En otrolig ilska växte inom mig, hur kunde han!
Jag stod tillsammans med flera rådmän vid det runda bordet i Vapensalen och stirrade på kartan där små figurer markerade olika platser där striderna pågick.
Jag suckade om och om igen när jag gick runt flera varv och stirrade på kartan för att försöka hitta nya lösningar på problem jag önskade att jag slapp.
"Ers Majestät?"
"Jag hörde dig Cedric."

Efter att min far förkunnat att jag var den nya arvingen till tronen så hade Seth förgiftat honom och öppet försökt att döda mig.
Jag skrattade för mig själv när jag tänkte på hur han hade sprungit mot mig med höjt svärd, skrikandes med pipig röst att jag skulle dö.
Det hade varit ett dåligt mordförsök och han insåg nog snabbt att jag var bättre än honom på att slåss för det dröjde inte länge innan han flydde.
Nu hade Seth, Emanuel och Byron försvunnit ut ur landet och ridit direkt till Kung Morgan.
Och jag låg i krig mot min egen bror.
Mina fingertoppar trummade mot träbordet när jag funderade. Vår framtid var upp till mig nu, jag var tvungen att ta ett beslut.

Kungen hade överlevt men giftet hade försvagat hans kropp, han låg mest till sängs och jag var tvungen att ta över hans plikter mer och mer.
Jag suckade inombords men sträckte på ryggen och med beslutsam röst fortsatte jag "Vi stärker försvaret vid Duur, vi borde bygga ut fortet vi har där."
Jag flyttade runt brickor och figurer till olika platser på kartan.
"Har vi fått in några rapporter från Olwen?" Jag såg på en av herrarna som stod i närheten och han skakade på huvudet.
"Inte än."
Jag nickade. "Meddela mig så fort ni hört något." Sen vände jag mig mot min närmsta rådgivare "Sir Mathew, vill du tillägga något?"
Mathew klev fram till bordet, han studerade kartan med vana ögon och nickade kort.
"En bra taktik ers Majestät, men får jag be er att skicka en mindre styrka för att bevaka bygget i norr. Jag har fått dåliga nyheter därifrån."

Från valvet bakom oss klev någon fram ur skuggorna. "Jag kan leda dem." Det var Daniel som tog ett steg fram och erbjöd sig.
Jag såg allvarligt på honom och jag tvekade en stund innan jag svarade med dämpad röst så bara han och Mathew hörde mig. "Finns det ingen annan som kan åka? Jag behöver dig här."
Min blick var vädjande men Daniel bara log och tog min hand. Men det var Mathew som började övertygade mig och jag märkte att han hade en ovanlig värme i blicken när han såg på oss.
"Jag skulle aldrig skicka iväg Daniel mot en säker död, det vet du."
Jag suckade men log tillbaka mot honom.
"Jag vet."
"Jag är snart tillbaka" Daniel kysste min kind innan han bugade sig och gick mot dörren. Men jag följde honom med blicken och bad till ljusets väktare att han skulle komma hem säkert.

Min blick var kvar på honom och jag blev nyfiken då han stannade han till vid dörröppningen och pratade med någon, tålmodigt väntade jag för att tillslut få syn på Leon.
De pratade ett tag och kramade om varandra innan Daniel gick sin väg.
Jag såg att en äldre man gick vid hans sida. Mannen var jämnlång med Leon, hans hår var svart med grå strimmor i tinningarna, hans gråsprängda skägg var vältrimmat och när de kom närmare möttes jag av två välkända ögon. De var så lika min Leons att jag hade svårt att tro mina egna ögon och det slog mig att detta måste vara min blivande svärfar.
Jag log ett strålande leende mot min blivande make. Han var inte klädd som en riddare längre utan som den adelsman han var men annars var han samma man som jag mött för så länge sen i en skog, i en tid som kändes så avlägsen.

Nu för tiden spenderade vi mer och mer tid tillsammans ofta sittandes på möten upphöjda på varsin tron. Han hade en viss vana av politik och han hjälpte mig med de plikter jag hade tagit över sen min fars sjukdom, och jag var oerhört tacksam för hans sällskap.
Ingen tyckte att det var konstigt då Far hade förkunnat vår trolovning inför folket och förberedelserna inför bröllopet var redan igång. Det var planerat till sommaren.
Nu stannade de båda männen framför mig och Leon vände sig mot mannen bredvid sig.

"Låt mig presentera min far, Sir Bernard av de Gröna Öarna."
Han vände sig mot mig med ömhet i blicken. "Far, låt mig presentera min blivande fru och din svärdotter, landets efterträdare till tronen, Kronprinsessan Evelyn."
Jag steg fram och sträckte leende ut mina händer mot min svärfar, han tog dem och kramade dem hårt.
"Det är en ära att få träffa er äntligen."
Instinktivt vände jag mig mot Mathew "Mötet är avslutat." Sen tog jag Bernards arm och ledde honom ut ur Vapensalen "Kom, ni måste vara hungrig efter er långa resa."
Och så gick vi mot matsalen där maten redan var uppdukad.

