Leons hjärta bultade och pulsen ökade. Han såg sig omkring med van blick, de inväntade hans signal. Han hade varit med om liknande situationer flera gånger tidigare, men på något sätt kändes allt nytt, det var så mycket mer som stog på spel nu.

Han kände en hand på sin axel och han sneglade bakåt, Glenn mötte hans blick, "Vi är redo."

Leon nickade och spände vant sin stora krigsbåge. En tillfredsställande känsla spred sig genom hans kropp när pilen sköts iväg flera hundra meter, och han följde den brinnande pilens ljus när den ven iväg över slottet som en fallande stjärna på natthimlen. Snart tändes fler signaleldar, en efter en. Uppe på murarna, på gatorna, nere på torget och tillslut formade de en slingrande orm genom staden.
Det var dags.
Från olika håll började hans män storma slottet, män som han lärt känna de senaste månaderna. Tillslut hade de lyckats rädda tillräckligt många för att göra ett försök att gå till attack.
Han sprang längs gatorna med Mathews svärd i handen och bågen på ryggen, tyngden av svärdet besvärade honom inte, istället lugnade det honom på något sätt, han kände sig trygg. Stadsborna som såg dem sprang genast och gömde sig i sina hus. En och annan soldat korsade deras väg, men de föll innan de hann varna någon.

Språngmarschen längs gatorna fortsatte i snabb takt. Fler män slöt upp bakom honom när de började närma sig målet. Planen var att de skulle ta sig in i skydd av mörkret.
Leon signalerade till sina män och deras fotsteg saktade ner, till sist smög alla fram i skuggorna och de skulle snart vara framme vid murarna. Ett nytt kommando från honom och enterhakar och rep ven genom luften, för att sedan ge efter sig ett ljud av stål mot sten.

Sakta började de klättra upp.
Den höga muren var slät och hal, fötterna fick inget bra fäste så han fick använda all sin kraft att dra sig upp med hjälp av armarna. Klättringen blev tyngre än han väntat sig och även om Leon var bland de första att svinga benen över kanten så kände han hur mjölksyran spred sig i kroppen.
Han såg sig omkring, de flesta var uppe, några kravlade sig fortfarande över kanten och medans han väntade tog han sig tiden att se sig omkring. Natten var kylig, himlen lugn och stjärnklar, månens ljus sken starkt och klart så han såg tydligt vilken väg han skulle välja.
När alla var redo signalerade han åt dem att röra sig mot borggården.
Leon drog sitt svärd och förberedde sig och utan ett ord gjorde resten likadant. Sakta rörde de sig framåt och de räknade kallt med att ingen upptäckt dom, inga signaler hade ljudit, det enda som kan ha väckt misstankar var eldarna. Men Leon var inte orolig, efter vad han sett hade Emanuel knappt femtio män. Själv hade han tretti, men det skulle räcka.

Runt omkring dem var luften stilla, inte ett ljud hördes förutom deras egna andetag.
Ett hugg av oro fick honom att stanna till och han höjde upp handen. Leon såg sig omkring med en känsla av att något var fel, han mötte Glenns blick, även han såg bekymmrad ut men det fanns ingen återvändo, det var nu eller aldrig.
Gruset under deras fötter gnistrade i månskenet när de klev ut på borggården. Pulsen ökade och hans ögon spanade ut över den öppna ytan.
"Var är alla?" Muttrade Sam bakom honom.
Borggården var tom.
"Sprid ut er" Viskade Leon till de närmsta männen.
Plötsligt, utan förvarning, stängdes porten bakom dem, Leon snurrade runt och såg alla portar stängas en efter en, i var sitt väderstreck.
En kall kår ilade upp längs hans rygg.

En fälla!

Samtidigt som tanken slog honom tändes facklor uppe på avsatsen som gick i en cirkel runt borggården och Leon såg ilsket upp på bågskyttarna som omringade dem.
"Den jäveln." Glenn spottade ut orden "Han har allierat sig med Durrmon."
Ur skuggorna ekade ett skadeglatt skratt. "Välkomna mina herrar."
Ut ur valvbågen bakom sina män klev Emanuel och hans nye medhjälpare fram.
Leon stirrade på den enorme, buskige mannen. Endast djurpälsar och krigsmålningar täckte hans muskulösa kropp, det långa håret var flätat och i det lika långa skägget fanns djurtänder och benbitar fast knutna som smycken. Men Leon såg inget av det, det enda han tänkte på var det lysande röda ögonen i mannens ansikte.

"TA BETÄCKNING!" Leons ord ekade ut över hela slottet.
Glenn frustade där han stod beskyddande framför Leon.
"SKYDDA KUNGEN!" Vrålade han.
Och snart kastades det fram sköldar framför dem och männen formerades i cirkel runt sin kung. Under tiden rusade några män ut mot sidorna för att försöka ta sig upp på platån.
"Det är lönlöst." Skrockade Emanuel. "Ge upp och följ oss eller dö."
"Aldrig!" Skrek Leon innan han gav order till sina män. "Backa! Vi flyttar oss in mot pelaren där, då har vi skydd bakifrån. Alla sköldar upp över huvudet när vi rör på oss... NU!"

