Han stirrade in i de förtvivlade gröna ögonen, allt han ville var att dra henne till sig men kroppen löd honom inte.
Daniel kommer upp till dom och han stirrar länge på sin gamle vän, med en blick full av sorg och förtvivlan.

Vad är det frågan om?

Han skulle just öppna munnen för att fråga men orden fastnade i halsen, han fick inte fram ett enda ord.
Till sin fasa ser han hur Daniel lyfter upp Evelyn i sina armar. Hon skriker förtvivlat, sparkar och slår sin bror medan tårarna rinner längs hennes kinder. Det känns som en mardröm när han stirrar på scenariot som sker rakt framför honom.
Daniel håller i henne, bestämt men ändå kärleksfullt, tillsist vänder han sig om och går iväg med henne.

"Evelyn!"
Han vill skrika hennes namn men han kan inte. Hans hjärta bultar hårt inne i hans bröstkorg när han ser hur Daniel och Evelyn försvinner ut ur rummet.
Kvar är Ren som står och lugnt och stilla och studerar honom. Sakta kommer han fram och sätter sig på huk och ser honom i ögonen.
Efter en stund tar han tar av sig halsbandet som Evelyn gett honom kvällen innan och hänger det runt Leons hals.
"Det är bättre än ingenting." Hans blick är avvaktande "Jag lovar dig Leon, vi ska ta hand om henne."

Det högg till i hjärtat, som en dolk som vreds om, dom skulle verkligen ge sig av.
Utan honom. Varför?
Han använde all sin kraft och lyfte sin arm och tog ett fast grepp om Rens handled för att stoppa honom från att gå. Blicken svepte över hans egen hand, synen fick honom att flämta till och han ryckte snabbt till sig sin hand och studerade sitt gråbleka skinn. Huden fjällade och var nästan transparent.
Det är inte sant! Det kan inte vara sant!
Det måste ha varit Seth som smittat honom. Han gömde ansiktet i händerna och skakade på huvudet.

Ren såg bekymrat på honom.
"Du förstår varför vi lämnar dig?"
Leon lyfte blicken och såg sorgset in i Rens ögon innan han drog filten om sig och kröp ihop i sitt hörn igen.
Han kände en tung hand på sin axel en stund. Men tillslut lättade trycket och snart hörde han hur Ren reste sig och gick sin väg. Sedan ett skramlande ljud av någon som vrider om en nyckel och ett klick. Han var inlåst.

Var det för att Ren ville skydda honom, eller var det för att han ville sydda folket ifrån honom?
Han suckade djupt i sin ensamhet. Han ville inte bli ett redskap som de andra soldaterna, han rös av tanken när han mindes deras tomma blickar och raseriet i deras rörelser. Han såg framför sig hur Cedric dödat sin kung, han hade tveklöst dödat den man som han tjänat i större delen av sitt liv.
Vad skulle han ta sig till? Vad skulle ske om han stannade i Rens hem tills allt var över? Han skulle förmodligen svälta ihjäl.
Skulle hans kropp lyda om mästaren kallade på honom?

Han vägrade bli som dem, men hade han ett val?
Timmarna gick och han satt där ensam, kroppen började lyda honom mer och mer. Han fingrade på halsbandet han fått tillbaka av Ren och mindes dagen han gett det till Evelyn, dagen de gått på marknaden tillsammans. Han hade smitit iväg och köpt det när hon varit upptagen med annat. Men han hade inte gett det till henne förrän de kommit hem till slottet. Allt hade varit så komplicerat då, han hade varit så osäker på hennes känslor.

Han tänkte på kvällen då kungen kallat dem till sitt rum och förkunnat att hon skulle bli bortgift. Hans hjärta hade frusit till is. I den sekunden visste han att han älskade henne mer än något annat.
En känsla av förtvivlan hade börjat växa inom honom, en känsla som snart hade förvandlats till chock och lycka. Han skrockade till där han satt på trägolvet. Kungen hade varit en listig man, han hade förmodligen genomskådat dem från början.
En behaglig värme spreds inom honom när han tänkte tillbaka på alla underbara minnen han hade.
Beslutsamt reste han sig upp. Här kunde han inte sitta för alltid, han skulle bli fri från den här förbannelsen och han anade vad han skulle behöva göra. Han skulle döda Emanuel och efter det skulle han hämta hem sin älskade.

