"Vänd dig om!"
Hans röst ekade genom skogen och jag trodde att mitt hjärta skulle stanna, det kunde inte vara...
Jag vände mig sakta om.
Där stod han.
Leon.
"Evelyn!"
Ett spöke...
"Evelyn."

Han tar ett steg mot mig, men jag står som fastfrusen i marken, sakta kommer han närmare och våra ögon möts, jag stirrar tvivlande in i hans mörkbruna ögon.
"Leon?" Min röst var en viskning.
"Ja, det är jag."
Jag känner hans hand mot min kind och hur mina ögon fylls av tårar som sakta rullar ner för mina kinder.
Då omsluter han mig i sina armar och trycker mig hårt mot sitt bröst.
"Du lever!"

Min kropp skakar av snyftningar och jag borrar in mitt ansikte i hans mantel.
Hans fingrar letar sig in i mitt hår och han kysser min panna ömt.
"Du lever." Jag upprepar orden om och om igen, jag kan inte andas, jag vågar inte öppna ögonen, tänk om det bara är en dröm. Men jag känner hans värme mot min hud, jag känner hans välbekanta doft, hans andetag mot min panna.
Sakta lyfter jag mitt huvud och ser upp på honom, han torkar mina tårar och bara ler, det där leendet som jag saknat så.

"Hur?"
Han svarar inte, istället lutar han sig framåt och kysser mina läppar och jag håller kyssen länge, jag vill inte släppa honom.
Men vi rycks hastigt tillbaka till verkligheten.
"Daniel!.... NEJ!"
"Var det där Ren?" Jag såg förvånat upp mot Leon.
"Åh nej... Glenn!" Leon drog efter andan och tog min hand i ett hårt grepp, vi sprang mot riktningen där Rens röst kom ifrån.

När vi kom ut ur skogen var vi framme vid mitt och Daniels läger, på marken låg Daniel med en annan man under sig, de slogs med knytnävar, armbågar och for runt i gruset så det dammade.
Springandes mot dem kom Ren som efter många rop tillslut försökte rycka bort Daniel.

"Dan! Sluta, han är en av oss!" Leons röst lät stark, befordrande och ekade mellan träden. Lika plötsligt som orden försvann ut i den fuktiga luften, slutade männen att slåss och Dan tittade storögt upp på oss där vi stod, hand i hand.
Ren hjälpte den andra mannen upp på sina fötter och borstade av honom medan Dan stapplade fram och slog armarna om Leon.
"Du lever! Tack gode gud... Du lever."
Leon skrattade varmt och kramade om Daniel hårt.
"Jag lever."
Under tiden kom Ren fram till mig och kramade om mig och gav mig en lätt puss på kinden. Han såg sliten och trött ut, men hans leende var bländande.
"Var så god, här har du din man, i rätt så gott skick måste jag säga."

Leon himlade med ögonen och klappade om Ren, de retades och skrattade, gav pikar om resan, hur de båda slitit och fått både rynkor och grå hår. Inget av det var sant men skämten var desto roligare.
Allt jag kunde göra var att se på dem med tårar som svämmade upp i ögonen, jag kunde inte tro mina ögon.
"Eve, är du okej?"
Allas blickar vändes mot mig och jag log mot dem.
"Allt är perfekt."
Den tredje mannen, med de gröna ögonen, såg tyst på oss. Hans läpp var sprucken och han torkade bort blodet med baksidan av handen och jag tog fram en tygbit jag hade i fickan och gick fram till honom.
"Tack."
Han tog tygbiten och höll den mot läppen.
"Du får ursäkta min bror."
"För vaddå?" Flinade han "Det var jag som smög mig på honom."
"Jaha!" Skrattade jag "Då hade du tur att det bara blev en sprucken läpp."
Daniel kom fram till oss och sträckte ut handen. "Daniel, men alla kallar mig Dan."
"Glenn."
"Förlåt för läppen."

Glenn ryckte på axlarna och blinkade åt Daniel.
"Det är bara en skråma." Sen såg han sig om på alla samlade, lite fundersamt och tvekande. Ren måste ha förstått vad han tänkte på och gick fram och la handen på hans axel.
"Det där är Evelyn, min barndoms vän och vår blivande drottning, den bättre hälften till den där." Han pekade på Leon och flinade, som bara svarade med att himla med ögonen. "och som du också hörde så är hon halvsyster till Riddare Dan, som du försökte slå ner nyss."
"Så ni är alla familj."

Vi såg på varandra och log, ja vi var en familj. Leon tog min hand och såg kärleksfullt på mig.
"Vänta här, jag kommer snart tillbaka, jag ska bara gå och hämta dom andra."
"Dom andra?"
"Ja, vi kom inte ensamma." Han log mot mig med sina glittrande ögon och det pirrade till i hela min kropp, han kysste lätt mina läppar innan han gick och jag såg efter hans ryggtavla en lång stund. Men snart kände jag en hand på min axel och såg upp i Rens ansikte.
"Vi har gått hela dagen, vi kanske kan slå läger här, så får vi tid att prata och bestämma vart vi ska."
Jag såg djupt in i hans ögon
"Du har förändrats."
Han smekte lätt min kind
"Du med."

Jag såg ner på mig själv, byxor, en blå tunika och utsläppt hår. Inte fullt så "pojkig" som när vi var små, men inte någon prinsessa längre. Och ingen smeds fru heller, den nya jag var en blandning av allt.
"Jag gillar honom."
Jag såg förvånat på han.
"Vi har blivit vänner" han såg bort mot Leon vars ryggtavla syntes mindre och mindre och rättade sig "Nej, vi är mer som bröder."

