Även om det var dunkelt i rummet så kände jag genast igen dom. I ett försök att spela nonchalant sneglade jag kort på var och en innan jag som vanligt hängde av mig mina vapen innanför dörren.

Mina kläder var vanligtvis rena även om de var slitna, men nu var de även fulla av blodstänk - mänskligt blod och den insikten spred kalla kårar genom kroppen på mig. Nog för att jag var en jägare, men jag hade aldrig behövt döda människor förut.

Vi var vanligt folk jag och Dan, vi hade det inte gott ställt men tillräckligt bra för att hålla oss från trubbel.

Jag hade ett fåtal byxor som alla blivit lappade så många gånger att jag slutat räkna, och en läder väst som sett samma öde. Men i vanliga fall tänkte jag inte så mycket på det, huvudsaken var att jag kunde röra mig lätt. Det var samma sak med mitt koppar röda hår, det var så lockigt och okontrollerbart, och just nu lyste det rödare än vanligt från eldens sken när jag kände männens frågande blickar på mig. Men ingen sa något, så jag ignorerade dem och gick och satte mig bredvid Daniel som log mot mig och rufsade till mitt hår ännu mer.

"Låt mig presentera prinsessan Evelyn," sa han med ett brett flin. Mannen som hade de stirrande grå ögonen vände sig mot Daniel med frågande blick.

Dramatiskt suckade jag åt min storebrors dåliga skämt och försökte samtidigt rätta till mitt yviga hår. "Lägg av Dan, sluta driva med mig." Jag var allt annat än en dam, det visste vi båda två. Det var trots allt han som uppfostrat mig.

"Så, det är du som tränat henne?" suckade de grå ögonen, "jag kan inte påstå att jag är glad, du har utsatt henne för stor fara!" Mannens röst hade en hård och barsk ton, men samtidigt fanns där en familjär röst som fick mina tankar att snurra.

Daniel mötte hans blick stadigt utan att verka berörd av den allvarliga tonen. Han ryckte på axlarna. "Det var hon som ville lära sig att slåss.."

Jag tittade på Daniel med frågande blick och avbröt dem. "Kan någon förklara vad som pågår?"
När ingen verkade höra vad jag sa, så jag reste jag mig upp och tittade frågande runt på männen som stod längs väggarna i mitt hem för att tillslut möta blicken som hörde till den man som stod framför mig.

"Ursäkta mig min fröken, jag är skyldig dig en förklaring," säger han stelt när han ser ner på mig.

Från ett hörn i mörkret hör jag ett kvävt skratt, jag vänder mig om och känner igen de bruna ögonen som glittrar när de ser på mig. Men jag vänder mig mot de grå ögonen igen, med armarna i kors kräver jag en förklaring. Jag stirrar otåligt på honom och ska just öppna munnen när jag blir avbruten av Daniels låga röst bortifrån bordet. "Jag har ljugit för dig."

Jag vänder mig hastigt om och stirrar på honom. "Va?!" är allt jag lyckas få fram.

Han tittar ner i bordet, för att samla sig innan han möter min blick igen. "När du var liten fick jag i uppdrag att ta hand om dig, skydda dig - och det har jag gjort." Han suckar men ger mig ett varmt leende när han fortsätter. "Jag har lärt dig allt jag kan, sett dig växa upp till en fantastisk ung kvinna och jag har varit så stolt över att få kalla dig min syster. Men Eve - jag är inte din bror, jag är din riddare och du är min prinsessa."

Jag står tyst ett tag innan jag inser att det här måste vara planerat, ett dåligt skämt och jag är på väg att börja skratta men slutar tvärt när jag märker att ingen annan skrattar, eller ens ler. Alla ser allvarliga ut och någon harklar sig obekvämt borta i hörnet.

"Det är sant," säger en av riddarna som stått tyst hela tiden, jag ser på honom och han möter min blick när han fortsätter. "Din far, Kungen, lämnade bort dig för att skydda dig från våra fiender. Det var för farligt att låta dig vara kvar."

Hans ögon vacklade mellan mig och Daniel och när han tystnade så fortsatte deras befälhavare historien."Vi är dina personliga riddare. Jag heter Mathew de Lorys det här är Patric av Olton, Leon av De gröna öarna och  Byron Stone, vi har alla kommit för att föra dig hem igen. Ditt rike behöver dig." Sa han och nickade mot var och en av dem medan han nämnde deras namn.

"Mitt rike?!.." Jag biter mig i läppen för att inte skratta igen, men sen tittar jag på Daniel med frågande blick. Han ser roat på mitt förvånade ansikte och nickar.