Det var inte svårt att få upp dörren som Ren låst och snart snubblade han runt på de tomma gatorna. Folket hade låst in sig men han mötte män som satt i samma sits som han själv, de tog ingen notis om honom utan vandrade runt utan mål eller vilja.
"Prins Leon!"
Han vände sig om när han hörde rösten bakom sig. En man sprang upp till honom och lade en stöttande arm runt hans midja.
"Ers Majestät, är ni skadad?" Den unge mannens röst lät orolig. "Ni måste gömma er, annars dödar de dig!"
Leon kände igen honom, han arbetade i stallet på slottet, det var en vänlig ung man som alltid såg positivt på livet och älskade sitt arbete med hästarna. Han stannade till och och skakade på huvudet, med sorg i ögonen vände han sig om och la handen på mannens axel.

"Det är för sent." Han kände inte igen sin egen röst när han hörde den. Men åtminstone hade han fått tillbaka kontrollen av sin kropp. Den unge mannen såg in i hans röda ögon med förtvivlan i blicken.
"Då är det ute med oss, alla är borta." släppte taget om Leon och vände sig för att gå.
"John! Visst är det ditt namn?"
John vände sig om och nickade mot Leon.
"Var redo och samla alla som är lojala mot kronan. En dag kommer hon tillbaka för att hjälpa sitt folk."
"Så hon kom undan?!" En glimt av hopp tändes i Johns ögon.
Leon nickade "Er drottning lever och samlar kraft för att möta mörkret."
Han vinglade iväg och tog stöd mot en husvägg. Han stod där och stirrade ut över staden som varit hans hem så länge.

Nu härjade eldar på hustaken, människors skrik hördes från alla håll och det låg döda kroppar på gatorna.
Plötsligt kände han en enorm smärta i huvudet och fick svårt att fokusera på allt som skedde runt omkring honom. Han föll ner på kullerstenarna och slöt ögonen. Stenarna kändes hårda och kalla mot hans hud, men han ligger kvar där utan att röra sig. Han vet inte hur länge han legat där när han plötsligt märker hur hans kropp reser sig upp och går. En skugga vilade runt hans sinne som en låst dörr han inte kunde ta sig igenom. Kroppen gick utan att se och utan att veta vart han var på väg. Han känner hur hans ben svänger runt hörnen och väljer väg.

Han vill protestera men kan inte.
Han kommer fram till slottet och går in på borggården, där ser han hundratals män som står och stirrar tomt framför sig. Några har vapen i händerna och de flesta är täckta av blod. Han stannar och en man i svart kåpa skyndar fram till honom.
"Se här mästare, en kunglighet har anlänt."
Fyra svartklädda män kommer fram och ställer sig framför Leon, de fäller ner sina huvor och stirrar på honom med vridna leenden på sina ondskefulla läppar . Alla utom en. Leon vet mycket väl vem han är och han använder all sin kraft för att vrida på huvudet och stirra in i Byrons förvånade ögon.
Byron skruvar på sig olustigt där han står.
Leon däremot står fast frusen i marken med en ilska bubblandes inom honom. Det finns inget han kan göra.

För att göra saken värre kommer en annan man fram och sätter ett svärd i handen på honom. Så lätt det skulle vara att döda dem alla, tänker han. Men hans kropp står stilla. Männen lämnar honom och han står kvar. Hans ögon vandrar runt på männen omkring honom, han känner igen många av dem, men ingen av dem verkar veta vart de är eller vad de håller på med. Plötsligt slås han av en tanke, kan det vara halsbandet som hjälper mig?

Som en värmande kopp te efter en frusen dag lindrar tanken hans lidande och en gnutta hopp sprider sig genom hans kropp. Det verkar som om alla andra endast är tomma skal, och även om han inte kan röra sig så kan han fortfarande observera, tänka och känna. Innerst inne är han fortfarande Leon, prins, make och blivande kung.
Han såg sig omkring igen, runt honom på den välbekanta borggården stod hans forna bröder. En stark känsla växte inom honom, han hade bestämde sig, han skulle befria sitt folk och göra Evelyn och hennes far stolta.

Men tiden gick och det började regna, ingen rörde sig men han gjorde allt i sin makt för att försöka röra på en arm eller ett finger, men deras mörka magi var starkare här än ute i staden.
Solen gick ner och det blev natt.
Ingen kom eller gick. Allt var tyst förutom ett entonigt mässande som kom inifrån slottet.
Timmarna släpade sig fram och frågorna kom tillbaka, varför hade de samlat dem här? Hur länge skulle de behöva stå still på samma plats? Han kände sig rastlös och frustrerad där han stod, men allt han kunde göra var att vänta. Han väntade i tre dagar och tre nätter. Där stod han fortfarande med öppna ögon och stirrade framför sig. Kroppen värkte, halsen var torr, flera runt omkring honom hade för länge sedan ramlat ihop. De behövde mat och vatten men ingen levande själ visade sig.