Jag såg länge på mannen som jag saknat och längtat efter, plötsligt kastade jag mig runt hans hals och kramade honom hårt. Utan att veta riktigt varför viskade jag tyst i hans öra, ord som bara var till honom, ord om kärlek, hur mycket han betydde för mig och hur jag alltid skulle älska honom, för jag visste det nu, jag älskade båda lika mycket, men på olika sätt. Leon var min man och utåt sett den ende. Men i mitt hjärta fanns det plats för ännu en, och jag ville att han skulle veta det.
Han kramade mig, hans armar höll hårt om min kropp. Andades in doften av mitt hår, han lyssnade och jag kände hur hans muskler spändes, han kämpade emot, han kunde såklart inte visa hur han känner, inte här inför alla. Jag visste det. Istället släppte han mig och såg mig i ögonen.
"Jag vet."

Sen vände han sig om och gick.
Jag suckade djupt och gick till min bror, jag visste att han hade sett oss där han satt vid elden och när jag slog mig ner bredvid honom, räckte han mig en mugg te. Tacksamt smuttade jag på den varma drycken.
"Så, vad händer nu?"
Jag såg upp mot gruppen av människor som kom gåendes mot oss.
"Vi pratar med dom, lär känna dom och hör om dom vill med."
"Till öarna?"
"Ja."

Leon kom gående ibland dem, han pekade och visade vart de skulle slå läger, han nickade åt vårt håll och verkade förklara något för en grupp män som nickade och gav sig av.
Daniel studerade Leon och mumlade konstaterande "Dom behandlar honom som en sann ledare, en prins."
"Han är vår kung, i deras ögon är han vår riktige kung."
Vi vände på oss och tittade på Glenn som stod där och han fortsatte att förklara. "Han räddade oss och vi skulle alla ge våra liv för honom."
"Räddade er?"
Nu hade Leon satt sig ner bredvid mig och han lyssnade till samtalet.
"Nej, från början var det Ren som räddade mig, när han hängde amuletten runt min hals, innan ni gav er av."
"Amuletten!? Så du lever tack vare den?"
"Och Daniels morfar, Jane och John."
"Morfar! Är han här?" Daniel ställde sig hastigt upp och såg sig omkring. Men den lilla gnutta hopp han haft i ögonen släcktes när Leon reste sig upp och la handen på hans axel.
"Utan honom hade vi alla dött, han sprängde slottet och offrade sitt liv så att vi kunde fly."
Dan suckade tungt och jag gick fram för att ge honom en kram.
"Det var det här han ville, att vi alla skulle vara tillsammans igen."

Dan nickade kort och tog sig ur mitt grepp, utan ett ord gick han iväg ut i skogen och jag visste att han behövde vara ifred. Så istället vände jag mig mot min man.
"Det är något mer du behöver veta Eve."
Jag såg på honom med höjt ögonbryn.
"Låter som något dåligt."
"Kanske, jag vet inte än."
Han grimaserade och nickade mot en trä kärra som drogs av två hästar.
"Byron lever och han är här, som min fånge."
Jag såg chockad på honom.
"Du får lyssna på hans historia och se vad du tycker, men han svär att han aldrig velat skada dig."
Jag blev alldeles kall inombords och jag kände hur huden på armarna knottrades när jag tänkte på Byron, Seth och Emanuel. Jag lyssnade på Leon och jag litade på honom, så tillslut nickade jag.
"Okej... Men inte idag."
Leon log och tog mig i sin famn.
"Inte idag."

Istället gick jag runt och presenterade mig för de andra i gruppen. Alla visste redan vem jag var och några kände jag igen. Bland dem Ulrik som tjänat min far. Hans ögon tårades när han fick syn på mig och vi kramade om varandra.
"En lyckans dag." Mumlade han om och om igen.
Leon förklarade att Kevin och Glenn var hans närmsta män och han litade på dem av hela sitt hjärta. De båda männen var osäkra i min närhet, men på avstånd kunde jag se hur nära vänner de blivit under sin resa tillsammans.
Hela eftermiddagen gick åt att prata med människorna omkring mig. De hade alla hatat Emanuel och hade flytt staden i hopp om att hitta något bättre och jag förundrades över deras respekt gentemot mig och min familj. Åren vid hovet kändes så avlägsna, som om det varit någon annan, inte jag som levt där.

Nu satt jag varm och trygg i Leons famn och såg på Ren och Will som spelade ett tärnings spel och skrattade.
"Will är en modig liten man."
"Man? Mer en pojke i mina ögon." Svarade jag på Leons kommentar.
"Efter det som han har lyckats med så anser jag att han är en ung man."
"Vår familj har vuxit igen."
"Det är något bra Eve." Skrockade han.
" Jo, men det innebär att jag kommer fästa mig vid dem, jag kan inte mista fler, alla jag älskar slits bort från mig."
"Livet ger och tar och ger tillbaka."
Hans armar omslöt mig lite hårdare och jag log för mig själv.
"Tror du att din far har klarat sig?"
"Finns bara ett sätt att få reda på det."
"När ger vi oss av?"
"Sen när är det du som frågar och jag ger svaren?" Han såg roat ner på mig och jag insåg att det brukade vara tvärt om.
Jag såg mig om i lägret
"Sen de valde dig."
"Men utan dig hade jag aldrig varit någon."
"Jo."

Jag vände mig mot honom och såg in i hans ögon.
"Dom har inte valt dig för att du är gift med mig, eller för att du är svärson till kungen, eller för att du var riddare. Dom valde dig för att du ledde dem ut ur krig och död, du hjälpte dom svaga och offrade dig själv. Du trodde på en bättre framtid." Jag kysste hans kind "Folket har valt sin ledare för att du förtjänar det." Jag böjde mig fram och gav honom ännu en lätt puss. "Och jag kommer finnas vid din sida och stötta dig."
Leon log mot mig.
"Då så, vi ger oss av om två dagar."