hade ridit i förväg för att leta efter ett bra ställe där vi alla skulle få plats.
När vi red upp för en kulle möttes vi av Glenn som stod och väntade på oss.

"Vik in åt vänster, Daniel väntar på er lite längre in i skogen, där finns en sjö och plats för tält och lägereld."
"Tack Glenn, det låter perfekt." Leon nickade trött, styrde hästen och hela karavanen följde efter oss.
Glenn hade rätt, platsen var perfekt. Eftermiddagssolen glittrade i det spegelblanka vattnet i den lilla insjön och vi skulle vara skyddade mot både vind och nyfikna ögon.

Daniel hade redan börjat samla ved och gjort upp eldar. Vi var många, så det tog alltid tid att göra i ordning ett läger men de här männen var vana att resa som soldater och hade en viss rutin. Svårare var det för stadsborna, de försökte att inte klaga och göra som de var tillsagda. Men jag såg på deras ansikten att de var slitna, många hade ont och var rädda efter vad de varit med om.
Kvinnorna började ta fram grytor och kannor, varm mat och värmande te skulle få alla att må bättre.
Männen i sin tur reste tält och vindskydd, Will och John tog hand om djuren och snart var det liv och rörelse runt den lilla sjön. Flera passade på att gå en bit bort och tvätta av sig resdamm och smuts.
Jag tog min packning och gick in i tältet som Leon rest åt oss. Där fanns filtar, kuddar och det doftade gran och tall från kvistarna som låg utspridda på golvet. Jag slängde mig ner i den mjuka högen i tältets mitt.

Jag visste att jag borde gå ut och hjälpa de andra, men jag kunde inte förmå mig att resa mig upp.
Jag blundade och drömde mig bort till soliga dagar i slottsträdgården bland rosorna.
Jag måste ha legat där en lång stund, för när jag öppnade ögonen hade det blivit mörkt och jag såg ljuset från eldarna som dansade mot tältets väggar.

Doften av mat letade sig in till mig och jag hörde ljudet av flöjter som spelade en glad melodi.
Sakta reste jag mig upp och gick ut.
Jag såg mig omkring och märkte att de flesta satt runt eldarna, grupperade med sina vänner och familjemedlemmar. Jag möttes av Leons utsträckta hand och leendes gick jag mot honom och slog mig ner mellan honom och Ren. Jane kom med en skål med rykande het soppa och jag log tacksamt mot henne.

De andra hade ätit färdigt och satt och diskuterade vilken färdväg som var bäst.
"Jag räknar med två veckors ritt till kusten härifrån." Daniel drog med fingret längs med sträcket som markerade vägen på kartan.
"Om vi tar den stora handelsvägen, tar vi de mindre stigarna genom skogen går det fortare." Poängterade Kevin.
"Jag är osäker på om kärran klarar av det."
"Behöver vi den?"
Leon lyssnade på de båda männen och funderade.
"Tälten, maten, de äldre och svaga åker i den."
"Kan de rida istället? Många av oss kan gå utan problem." Kevin såg runt på oss som satt runt elden."
Leon harklade sig tillslut och tog till orda. "Resan får ta den tid det tar, vi behöver vagnen."

Ingen sa emot.
"Så vi fortsätter längs den stora vägen." Nickade Daniel.
"Ja." Leon såg på Kevin på andra sidan av elden. "Kevin, jag vill att du tar med dig två snabba ryttare och rider i förväg för att leta efter ett fartyg som kan ta oss över till ön. Du får en börs med dig, vill dom ha mer får de betalt när vi kommit över vattnet."
Kevin nickade utan att ifrågasätta "Vi ger oss av i morgon."

Will hade somnat i Rens knä igen och han reste sig för att bära bort pojken till deras tält som dom delade med Daniel.
De flesta började dra sig mot sina sovplatser och tillslut var det bara jag, Leon och Daniel kvar.
Det märktes att Daniel hade något på hjärtat, men tvekade.
"Vad är planen?" Sa han till sist, han såg Leon rakt i ögonen. "När vi kommit fram?"
"Vi bygger upp ett hem."
"Och sen?"
"Sen försöker vi leva ett normalt liv igen."
"Det går inte."
Jag såg intensivt på Daniel, han kände förmodligen likadant som Leon.
"Är det värt det?" Fräste jag till och båda såg förvånat på mig. "Vi har precis hittat varandra igen! Flera av våra vänner har dött, större delen av vår familj och nu planerar ni att ge er iväg, tillbaka till mörkret. Ni riskerar att dö när ni precis lyckats undgå den! Är det värt det? För att få hämnas?" Jag reste mig hastigt och lämnade dem för att slänga mig på kuddarna i tältet igen, men den här gången grät jag förtvivlat, jag såg Leons plan framför mig. När vi var framme i hans borg, när vi satt trygga bakom murarna, då skulle han samla sin fars här och ge sig ut i krig och jag skulle bli ensam kvar.

Tält flikarna veks undan och Leon klev in tältet. Sakta gick han fram och la sig ner bakom mig, hans arm omslöt mig och han kramade mig hårt.
Vi sa ingenting. Jag visste att han inte skulle ge upp sin framtidsplan, det var alldeles för viktigt för honom och för Daniel, Glenn och Kevin. De fyra var starka och de kämpade för rättvisa, för min fars värderingar och för landet.

Jag vände mig om och kramade honom tillbaka.
"När kommer livet kännas lättare?"
"När Emanuel är död."
Jag suckade inombords.
"Då måste du göra det, men lova mig att du inte tar några onödiga risker."
"Jag lovar."