Hela köket var fyllt av stenar, benbitar, lerskärvor och andra obetydliga föremål. Men alla dom som var samlade i rummet visste hur värdefulla de var, för de var alla behandlade och skulle fungera som amuletter.

Runt bordet satt de allihopa och band snören och läderremmar runt föremålen så att de skulle kunna hängas runt handleder eller halsar.
Leon hade vilat upp sig under veckorna som gått och sakta börjat träna sin slitna kropp. Han tränade varje morgon tillsammans med John.

Världen hade förvandlats till en farlig plats och John behövde all hjälp han kunde få, så Leon hade sett till att han fick grundläggande träning i svärdskonst. Men hans elev hade knappt hållit i ett svärd under hela sitt liv, så det var en svår prövning för dem båda men på ett sätt det hjälpte det Leon att hålla tankarna i styr.

Varje kväll satt de och gick igenom olika scenarion, hur de skulle kunna kämpa mot Khaltor och förhoppningsvis störta honom från hans tron.
Planen hade varit att leta upp människor de kände och se om de stod bakom dem. Var de Gråskinn band de fast amuletterna på dem och vänta och se.
Under de kommande dagarna hade flera unga män börjat knacka på deras dörr. Med en lättnad hade de insett att amuletterna hjälpte och Leon hade fått tillbaka sin kämparglöd.

"Men vi måste vara försiktiga, vi vill inte att några rykten sprider sig till fel öron."
Hans röst kändes kraftfull igen, hans händer arbetade snabbt och målmedvetet, de skulle lyckas, de måste lyckas. Folket i hela landet höll på att svälta eller mördas, han kunde inte låta det fortsätta, deras plan måste lyckas.
Beslutsamt reste han sig ifrån stolen.
"Jag går ut."

Han tog på sig en ulltröja med luva som han drog upp över håret och långt ner över pannan. Runt midjan knäppte han ett läderbälte med en dolk och en liten påse i tyg där flera färdiga halsband och armband låg och väntade på att bli använda.
"Var försiktig"
Leon vände sig mot den gamle mannen och nickade.
"Jag är tillbaka innan skymningen."
Och så klev han ut på gatan och stängde dörren om sig.

Staden hade fallit i misär, det var smutsigt och det stank av sopor och avföring överallt. Många hus låg i ruiner och en del saknade tak efter bränder, folket svalt, men vakterna lät ingen gå ut ur staden, eller in för den delen.
Han såg sig omkring där han gick, de få människorna som var ute vek undan blicken när han kom emot dem och det var alldeles tyst, inga hundar som skällde, höns som kacklade, där fanns inga barn som skrattade eller ens någon vuxen som pratade.
Det enda som hördes var vakternas fotsteg, regnvatten som droppade från ett och annat stuprör ner i trätunnor som ställts ut för att samla upp vattnet.

En olustig känsla spred sig genom hans kropp, men han fortsatte att gå längs med kullerstensgatan. Han var på väg mot värdshuset, platsen där riddarna och soldaterna alltid hade samlats när de var lediga. Han hade många härliga minnen därifrån och hans steg kändes lättare. Men när han var framme sjönk modet, hans gamla favorit plats var förstörd, väggarna hade kollapsat och allt var en ända röra av sten, träbjälkar och möbler. Han suckade djupt, det liv han levt en gång var verkligen över.
Ibland saknade han dagarna som obekymrad riddare, han hade njutit av maten, vinet, kvinnorna och slagsmålen. Men han hade förändrats efter att han mött Evelyn, inte till det sämre, bara mognat till en man som snabbt hade accepterat tanken på att bli kung, inte utan rädslor, men väl medveten om vad landet behövde.

Samtidigt som han gick runt där i de välkända gränderna och mindes tillbaka till hans gamla liv växte ilskan inom honom. Varför tar man över ett land för att sedan låta det gå under?
Tystnaden bröts av gråskinn som kom vandrande i slutet av gränden. Dom var sju stycken, för många för att han skulle klara av dem själv, så istället för att gå till anfall, som han säkert skulle ha gjort tidigare, så gömde han sig i skuggorna.
De sju gick sakta, utan mål i blicken, som en vandrande död klunga.