"Låt mig presentera mig," Leon reser sig och bugar lite väl över dramatiskt enligt mig, och min första tanke är att han försöker driva med mig. Hans halvlånga mörkbruna hår skymmer hans glittriga mörka ögon för en stund innan han tittar upp på mig och ler. "En ära att få träffa er en andra gång, jag hoppas att jag kan vara till nytta igen. Du kan be mig om vad du vill."

Han tar några steg fram mot mig och sträcker ut armen för att ta min hand i hans och för den mot sina läppar, det kittlar till och förvånat känner jag hur mitt hjärta tar ett extra skutt i mitt bröst. Jag drar irriterat undan handen och vänder mig mot de andra.

Patric ser ut som en typisk riddare, stark och rakryggad. Hans blå ögon ser vänliga ut tänker jag och hans ljusa hår är välvårdat.

Även om han bredvid har exakt samma utstyrsel så går han inte att jämföra med Patric, han är ung, yngre än mig, lång och gänglig. Kan man ens vara riddare när man är så ung?

Jag vänder mig mot Daniel. "Så du är en av dom?"

Mathew svarar innan Daniel hinner öppna munnen. "Sir Daniel är en av våra främsta riddare, det var därför han fick uppdraget att bli din beskyddare."

Plötsligt får jag en klump i magen när jag inser att vi kanske kommer skiljas åt. Dan, min Daniel.. hur ska jag klara mig utan honom! Han som alltid funnits där.

Då reser han sig från pallen där han suttit framför eldstaden. Han går fram till mig och sluter mig i sina stora armar och håller mig hårt, precis som om han läst mina tankar. "Och det kommer jag alltid att vara, men gå och vila dig nu, vi reser i morgon bitti."

"I morgon!.. Inte en chans! Jag har saker att göra, och.." Jag tvekar innan jag fortsätter. "Personer att säga hej då till, ge mig en dag i alla fall!

"Jag är ledsen Eve, det går inte. Det är inte säkert."Jag stirrade på Daniel, bet mig i läppen och ögonen tårades. Han släpper taget om mig och rufsar kärleksfullt om mitt hår, så där som han alltid gör. Vanligtvis hatar jag det, men inte nu.

Jag vet inte vad jag borde känna om allt det här, jag vet bara att jag måste prata med Ren. Jag suckar och ser mig omkring på alla de samlade i rummet. "Jag kommer tillbaka om en timme, okej?" Utan att vänta på svar går jag ut.

Ute i den kyliga nattluften tar jag ett djupt andetag och sluter ögonen en stund. Då hör jag Daniels röst bakom mig "Berätta inte för mycket för honom Eve, det är farligt för både honom och dig."

Jag nickade kort innan jag gick iväg mot Rens hus. Han bodde bara två hus bort och jag stannade utanför hans fönster som jag gjort så många gånger tidigare. Jag ville inte väcka hans mamma och syster så jag knackade försiktigt på fönstret till hans rum. Inget svar.

Jag väntade en stund och skulle just gå när jag känner hans armar omsluta mig bakifrån. "Varför är det fyra riddare hemma hos dig?"

Ren, alltid lika rättfram. Jag snurrar runt och ler mot honom, lutar min kind mot hans bröst. Vi står så en stund innan jag börjar förklara.

"Jag måste följa med dem." Orden skär sig och jag vet inte om han hörde mig.

Då lyfter han min haka så jag ser honom i ögonen. "Kommer du tillbaka?"

Jag suckar tungt och en tår faller plötsligt ner på hans hand. "Jag vet inte, jag tror inte det. Jag ska hem till min far."

Ren rynkar på ögonbrynen, han frågar inget mer utan sveper upp mig i hans armar och bär mig bort till ladan. Jag vet att han inser att det är mer som hör till historien och är tacksam för att han inte frågar mer.

Han lägger ner mig i höet och placerar sig bredvid mig. "När rider ni?"

"I gryningen, men jag måste vara tillbaka om en timme."

Han nickar kort innan han flyttat sig över mig och börjar kyssa min hals, jag drar honom närmre och andas in hans doft. Är detta sista gången jag ser honom? Jag pressade undan tankarna och njöt av stunden. I en timme, precis som jag lovat dom. Sedan gick jag tillbaka till huset.

Inifrån hör jag hur Daniel frågar ut sina gamla vänner, men jag bestämmer mig för att stanna utanför.

"Så ni har ingen aning om vilka de är?"

"Nej, men de är lätta att känna igen, de var alla klädda likadant, svarta kåpor och alla har de någon typ av tatuering." påpekade Patric.

"Vad hände egentligen med snubben med huvan?" Frågar Leon, "Ni var tre mot en! Undertiden tog jag två av dem och vår lilla prinsessa hade redan hunnit fälla tre.. TRE..." Skrattar han retsamt. "Tsk.. ni skulle satt mig på ledaren istället.."