Ingen protesterade heller, de bara stod där tills de stupade av utmattning. Hans beslutsamhet kändes mer och mer avlägsen, istället började rädslan att dö krypa sig inpå. Han var egentligen inte rädd för döden, men oförmågan att kontrollera sitt eget liv var fruktansvärd, att ge upp kändes som den enklaste utvägen, att bara låta magin ta över och omslutas av mörker.
Han slutade ta notis av det som skedde runt omkring honom och han märkte knappt att tiden gick. Att de svarta prästerna tillslut kom med soppa, hur han åt och blev varm inombords. Han levde i sitt mörker och drömde om sin Evelyn, det röda håret som glänste i solen. De klargröna ögonen och fräkniga huden. Dagdrömmarna höll honom sysselsatt och avskild från omvärlden.

Tills en dag då prästernas mässande ändrades. De rytmiska orden hördes klart och tydligt ut på borggården och Leon hade blivit så van vid ljudet att han direkt hörde skillnaden och vaknade ur sitt mörker. Svärdet i hans hand restes och fingrarnas grepp hårdnade runt det. Männen framför honom började röra sig och utan kontroll kände han benen flytta sig under honom. Han kände kroppens motvilliga rörelser längs de hala kullerstenarna, hur regnet smattrade mot hans bara hud, kläderna hängde som trasor på hans avmagrade kropp och det genomblöta ovårdade håret hängde över ansiktet, ingen skulle känna igen honom nu.
De flyttade sig som en flock kreatur, en stor massa som rörde sig ner mot stadens gator.

Leon brydde sig inte, han kände inte. Han bara följde de andra utan att se eller höra vad som skedde runt omkring. Staden hade börjat återhämta sig och folket försökte leva normala liv igen, veckor hade gått och det fanns ingenstans att fly. Men deras nya kung var ond på dem, de hade inte betalat tillräckligt med skatt, så nu skickade han sin armé som straff.
På gatorna sprang folket i panik. Leon höjde sitt svärd när han närmade sig människorna på torget. Hans vana arm svingade klingan mot varje kropp som närmade sig och snart var svärdet täckt av blod. Han gick längs gatorna och gränderna, styrd av prästernas mässande röster medans folket sprang in i sina hus och försökte gömma sig, men de halvdöda soldaterna kom efter.

Leon sparkade in dörr efter dörr, genomsökte varenda hem och dödade dem som inte lyckats gömma sig.
Han fastnade utanför en dörr där handtaget var borta och han började dunka axeln mot träet för att få upp dörren. Det tog honom en stund men tillslut brakade dörren in och han stormade in i det dunkla köket. Där inne satt en äldre man och ett ungt par.
Den äldre mannen synade Leon med kall blick medan den yngre rusade upp och greppade en träpåk för att försvara sin familj. Leon gick sakta fram emot dem med sitt höjda svärd, utan känslor och utan att höra kvinnans skrik tog han sikte för att
döda henne.

"Ers Majestät!"

Den gamle mannen var snabb som en vessla där han plötsligt stod vid hans sida och la en hand om hans underarm.
"Ers Höghet.. Leon, visst är det Ni?" Rösten lät hoppfull och varm när han skyndsamt tog av sig ett halsband och tryckte det mot Leons bröst.
"John, ge mig era amuletter, fort!"
John sprang fram till sin fru och drog av henne ett snöre med en sten hon hade runt halsen, sen räckte han det och en fick-kniv till den gamle mannen som genast höll dem mot Leons bara hud. Leon hade stannat upp i sin rörelse och stirrade tomt framför sig. Svärdet föll ner i golvet och han tog några stapplande steg när hans knän var på väg att vika sig under honom. Genast var männen där och höll ett stadigt tag under hans armar och de hjälpte honom att sätta sig på en stol i närheten.

"John, håll amuletterna på plats."
Mannen gick mot ett bakre rum och var borta en stund innan han kom tillbaka med en kittel och flera små flaskor. Undertiden hade kvinnan stängt dörren så gott hon kunde och flyttade en hylla som barrikad. Leon kände värmen komma tillbaka i fingrarna och mörkret skingrades inom honom. Han stirrade på mannen som hällde vätskor och dekokter i kitteln.
Sakta rörde han i vätskan medan han mumlade. "Jag känner igen halsbandet du bär, jag har sett det förut." Han log för sig skälv när han fortsatte "Hon var nog inte medveten om det, men er fru räddade ert liv när hon hängde det runt din hals."

Leon sänkte blicken och såg ner på halsbandet, så han hade haft rätt.
Kvinnan kom med filtar och svepte dem runt hans kropp, hennes leende var sorgset men ögonen var milda.

