Skogen var mörk runtomkring dem, det var bara lägerelden som sken upp deras ansikten och Ren studerade Leon där de satt mitt emot varandra och samtalade lågt.

"Vi trodde att du var död för länge sen, vi såg dig förvandlas."
Leon nickade och drog upp amuletten som hängt innanför skjortan. " Jag lever tack vare den här."
Ren kände igen amuletten, det var han som hängt den på Leon innan de gett sig av och en känsla av lättnad och glädje spreds inom honom.
"Så varför kom du tillbaka? Om ni ändå trodde att allt var förlorat?"
Ren suckade tungt och ett svagt leende spred sig på hans läppar, Leon studerade hans ansikte och i kör uttalade dom hennes namn.
"Evelyn."
Ren tog tid på sig och vägde orden väl innan han började förklara.
"Hon behövde få veta vad som hänt dig, så jag red iväg för att ta reda på hur det faktiskt låg till."
"Så hon mår bra?"
"Hon är okej."

Leon satt tyst och väntade på att Ren skulle fortsätta och han kände sig förvånansvärt ödmjuk inför den mannen. Ren älskade Evelyn och innerst inne visste han att Ren säkert önskat att han varit död så hon kunde gå vidare.
Det slog honom att Evelyn säkert hade blivit lycklig med Ren, en gång i tiden hade dom varit det. Men istället satt dom nu här och så mycket hade förändrats.

Med huvudet mot Rens lår låg Will och sov. Leon var tacksam mot alla som hjälpt honom men mest gentemot Ren som genast behandlade honom som en kär gammal vän.
"Hon har förlorat så mycket på så kort tid och hon verkar inte trivas så bra i byn." Ren ryckte på axlarna. "Ju fortare du kommer dit, desto bättre."
Leon skakade på huvudet. "Jag är inte samma man som jag var då."
"Nej. För då var du ingen man, du var en bortskämd skit." Skrattade Ren och sneglade på honom. "Du har vuxit till dig." Han såg sig om på männen runt omkring dem. "De kallar dig kung för att du förtjänar den titeln och inte för att du gifte dig med en prinsessa en gång i tiden."

Leon kliade sig i bakhuvudet och såg runt på männen som satt runt omkring dem, alla såg trötta och slitna ut, men de hade stirrat döden i ögonen och undkommit, så en känsla av lättnad och glädje skymtade i deras ansikten. Någon satt och slipade sina vapen, andra satt och åt och samtalade med varandra och borta i vagnen låg Jane och John och sov tillsammans med de skadade.
De var en brokig skara, men han var otroligt tacksam för deras lojalitet.

"Tack. Men en kung måste ha ett rike, och jag har ingenting."
"Ingenting?" Glenn som suttit bredvid och lyssnat la sig plötsligt i diskussionen. "Du har lojala män som följer dig vart som helst och så har du trogna vänner och en fru som väntar på dig, det låter som mer än ingenting."
Leon dunkade till Glenn över ryggen och log varmt mot honom. "Du har rätt."

Kevin, som suttit på vakt, kom strosande bort till dem och böjde sig ner för att rufsa till Wills hår, samtidigt som han mumlade lågt, "Vi är bevakade." Innan han gick bort till kitteln med köttgryta som puttrade över elden.
Dom hade alla hört honom men satt kvar för att inte väcka uppmärksamhet.
Truppen hade ridit hela natten utan stopp för att komma så långt som möjligt, så många i lägret hade gått och lagt sig och flera sov vid det här laget.
"Will, gå och lägg dig hos Jane."
"Men Ren!" Gnällde pojken "Jag är inget barn som måste sova bland kvinnorna..."
"Jo, det är du, gör som jag säger." Ren lät barsk och Will såg förvånat på honom innan han lunkade iväg mot vagnen med släpande steg.
"Jag går åt öster och du tar svängen åt motsatt håll." Mumlade Leon. "Det måste se ut som om vi gör oss redo för att sova. Okej?"
Ren nickade och stretchade sin stela axel medan han såg sig omkring.
"Jag samlar ihop lite mer ved innan jag lägger mig. Glenn, tar du vakten?"
"Visst, jag ska bara ta en kopp kaffe."
"Hästarna är klara för natten Sir."
"Bra, men du Kevin... kalla mig inte Sir." Flinade Ren.
"Visst." Kevin såg tveksam ut där han stod och kliade sig i huvudet. "Så vad ska jag kalla dig?"
"Ren duger."
"Det känns lite respektlöst mot en man i er ställning."
"I min ställning?" Ren såg tvivlande på Leon som skrattade högt och Kevin såg oförstående på dom båda. Tillslut ryckte han på axlarna och lämnade dom två männen.
"Vad menade han?"
"I deras ögon är du högst i rank efter mig, ger du en order så är det ingen här som tvekar att lyda den, det är jag säker på."
"På riktigt?" Ren såg sig oförstående omkring. "Glenn hade varit ett bättre val..."
"Kanske, men jag håller med dem." Leon klappade till Ren broderligt i ryggen när han gick förbi honom.
Det var dags att se vilka som gömt sig i skogen och spionerade på dem.

De båda männen gick runt lägret som bestämt och som en tillfällighet skulle de mötas där deras fiender låg och lurade. Det var planen.
Ren låtsades leta efter ved och Leon gick och pratade lågt med de som var vakna han såg till att de var nöjda och mätta, som en ledare förväntades göra.
Minuterna gick och snart hade de båda tagit sig in i skogen.