"Vad menar du?" Daniels röst lät hård "Var Eve med ute i skogen?"

Jag ser skuggan av Leon nicka där inne, "dom hade redan hittat henne när vi kom fram, men hon hade situationen under kontroll."

Daniel rycker på axlarna "Jag har lärt henne att försvara sig."

Sir Mathew rörde sig mot brasan, "Jag är imponerad Daniel, men en prinsessa behöver inte sådana kunskaper, de medför bara onödiga risker."

Han skulle bara veta flinade jag där jag satt utanför huset. Jag hade lämnat Ren i ladan efter att vi sagt adjö och gått och satt mig på min favoritplats på en tunna precis utanför ytterdörren. Jag satt och lyssnade på männen där inne och  mina tankar vandrade iväg till alla de stunder som jag och Dan tränat med svärden, jagat och spårat. Till och med slagits mot banditer som gömt sig i skogen - jag är ingen prinsessa, dom har fel.

Till slut kom Daniel ut för att leta efter mig. "Jag är här."

"Bra." Han kom fram till mig och gav mig en kram.
"Förlåt, för att jag varit tvungen att ljuga för dig. Du kommer alltid vara som en syster för mig." Jag nickade och hoppade ner från tunnan och var på väg in. "Hur tog han det?"

"Vad tror du? Vi har umgåtts varje dag sen vi var små Dan.. hur tror du han tog det?"

Jag suckade och gick direkt in i mitt rum och la mig på sängen. Jag  grät mig till sömns den natten, medveten om att mitt liv skulle bli helt annorlunda och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

När jag vaknade var det redan morgon, solen sken och jag hörde oväsen utifrån. Jag klädde mig och gick ut i det andra rummet, det var lika rörigt som vanligt, på bordet fanns rester av en frukost och jag tog en bit bröd och en ostkant innan jag gick ut.
Men jag kom inte så långt, jag stod kvar i dörröppningen och såg på männen som var i full fart att göra sig i ordning där ute.

Sir Mathew gav mig en kort nick som hälsning innan han vände sig mot sin häst igen. Jag såg mig omkring, Patric var fullt upptagen med att hämta bröd från byns bageri, Daniel såg jag ingenstans. Men Byron stod för sig själv och såg nervös ut, han såg ner i marken när han märkte min blick. Han var så olik de andra riddarna, så osäker och svag tänkte jag.

Mina tankar avbröts av Leons skämtsamma röst
"Sluta stirra på stackarn, ser du inte hur nervös du gör han." Han stod precis bakom mig, så nära mitt öra att jag kände hans varma andedräkt mot min hud.

Jag vände mig halvt om och himlade med ögonen åt honom men han bara skrattade till svar. Och när han sträckte fram sin hand mot mitt ansikte kände jag hur mitt hjärta började slå lite snabbare, hans fingertoppar nuddar min mungipa och borstar bort en smula.

"Du hade något där."

Våra blickar möts.

PANG! Jag hoppar till när en tung sadelväska släpps ner precis bredvid mig. Daniel stirrar intensivt på Leon, som oskyldigt sträcker upp händerna i luften och backar ifrån mig med ett brett leende på läpparna. Han försvinner snabbt och jag ser upp på Daniel som står där.

"Sovit gott?" Hans blick följer Leon med rynkade ögonbryn.

Jag tar en ny tugga på mitt bröd och rycker på axlarna, min blick studerar honom uppifrån och ner. Han ser ut som de andra riddarna, samma typ av rustning och blåa mantel. Jag beundrar min bror och han märker min blick och skrattar till.

"Jag packade dina saker, gör dig i ordning, Mathew vill iväg så snart som möjligt."

Jag böjer mig ner och ska precis ta upp min väska när Patric hinner före och hjälper mig att spänna fast den på min häst samtidigt som han ger mig ett vänligt leende.

"God morgon prinsessan"

"Kalla mig Evelyn."

Mathew vänder sig mot mig och skakar på huvudet.
"Det vore respektlöst av oss Ers Majestät."

Jag suckar lågt men protesterar inte. Istället tar jag ett steg ut ifrån huset och ser mig omkring i den lilla byn, någon öppnar dörren till Ren's hus, hans mamma stannar till i dörröppningen och ser bort mot oss. Jag vinkar åt henne och hon vinkar tillbaka samtidigt som hon kastar en blick bort mot sadelmakeriet där Ren arbetade. Jag följde hennes blick och märkte att han stod där i dörröppningen och såg på mig. Hur länge hade han stått där?
Våra blickar möttes och vi såg länge på varandra.
Det högg till i mitt hjärta, det smärtade att lämna honom så här. Snabbt gick jag fram till min häst och hoppade upp, jag hade blicken fäst framåt. Att se tillbaka skulle göra allt för ont.