Kevin!

Han kände igen en av dem. De hade stridit bredvid varandra, sida vid sida och de hade ofta setts på värdshuset, druckit och skrattat. Han kände ett sting av sorg i hjärtat när han satt och väntade ut dem.
När dom nästan gått förbi kände han tyngden av amuletterna i tygpåsen. Då, utan att tänka efter sträckte han sig plötsligt fram ur det skyddande mörkret för att slänga ett halsband runt Kevins hals.
Han höll andan och rörde sig så tyst han kunde. Leon hamnade precis bakom honom, händerna darrade och handflatorna var fuktiga av svett när han sträckte sig fram.

Nu ... Jag måste göra det NU!

Snabbt som en skugga trädde han halsbandet runt halsen på Kevin och rörde sig snabbt tillbaka in i mörkret.
Ingen reaktion.
Förvånad, nästan besviken stod han kvar i mörkret och funderade, det kändes lite för enkelt? Han avbröt sin tanke och skyndade sig hemåt. Han måste tillbaka till de andra för att berätta vad som hänt men det hade redan börjat skymma. Flera grupper av gråskinn hade vandrat runt i staden, även rastlösa stadsbor som letade efter saker att plundra. Det annars fredliga folket hade börjat mörda för mat, det var vanliga människor som i panik, kaos och svält gjorde vad som helst för att överleva.
Jag måste få tag på en båge och ett svärd tänkte han. Men vart? Slottets livrustkammare var säkert full, men dit var det omöjligt att ta sig just nu. Vart kunde det finnas? Han stannade till och funderade länge innan tanken slog honom, Ren's verkstad!

Han skyndade sig genom staden och halv sprang längs det välbekanta gatorna tills han kom fram till det lilla övergivna huset och klev in.
Leon såg sig om i det välbekanta rummet, det var här han hade sett Evelyn för sista gången. Han skakade av sig den förtvivlade känslan som smög sig på, det hjälpte inte någon om han bröt ihop nu.
Snabbt letade han igenom rummet, när han inte hittade något användbart gick han vidare till nästa. Rummen var så gott som orörda, där fanns verktyg, kläder och Ren's andra personliga saker. Undrar varför ingen har varit här? Tanken frös när han såg bort mot sängen. Evelyns sjal!

Han gick sakta bort mot sängen och tog upp den och såg länge på det skira gröna tyget innan han rullade ihop det till en boll och förde det mot sitt ansikte. Den luktar fortfarande som henne, tänkte han och en tår föll ner på tyget. En dag ska dom vara tillsammans igen, en dag. Men då måste han skärpa sig och göra sitt jobb.
Han knölade in sjalen innanför skjortan och gick ut med sina fynd. I en stor säck hade han samlat de vapen som han hittat i Ren's gömma och nu måste han bara ta sig hem utan att någon märkte vad han bar på.

Det var inte lika enkelt att röra sig ostört i den här delen av staden, med färre vakter som patrullerade så vågade sig folket ut igen och det verkade som om Emanuels män mest höll sig i andra delar. Det kom spridda dofter av nybakt bröd och annan mat, bankande ljud från hammare som träffar spik. Människorna var kuvade men försökte ändå att skapa sig en någorlunda vardag.

Den största vinsten under de senaste dagarna var hur effektivt amuletterna hade fungerat. Och männen som tidigare varit förhäxade hade nu blivit omhändertagna av John och Jane. Leon gick själv ut varje kväll och letade efter nya soldater att rädda, men det verkade inte finnas många kvar. Morfar trodde att de flesta hade stupat för att deras kroppar inte orkade längre.
De satt ofta och diskuterade om kvällarna och Leon tänkte tillbaka på ett av deras samtal.