Leon rörde sig så ljudlöst han kunde och han drog sitt svärd. Det kändes fortfarande tungt och han hade inte riktigt vant sig vid det än.
Det tog inte lång tid innan han såg dem, en grupp på tre män som hade gömt sig i buskarna och två av dem sov när den tredje höll vakt. Han hade all fokus mot lägret, Leon gick närmare men tvekade, det var något bekant med mannen. Han smög i skuggorna av träden och var tillslut riktigt nära. Genom lövverket på busken stack han in sin långa klinga tills han hörde någon flämta och med svärdsspetsen mot mannens hals reste sig Leon och blev synlig.

"Ställ dig upp Byron."

Leon lät lugn men hård, han visste inte varför Byron lämnat dem i skogen, då för länge sen, men han mindes allt för väl vilken sida han stått på i vapensalen och vems fotspår han alltid följt.
Utan ett ord reste den smale mannen sig och gjorde som Leon sagt. Ren dök upp bakom de andra två och snart var deras händer bundna med rep.
Frågorna bubblade inom dem båda, men i samförstånd reste de upp männen på fötterna och i tysthet förde de sina fångar tillbaka till lägret.
"Vad gör du här?" Morrade Leon när han kastat ner Byron på marken och Glenn hade bundit hans händer och fötter.

"Jag letade efter er." Stammade Byron till svar samtidigt som han stirrade ner i jorden mellan sina ben. Leon synade mannen framför honom, han såg om möjligt ännu smalare och sjukligare ut än han mindes honom, håret var stripigt och ovårdat och mörka ringar syntes under hans ögon.
"Varför?"
Byron såg upp på Ren med bedjande blick. "Jag förrådde dig inte! Du vet det! Du såg mig och jag kände igen dig men jag sa ingenting. Eller hur!"
Leon såg bort på Ren som gav en kort nick till svar.
"Om du tror att vi glömt vad du gjort mot Evelyn så har du fel! Vi minns." Leons ögon blixtrade av ilska men han höll sin röst lugn.

"Jag har aldrig gjort något mot prinsessan! Jag lovar!" Kved han till svar.
"Du försvann, och inte långt där efter blev vi omslutna i dimma och Eve blev bortförd, torterad! Och du hade ingenting att göra med det?"
"Jag lovar! Jag ville bara hem. Jag kände mig utanför och jag var aldrig lika duktig som ni andra. Ingen respekterade mig. Ingen tog mig för en riddare, inte ens ni."
"Men du valde sida Byron, när vi kom hem sprang du redan ärenden åt Seth och Emanuel."
"Seth var min vän och har känt varandra sen vi var små." Han suckade djupt. "Jag hatade Emanuel för allt han gjorde mot honom. Men Seth var blind, förälskad och bad mig lita på honom." Byron såg upp i Leons ansikte. " Jag var feg, förlåt mig, men nu vill jag göra rätt."
"Hur?"
"Vi är en grupp män som flytt, vi är fler än oss tre. Vi är beredda att följa dig och slåss mot honom. Vi vet att vi valde fel väg och vi insåg det när allt var försent." Byrons ord trillade nervöst ur hans mun, alldeles för fort och alldeles förtvivlat.
Leon insåg vilken vek och svag man han hade framför sig, men han hade ingen empati för sin gamle riddarbroder.

"Jag högg huvudet av din vän Seth, min frus bror. Han bad mig göra det för att slippa leva med förbannelsen, den plågade honom värre än döden." Han synade Byron uppifrån och ner. "Men inte du, du ser helt frisk ut."
"Du dödade honom?!"
"Det var hans önskan."
"Varför blev du inte smittad?"
"Det blev jag."
"Men du lever!"
"Ja."
"Jag hörde rykten om ett botemedel, om en armé skapad av män som blivit fria, var det ni?"
Glenn steg fram och satte sig på huk framför Byron och stirrade honom i ögonen.
"Det är vi."
Byron ryggade tillbaka och såg ner i marken igen.
"Hur ska vi kunna lita på dig och de män som följt dig hit?"
"Jag vet inte om ni har något val, ni behöver oss." Sa en av de andra männen som satt bundna vid ett träd. "Vi valde aldrig sida, vi blev tvingade till det." Han suckade djupt när han såg Leon i ögonen."Vi kan inte stanna här, det finns ingen framtid för någon i det här landet längre. Bara död."

Leon suckade, han kände sig sliten och trött, de hade rest länge och hans kropp var inte tillbaka till sin gamla form ännu.
Irriterat vinkade han till sig sina män och de gick en bit bort för att diskutera.
"Jag känner Byron sen förr, då var han harmlös. Enda anledningen till varför han någonsin blev riddare var hans relation till prinsen."
"Och nu?"

Leon ryckte på axlarna åt frågan, var alla män värda en ny chans?
"Kevin, ge dig av och bevaka den där gruppen män som han nämnde, jag vill inte bli överraskad."
Kevin nickade och lämnade lägret direkt.
"Glenn, känner du igen de andra två?"
"Nej, tyvärr, men han har rätt, det finns ingen framtid för någon här."
"Ren?"
"Håll Byron bunden, jag håller ett extra öga på de där två, sen väntar vi och ser vad Kevin kommer med för nyheter."

Leon nickade.
"De får vara bundna till morgonen, vi behöver alla få vila i natt."
Ren såg upp mot himlen. "Natten är så gott som slut. Gå och vila dig Lee, jag tar vakten."
Leon såg tacksamt på sin vän innan han gick iväg mot högen av filtar där han hade sin sovplats.
Byron, tänkte han.

De hade varit vänner en gång i tiden, kanske det betydde något, han såg bort mot mannen som satt hopkrupen och ängslig borta i skuggorna. Hade han bara varit på fel plats vid fel tillfälle? En oskyldig bricka i ett spel han inte ville vara med i? Framtiden skulle förmodligen ge honom de svar han ville ha. Men en sak var säker, ingen skulle behöva dö på grund av den mannen, det svor han på.