Snabbt sprang alla i formation samtidigt som pilarna flög genom luften mot dem. Vissa föll mot marken, men de flesta tog sig fram.
Leon såg sig irriterat omkring, det fanns ingen väg ut.
Han och Glenn såg på varandra, båda visste att det inte fanns något att göra, de kunde inte ta sig upp, inte ta sig ut.
"Du måste fly!" Glenn pekade mot en trång glugg i väggen. "Där, du kan trycka dig ut."
Leon bet ihop tänderna och skakade på huvudet.
"Jag lämnar er inte!"
Männen runt dem kämpade för att inte låta paniken komma över dem, men alla insåg att det var lönlöst, de skulle alla dö.
"Vi dör i alla fall som män, och inte som tomma redskap." Sa Sam

Leon vände sig om och mötte hans blick. En känsla av lugn spred sig inom honom.
"Vi väntar ut dom, tillslut måste dom komma ner, då har vi vår chans, då dödar vi dom."
"Kungen har rätt, dom kan inte ha hur mycket pilar som helst."

"PANG"

Plötsligt hör dom en explosion och ser hur västra delen av slottet fattar eld. Männen uppe på den avsatsen drabbas av panik när golvet under dom vinglar och skälver. Vissa kastar sig ner på borggården och andra faller igenom golvet.

"KABOOM!"

Ännu en explosion dundrar och det bryter ut ett kaos i slottet. Män faller, skriker och flyr. Men vissa fortsätter att attackera dem, de slåss ursinnigt utan att bry sig om vad som händer omkring dem och Leon kan se att de har alla röda ögon.

"Reträtt! Ta er ut härifrån!" Leon ryter åt sina män. Hela väggar har fallit och en port har rasat, de kan äntligen ta sig ut. Han springer det fortaste han kan då pilar flyger förbi honom, några snuddar hans kläder och rispar hans skinn. Andra runt omkring honom har inte sån tur. Han ser sina vänner falla, men det finns inget han kan göra för dem just nu, så han fortsätter springa ut ur slottet.
Han hör Glenns andfådda röst bakom sig "Vi måste ut ur staden!"

Väl ute på gatorna möts dom av ett ännu värre kaos. Människor flyr i vild panik samtidigt som explosionerna fortsätter och elden sprider sig. Kvinnor med sina barn i armarna, män som försöker samla ihop lite ägodelar från deras eldhärjade hem.

Leon stannar upp och vänder sig om, Slottet! Deras hem... Det är förstört. En sorg griper tag om hans hjärta för ett ögonblick och han fryser fast där han står. Ingenting finns kvar.
"Leon!"
Han rycker plötsligt till och ser sig omkring, den rösten! Han känner igen den rösten!
"Ren!"
Där, plötsligt dyker han upp bakom ett hörn och ropar "Den här vägen!"
Leon nickar och ser bak på de resterande män som lyckats ta sig ut tillsammans med honom. Tio, dom var tio stycken kvar.
Glenn höll sig för axeln där en pil stack ut, blodet färgade hans skjorta djupröd och Leon sprang fram och la hans friska arm över sin axel, tog ett stadigt tag om mannens midja för att stötta honom under deras flykt. Snart kom Ren springandes mot dom och la en stöttande arm runt Glenns midja från andra sidan.
"Hur hittade du mig?" Leon sneglade på Ren ifrån ögonvrån.
"Det är en lång historia, vi tar det sen."
"Evelyn... Dan?"
"Om allt går som planerat är vi hos dem om några dagar."

Elden spred sig fort från halmtak till halmtak.
Stadsbornas slit med att försöka återuppbygga staden var förgäves, allt var raserat igen och det tog inte lång stund innan större delen av staden i brann.
De kunde fly genom den stora stadsporten, alla vakter hade gett sig av eller fanns kvar inne i slottet.
"Här borta!" En grupp män vinkade åt Ren.
"Kevin, vi behöver vagnen, några är skadade!"
Hästar leddes fram och snart hördes gnissel från vagnshjul när en kärra ledd av två bruna hästar närmade sig.
Kevin! Leon kände ett sting av glädje när han såg honom, han hade klarat sig!
Leon och Ren hjälpte försiktigt upp Glenn på vagnen.
"Var inte orolig, jag ser efter hans sår." Leon såg upp och fick syn på Jane i vagnen och på kuskbocken kände han igen John där han satt och log ett lättat leende.
"Morfar?" Leons ord var mer än viskning än en fråga.
John mötte sorgset hans blick och skakade sakta på huvudet.
"Det var hans idé att spränga slottet, han lät ingen annan göra jobbet, han tyckte att det var för farligt."
"Så han är kvar där?!"
Leon kände en tröstande hand på sin axel. "Han klarade sig inte, han offrade sig så vi skulle få en framtid."

Leon nickade och suckade tungt innan han vände sig om och såg leendes på Ren innan han kramade om honom. "Gissa om jag är glad att se dig!"
Ren skrockade medan han kramade om sin vän. "Detsamma."
"Kom igen, vi måste härifrån!" Kevin ropade ut en order till sina män och alla satt upp.

Ur buskarna kom en tanig liten pojke utspringande. Ren lutade sig ner och räckte ut en hand. Med intränad vana hjälpte han upp pojken bakom sig på hästen och såg bort mot Leon som om han visste att han tittade på dem.
"Leon, det här är min bror Will."
"Bror?"
"Det är också en lång historia." Ren flinade där han satt på hästen och Kevins signal gav dom sig av. Leon räknade till femton stridsdugliga män, två skadade och så John, Jane och pojken.
Men ett lugn spred sig inom honom, dom hade klarat sig och snart skulle han få träffa Evelyn igen.