Han synade den torra brödbiten innan han doppade den i kaffet.

"Tio män och två kvinnor, tre hästar och en ko?"
"Ja, sir. Dom hade ett litet temporärt läger och dom såg trötta och slitna ut och verkade vänta på att få ge sig av, ingen hade packat upp några tillhörigheter."
"Soldater?"
Kevin skakade på huvudet. "Två utav dem bar vapen, de andra såg mer ut som vanliga stadsbor."
"Vad fick du för känsla?"
"Ärligt talat tror jag att de bara vill ifrån stan."
Leon åt upp sin brödkant och tog chansen att fundera en stund.
"Nån av dina män borde känna igen åtminstone en av dem."
"Vi ger oss av direkt."
"Prata med deras ledare, om de vill slå ihop sig med oss får de komma hit."
Leon vände sig mot Ren. "Förbered de andra på att det kan sluta våldsamt."

"Dom har ingen ledare." Mumlade Byron där han satt bunden. "Jag ledde dem hit, men jag var aldrig nån ledare."
"Visar det sig att dom har goda avsikter så får de följa med oss, men du Byron, du har något du måste motbevisa innan jag släpper lös dig."

Timmarna gick och snart började alla känna sig rastlösa, Leon såg sig om i lägret.
Ren gick runt och packade väskor, inspekterade förrådet och kollade hästarnas hovar. I hans fotspår gick Will och munnen gick i ett. Det lilla Leon snappade upp verkade handla om förbannelsen, riddare i allmänhet, huvudstaden och vart de var på väg. Ren såg allt annat än road ut, men Leon log åt dem, de var verkligen som bröder, Will hade haft tur.
Några män satt och slipade sina svärd vid elden där Jane försökte laga iordning någon form av mat. De hade inte mycket kvar, en kanin som John hade fångat idag samt ett fåtal morötter och nån potatis. De behövde ge sig av snart.

Då hördes ljudet av röster och rörelser från skogen. En ko råmade och snart syntes en skara människor som klev in i lägret. Leon klev upp från stocken han suttit på och gick dem till mötes, även Glenn och Ren kom upp bredvid honom med svärden dragna. Gruppen stannade direkt, tveksamma om vad som skulle ske härnäst.

Då klev Kevin fram.
"Leon, sir. Mannen där är kusin med Torgvall. Kvinnan med mörkt hår är slaktarens fru, Hansson heter han där och han var portvakt för din svärfar." Kevin pekade på och nickade åt människorna han presenterade. "De är helt vanligt folk."
Leon synade dem övervägande en stund, men han litade på Kevin och hans män. Dessutom hade han förberett alla att hålla vapnen nära.
"Välkomna, känn er som hemma, Jane håller på att förbereda maten, men jag är rädd att det inte räcker till oss alla."
"Vi har mat, ers majestät." Slaktarens fru klev fram. "Vi går och hjälper henne." Hon neg lite ovant mot Leon innan hon hastigt gick förbi dem bort mot elden. Den andra kvinnan tog tag i tömmen på en tungt packad häst och följde efter.
De andra tvekade.

Leon var just på väg att vända tillbaka till stocken där han suttit när en äldre, gråhårig man klev fram. Hans kläder var trasiga och smutsiga, men Leon såg att under smutsen fanns dyra fina tyger.
"Ers majestät, tjänade den gamle kungen i hans råd, om ni önskar så gör jag det samma för er." Han avslutade med att buga djupt och såg Leon i ögonen.
Leon sträckte ut en hand och log. "Ja visst, jag känner igen er, Ulrik? Om jag inte minns fel så deltog ni även på mitt bröllop, inte sant?"
"Ni var ett förtjusande par. Säg mig, är prinsessan här i närheten?"
"Vi kommer snart att möta upp henne."
"Så hon lever?!" Ett lättat leende spred sig i den gamle mannens ansikte och Leon log tillbaka.
"Er drottning lever."
"Drottning? Så det betyder att ni tänker återta tronen?"
"Det betyder att vi inte erkänner Emanuel som en sann regent."
"Jag förstår."

De gick tillsammans mot samlingspunkten runt elden. Resten av gruppen spred ut sig och försatte sig med sysslor och förberedelser inför kvällen. Glenn hade precis lossat de två fastbundna männens bojor och de slöt upp med sina vänner runt elden.
"Och vad har hänt med honom?" Ulrik nickade mot Byron som fortfarande var bunden i utkanten.