"Ingen magi är tillräckligt stark att hålla så många kroppar vid liv om de inte får äta eller vila" grymtade morfar en kväll. "Emanuel är en idiot, han kommer snart inte ha någon armé kvar."
"Om inte han gör sig en ny." Johns ord dröp av bitterhet.
"Här finns bara gamlingar och utslitna bönder, fattiga tiggare och barn. Det blir en skräckinjagande armé må jag säga" skrockade Morfar.
"Han är ett lätt byte nu. Vi måste slå till snart." Leon lät lika beslutsam som alltid.
"Du har rätt, ers Majestät" Det var Glenn, en man som Leon räddat för några veckor sedan, som öppnat munnen. Han var i tjugofem årsåldern, en duktig soldat och inte allt för påverkad av förbannelsen. Leon såg på honom och väntade på att han skulle fortsätta.
"Ni har räddat tillräckligt många av oss, vi skulle kunna slå tillbaka, men först måste vi ha vapen."

Och det var några av de vapnen som Leon nu bar hem till sina män. De var alla tacksamma och lojala mot honom, de hade direkt insett vem han var och hade, utan att han bett om det, svurit sin lojalitet till honom.
Glenn, hade visat sig pålitlig och fungerade nu som Leons högra hand.
De var cirka tjugo män, då räknade han med John som en av dem. Han hade många bra kvalitéer även om svärdskonst och slagsmål inte var två av dem. John reparerade kläder, vapen och rustningar så gott han kunde. Hans fru Jane gav alla mat och såg till att de blev friska och starka igen.

Leon var glad för de nya vännerna han fått, men varje dag sörjde han vännerna han förlorat och de som förhoppningsvis fanns kvar där ute med hans hustru. Varje gång dörren öppnades tändes hoppet att det kunde vara dom. Han saknade deras humor, samtalen runt brasan och tryggheten han alltid känt i deras närhet. Tillsammans klarade dom allt men nu var han själv.

Leon såg sig omkring när han närmade sig deras gömställe. Han försäkrade sig om att ingen följt efter honom innan han visslade den hemliga signalen. Snart lät tre långa visslingar till svar från vakten som satt på taket. Det var fritt fram och Leon klev in genom dörren. Med en djup suck släppte han ner den tunga säcken på trägolvet och stängde dörren efter sig och snart klev tre unga män fram och hjälpte till med säcken och släpade fram den till Glenn som började titta igenom den först. Leon torkade svetten från pannan och sjönk ner i en stol med ett nöjt leende på läpparna.
Jane kom genast fram med en kopp svalkande kallt örtte. Leon visste att det var en av de stärkande drycker som Morfar kokade ihop åt dem om kvällarna.

Men nu låg den gamle mannen och vilade, han tog små tupplurar allt oftare och Leon såg oron i John och Janes ögon när de tog hand honom. Det var inget konstigt, människor åldras och blir gamla, men även Leon kände en stor sorg när han tänkte på det, Morfar skulle lämna ett stort tomrum efter sig när det var hans tur att lämna dem. Han hoppades bara att Daniel skulle få träffa honom först och få chansen att sälja adjö.

"Det här är ditt."
Leon såg upp på Glenn som stod framför honom med ett praktfullt svärd i händerna. "Du har letat upp vapen till oss, men glömt dig själv." Flinade han "Vi fann det här på en av vakterna och tyckte att det passade bättre på en kung."
Leon studerade svärdet med tårar i blicken, det var Mathews svärd. Han tog det varsamt ur Glenns grepp och reste sig, svingade svärdet i luften med en van rörelse. Det var tillverkat för en större man, för Mathew, men det var en ära att få bära hans svärd och han skulle göra honom stolt.
Han såg på männen som var samlade i rummet.
"Tack, det här betyder mycket för mig."
"Vi var alla döda, men du gav oss nytt liv, du är vår kung och vi ska se till att du får tillbaka din tron." Glenn såg allvarligt på honom. Leon slogs av hur Glenns ögon var ovanligt ljusgröna i kontrast till det mörka håret och hans något mörkare hudfärg.
"Då så." Han fäste svärdet i bältet han bar och synade männen framför sig. "Ni har alla någon form av vapen?"