"John? Vi har träffats förut." Leons röst var ansträngd och hes men det högg till av lycka inom honom när han äntligen fått tillbaka förmågan att prata.
John som fortfarande stod och höll amuletterna mot hans bara bröst nickade tyst. "Ni hade just blivit smittad Sir."
Leon nickade och såg ner på sina händer. Samtidigt som han fick tillbaka kontrollen fick han även tillbaka känseln och smärtan var fruktansvärd. En sprängande huvudvärk smög sig på, musklerna skrek efter vila och han började skaka okontrollerbart. John hjälpte honom bort till en säng och tog av honom de våta kläderna innan han svepte filtar runt hans utmärglade kropp.
Den äldre mannen kom fram med en kopp, han höll den varma vätskan mot Leons läppar.
"Drick och vila, du kommer må mycket bättre."
Vätskan var besk men Leon drack upp allt i ett svep och lät huvudet sjunka ner mot den mjuka kudden. Med slutna ögon kände han kroppen vakna till liv, en kropp som han inte hade haft kontakt med och som protesterade starkt mot den behandling den hade fått utstå.

"Kommer de söka efter honom?" Kvinnans röst var orolig när hon sneglade ut genom fönstret.

"Vem vet, vi får hoppas att de tror att han stupat." John gick fram till sin fru och la en lugnande hand på hennes axel.
"Varför har de inte dödat honom?"
"De kanske inte visste vem han var."
"Det tvivlar jag på. De hade säkert tänkt använda honom som bete för att locka fram drottningen." Den äldre mannen suckade där han satt framför brasan. "Men min dotterson är smartare än så."
Han sneglade bort mot Leon som låg och våndades i sängen, han skakade av smärta, feber och mardrömmar.

"Jane, vår kung behöver vård."
Kvinnan nickade och gick efter kallt vatten och en trasa.
Hela kvällen och natten baddade hon Leons febriga kropp och strök hans hår för att lugna honom i hans jämmer och feberyra.
När solen gått upp hade han äntligen somnat och sov djupt. Men det skulle ta flera dagar innan febern gått ner och han fått tillbaka sina krafter.
När han äntligen vaknade sken solens strålar in genom fönstret och träffade hans bleka hud. En doft av nybakat bröd spred sig genom hela rummet och han log för sig själv när han hörde ett lågt nynnande. Jane stod vid spisen och lagade frukost.
Vid bordet satt John och lagade någon form av läderbälte.

Sakta tog han stöd av armbågen och hävde sig upp sittandes och lutade sig mot väggen. Solens strålar sken rakt på hans bara överkropp och han njöt av känslan, men suckade när han såg vilket skick han var i.
"Välkommen tillbaka till livet." John log brett mot honom.
Han drog bak stolen så att trät gnisslade mot trägolvet. Så gick han fram till en kista i andra änden av rummet och kom tillbaka med en bunt kläder.
Leon tog tacksamt på sig linskjortan och läderbyxorna, men hans kropp var fortfarande sliten och han rörde sig sakta. Han såg ner på sina armar, runt båda handlederna satt flera läderremmar med pärlor, stenar, benbitar och runor fast knutna. Halsbandet hängde fortfarande runt hans hals.
"Så länge den onda mannen lever måste du bära dem." Rösten kom ifrån en dunkel vrå i rummet.
Leon vände sig om och mötte mannens blick.

"Tack."
"Du behöver inte tacka mig. Jag gör det för att det är vad som är rätt."
"Du sa att du känner igen halsbandet."
Mannen nickade. "En dag tog Daniel med sig sin syster till mig. Dom var oroliga över den mörka magi som de stött på och hon gav mig halsbandet så jag kunde göra en amulett av det. Det måste ha betytt mycket för henne."
"Så du känner Daniel?"
"Han är mitt enda barnbarn."
Leons ögon såg förvånat på den gamle mannen i hörnet. "Så du är Daniels Morfar?"
Han skrockade. "Ja visst, vi är så gott som släkt du och jag."
"Vet du vart de är?"
"Nej." Han skakade på huvudet när han såg besvikelsen i Leons ögon.
"Men vi behöver inte leta efter dem, vi stannar här."
"Stannar här? Staden är inte precis säker, och jag skulle gärna ta mig så långt bort ifrån den här svarta magin som möjligt."
"Mmmm, men det är inte ditt öde."
Leon såg bort på honom med ett höjt ögonbryn. "Så vad är mitt öde?"
"Du ska befria dina soldater och samla ihop en armé, sen tar du tillbaka din tron och väntar på din drottning."
"Låter tillräckligt enkelt." Leon skrattade sarkastiskt.
"Javisst! men först äter vi frukost."