"Vi har en del som måste diskuteras först."
"Du kan inte lita på honom." Sa den gamle allvarligt. "Men just nu kan han inte göra någon skada, ingen som tar hans parti här hos oss, vi var alla lojala till er." Ulrik reste sig och gick iväg för att ta sig en skål mat men Leon satt kvar och såg sig omkring. Om det var sant, om han kunde lita på dem så hade deras grupp dubblerats och det kändes tryggt att vara fler. Det kändes även tryggt att veta att alla hans män kunde försvara sig och de nykomna skulle aldrig ha en chans mot dem om de mot alla odds försökte något.
"Är du okej?"

Leon blickade över axeln och log tacksamt mot Jane som räckte över en skål med köttstuvning åt honom.
"Du behöver inte oroa dig för mig längre Jane. Allt är bra."
"Ljug inte för mig."
"Det gör jag inte."
"Så varför ser du så allvarlig ut?"
"Känner du igen de här människorna Jane?"
Hon ryckte på axlarna. "Inte alla, men många känner jag igen."
"Kan vi lita på dem?" Han mötte hennes blick och hon höll den stadigt. Jane hade alltid behandlat honom som en jämlike och han tyckte om det hos henne, han respekterade henne och nu ville han veta hennes åsikt om de här människorna.
"Jag har ingen aning, men om vi inte ger dem en chans så får vi aldrig veta."
Leon skrockade till.
"Tack."
"Var så god."

Han såg på den unga kvinnan när hon gick bort till sin make. De slog sig ner tillsammans för att äta och de skrattade och pratade lågt. Ett hugg av längtan spred sig från hjärtat genom hela hans kropp.

Timmarna flöt på och blev till dagar. Och de spenderade två nätter till i lägret innan de var klara att ge sig av. De hade jagat och samlat mat, lagat kärran och hästarna hade fått vila ut ordentligt, men nu var de äntligen på väg.
Ren ledde dem mot byn där han, Daniel och Evelyn hade levt den sista tiden. Leon hade varit grinig och otålig det senaste dygnet, men alla visste varför och försökte vara tålmodiga med honom. Men timmarna kändes som en evighet det var så nära nu, och dom hade varit ifrån varandra så länge och själva resan skulle ju ta ett tag, men nu rörde de åtminstone på sig. Om än sakta. Kor går väldigt sakta hade han snart insett och för hundrade gången sneglade han bakåt på det lunkande djuret och suckade. Och varje gång skrattade Glenn och Ren åt honom.

Landskapet var vildvuxet, skogen djup och vägarna näst intill obefintliga. Det var få som var ute och reste längre och vägarna användes knappt, de mötte aldrig någon och landet kändes näst intill obebott.
Leon insåg hur lång tid han varit borta från verkligheten. Tiden i staden, då han varit sjuk och sakteligen kommit tillbaka till livet, den tiden kändes som en dröm nu, som en lång obehaglig mardröm.

Han drog efter andan, en obehaglig tanke hade börjat växa inom honom, tvivel. Tänk om hon börjat ett nytt liv, tänk om hon var lyckligare utan honom. Om han skulle försvåra hennes liv när han kommer tillbaka från de döda.
Tänk om hon vill ha Ren, vad skulle han göra då? Skulle han klara av att se sin bäste vän med sin största kärlek? Kunde han vara lycklig för deras skull?
Han sneglade bort på mannen som red snett framför honom. Han hade älskat henne då, och gjorde det fortfarande, men Ren hade accepterat hennes val. Skulle han kunna göra det samma?
Han suckade igen.

"Daniel kommer bli glad att se dig, han är rätt trött på att hålla koll på Eve nu för tiden."
Leon rycktes ur sina tankar av Ren's röst.
"Hålla koll? Har ni stött på fiender runt byn?"
"Haha, nä jag menade inte så."
Leon såg frågande på honom och Ren fortsatte.
"Sen hon lämnade slottet har hon blivit mer lik den Eve du först lärde känna. Envis, rastlös och lite för äventyrlig för sitt eget bästa."
Leon skrattade till. "Jasså? Vår prinsessa är mer jägare än drottning nu förtiden?"
"Nåt sånt."
"Har hon sagt nåt om framtiden?"