Männen nickade och det hördes ett sus av "Ja Ers Majestät" i rummet.
"Då förbereder vi oss på en attack. Glenn, Kirth, John och Sam, vi behöver göra upp en plan." Leon gick iväg till köksbordet och de nämnda männen följde honom. John bar på kartor, papper och bläck som han la ut framför dem. Leon tog tag i pennan och började skissa fram en karta av slottet.

"Jag bodde där tillräckligt länge för att veta vart vi kan ta oss in lättast. Det finns underjordiska tunnlar runt om i hela staden, vissa leder in i slottet."
"Många är säkert raserade."
Leon tittade upp på Glenn och nickade.
"Därför måste vi skicka ut en patrull som kan söka igenom dem. Jag skall rita upp kartor under kvällen så ni kan ge er ut i morgon bitti, innan gryningen, ni tre leder var sin grupp." Leon nickade mot Glenn, Kirth och Sam. "Välj själva vilka ni vill ha med er. Men tills dess får ni passa på att vila."
Männen nickade och reste sig från bordet.
Alla visste vad som var på gång, de var soldater och alla var tränade för såna här tillslag. De flesta verkade upprymda och skojade och skrattade under kvällsmaten.

"Tror du att de är tillräckligt många? Janes ord var tysta men Leon kunde höra hur hon samtalade med Morfar borta i hörnet, samtidigt som han satt och ritade kartor och skrev ner noteringar.
Morfar såg bort på Leon och log "Den mannen vet vad han gör, så lita på honom, på dom allihopa, så ska du se att det går som vi önskar."
Han klappade kvinnan på axeln innan han reste sig för att lämna rummet.
Leon log åt den gamle mannens ord, han hoppades innerligt att han hade rätt. Han hade fått bättre självförtroende och lärt sig massor under tiden som Evelyns riddare, trolovade och senare make. Att styra ett rike var inte lätt, men den gamle kungen hade lärt honom att man ska följa sitt hjärtas väg. Och det var precis vad han gjorde nu.
Han såg sig omkring i rummet, alla där inne var lojala och litade på att han skulle leda dem mot en bättre framtid.

Det var hans plan, att rensa staden så att han kunde hämta hem sin familj. Så att de kunde leva lyckliga i sitt hem igen och så att folket skulle få det bra.
Att skissa upp kartorna tog längre tid och mer kraft än han trott och det var becksvart ute när han till slut plockade undan sina saker, drack upp det som fanns kvar i koppen på bordet och gick för att lägga sig. I gryningen var det dags. Då måste han vara alert och förklara sin plan i detalj för de andra.
Han somnade snart men drömmarna färgades av syner från tiden han varit förhäxad, han såg alla fruktansvärda dåd han gjort mot oskyldiga människor, kvinnor och barn. Han såg deras ansikten framför sig, förvridna av skräck och dödsångest. Hans kropp hade bara fortsatt utan att han kunnat göra något åt det.
Egentligen mindes han inte så mycket men händelserna kom fram under nätterna och han vaknade alltid kallsvettig och förtvivlad. Emanuel skall dö för min klinga. Orden upprepades om och om igen inom honom och ilskan vällde upp inom honom när han tänkte på alla som dött, Patric, Mathew och hans svärfar. Han hade älskat dem alla.
Då fick han plötsligt syn på Evelyns sjal, han tog ömt fram den ur sin ficka och kände doften av hennes hår i tyget, lugnad somnade han igen men det dröjde inte länge innan han blev väckt av ljudet från män som vaknade och gjorde sig i ordning i rummet bredvid.

Det var fortfarande mörkt när de andra gav sig av för att inspektera tunnlarna.
Under tiden hade Leon gått upp han med och nu satt han på helspänn och väntade. Han ville ha informationen snabbt så han kunde planera resten på en gång. Han petade rastlöst i äggröran framför honom och suckade djupt.

Plötsligt slogs dörren upp och Glenn rusade in täckt i blod men med en munter blick "Vi har hittat en väg in!"