Ren lät hästen sakta in och red nu jäms med Leon. Deras röster dämpades och Ren såg besvärad ut.
"När vi kom till byn hade Dan hittat på en historia åt oss, de var syskon och jag och Eve var gifta." Han pausade men höll blicken fixerad på sina händer som vilade avslappnat på hästens man."Allt för att smälta in."
Det högg till i hjärtat på Leon och han gjorde allt för att se så neutral ut som möjligt och Ren tolkade tystnaden som en invit att fortsätta.

"Dan och jag hade en liten smedja ihop och det gick rätt bra för oss. Men Eve drog sig undan, hon ville inte prata med folk, hon sörjde dig. Hon sörjde sin far och sitt liv och hon försökte hela tiden komma på sätt att få tillbaka staden. Hon klurade på planer och fantiserade om botemedel och hon vägrade släppa taget om dig och hoppet om att du kanske levde."
Ren såg upp och mötte Leons blick, han log sorgset.
"Men det tärde nåt otroligt på henne och hon behövde gå vidare."
"Så det var därför du gav dig av, så att du skulle kunna komma tillbaka med bevis på min död?"
"Vi, jag och Dan, vi försökte vara realistiska."
"Blev du besviken?"

Ren var tyst en lång stund.
"Besviken är inte rätt ord, vi låtsades bara vara gifta. Under tiden har vi kommit varandra närmre, men inte som ni." Han blickade ut över det övergivna vetefältet som de red förbi.
"Jag är inte du, jag kommer aldrig ta din plats och det vill jag inte heller jag vill bara att hon är lycklig."
"Du får det att låta så enkelt."
De red tysta en stund och när Ren fortsatte prata lät hans röst hesare än vanligt, ansträngd som om han försökte hålla känslorna i styr.
"När ni red in i vår by och hon kom och berättade att hon skulle följa med er, den natten ville jag döda er alla."

Leon såg förvånat på honom.
"På morgonen när jag såg dina flirtiga blickar, leendet hon gav dig, då visste jag att det var kört. Hon hade redan gått vidare."

Hästarna frustade i värmen och Leon började känna sig illa till mods. Han hade aldrig satt sig in i Rens situation ordentligt och nu insåg han vilken smärta han måste ha gått igenom.
"Men ändå ville du följa med oss."
"Hon var min bästa vän, hon är min bästa vän." Lite oväntat skrattade han till. "Sen att jag började gilla dig och du skulle bli en av mina bästa vänner gör ju att allt känns lite jobbigare, eller kanske lättare. Jag vet inte än."

Leon log mot honom som svar, han visste inte vad han skulle säga. Men tystnad kan ibland kännas bra, den här tystnaden var en sån behaglig tystnad mellan två vänner som visste hur den andre tänker.

"Sir! Det brinner en eld längre fram, det ser ut som ett läger." Sams röst ekade ut över ledet.
Karavanen stannade på Leons signal.
"Kevin, du stannar vid vagnen med gruppen, Glenn och Ren, ni följer med mig och ser efter om dom är vänligt inställda."
De klev av hästarna och lämnade dem med Kevin och Will.

Snart närmade dom sig det lilla lägret som inte såg ut att vara mer än en lägereld och två filtar. Där fanns två bundna hästar och packning som stod längre bort vid några träd, en man satt vid elden med ryggen mot dem, men det hade börjat skymma så han såg bara silhuetten av honom.
De stannade till och såg sig omkring, det borde finnas fler, åtminstone en.
"Ren, ta dig närmre och håll koll åt vänster, Glenn, du smyger dig upp bakom honom, jag tar åt höger och genomsöker skogen intill."
Alla tre gav sig av.

Skogen var tät. Det såg ut som om det hade regnat för bladverken var fulla av droppar och luften var fuktig. Han gick tyst och försiktigt över grenar och sten då han följde ett ljud som dykt upp strax efter att han klivit in bland träden. Ljudet signalerade en människas rörelser.
Det blev högre, personen förde ovanligt mycket väsen och verkade inte orolig för fiender över huvudtaget.

Mellan grenar och blad fick han tillslut syn på en skugga. Smidigt spände han sin båge och tog ett steg ut i den öppna gläntan. Den förmodade fienden stod med ryggen mot honom och hade en tjock mantel med huva uppdragen över huvudet.
"Vänd dig om!" Leons röst dämpades av träden och bladen runt omkring, men den späda figuren frös i sin rörelse och började snart snurra runt. Sakta. Och samtidigt fälla ner sin huva.
Leons blick föll på de röda lockarna som sakta ringlade sig ur huvan och föll ner för axlarna.
"Evelyn..."