Under måltiden småpratade vi om öarna där Leon vuxit upp, hans barndom och familj. Jag njöt av den lättsamma stämningen då jag i vanliga fall var tyngd av prat om krig, soldater och strategi.
Leons far var en mycket sympatisk man och han var öppet rörd och stolt över att hans son blivit vald till Kronprinsessans gemål. Han påpekade flera gånger hur kärleken fullkomligt strålade om oss.
Och det gjorde den för efter alla gånger vi fått gömma vår kärlek så kunde vi äntligen visa den öppet.
Efter maten ursäktade sig Bernard och gick för att besöka min far så jag och Leon passade på att få en stund för oss själva.

Vi gick mot mitt rum och när dörren äntligen stängdes bakom oss sjönk jag ner i en stol med en djup suck. Han kom och satte sig på golvet framför mig, tog lätt av mig skorna och började klämma på mina trötta fötter.
"Du borde vila."
Jag log mot honom men han såg orolig ut där han satt på golvet.
"Du behöver inte oroa dig för mig, jag klarar mig. Men folket och vårt land behöver mig, oss, jag kan inte vila nu."
Leon reste sig och lyfte lätt upp mig ur stolen, han bar iväg mig till sängen och la försiktigt ner mig på täckena.
Långsamt började han kyssa min hals och fortsatte sen ner längs hela min kropp.
"Om du tar hand om dem, så låt mig ta hand om dig" viskade han med en röst fylld av ömhet.
Och det gjorde han, den natten och många därtill.

Jag visste att jag hade haft en oerhörd tur som hade alla dessa underbara människor omkring mig och lovade mig själv att aldrig ta dem för givet.

När jag vaknade var jag fortfarande omsluten av Leons armar och jag låg och studerade hans sovande ansikte ett tag. Jag insåg att vi borde göra något roligt tillsammans, men precis när jag skulle väcka honom för att berätta min idé så öppnades dörren och Maya klev in.
Hon stannade hastigt när hon fick syn på oss båda två i sängen och kinderna fick plötsligt en rödare ton.
Jag fnissade för mig själv när jag tog ett lakan om min nakna kropp och klev ur sängen.
"Sir Leon kommer nog sova ett tag till, Maya kan du göra i ordning ett bad åt mig?"
Hon nickade hastigt och gick lättad ut ur rummet när jag gick tillbaka till Leon och kysste hans kind.
"Maya var precis här, hon såg dig."
Leon sträckte på sig och gäspade.
"Vi är förlovade Eve, spelar det någon roll längre?"
Jag ryckte på axlarna.
Maya och två andra jungfrur kom in med min badbalja och varmvatten.

"Godmorgon Ers Majestäter, jag har goda nyheter. Er far mår mycket bättre och vill äta frukost med er i matsalen. Ska jag hämta era kläder Sir?"
Leon satte sig upp i sängen och nickade.
"Du ser Eve, jag sa ju att han skulle bli bra!"
Jag log mot Leon innan jag sjönk ner i det varma vattnet.
"Det var länge sen vi gjorde något bara du och jag, vill du ta en ridtur senare."
Leon kom fram och kysste min panna.
"Gärna."

En stund senare klev in i matsalen och vid sin vanliga plats satt min far och log mot oss.
"God morgon."
Jag gick fram och kramade om honom hårt.
"Det är härligt att se dig uppe igen far."
Vi slog oss ner och började äta, småpratade och skrattade. Under tiden satt Kungen och såg på oss med ett leende på läpparna.

Under resten av måltiden gick vi igenom situationen i landet och vi märkte att far hållit sig uppdaterad trots att han varit isolerad i sitt rum.
"Ni har båda arbetat hårt när jag var sjuk, Cedric har berättat allt för mig. Ni har skött er utmärkt, men nu när jag fått tillbaka mina krafter vill jag be er om något annat."
Hans allvarliga ord fick oss att se upp på honom när han fortsatte
"Allt i biblioteket blev inte förstört, jag vill att ni letar upp en särskild bok, en mycket viktig bok för i den står alla uppgifter om vårt kungliga släktträd. Om den har brunnit upp så ska det finnas en kopia." Han såg allvarligt på oss. "Ingen annan får veta att jag letar efter den eller att jag behöver information som finns i boken. Det kan påverka hela vår framtid."

Ingen utav oss frågade mer, vi åt färdigt och direkt gick vi mot det förstörda biblioteket.
Det låg utspridda böcker över hela golvet, hyllor som ramlat och sönderbrända stolar och bord stod kvar på samma ställe som dagen då branden startat.
Luften var tung och en frän doft av bränt tyg och kol stack i näsan.
Systematiskt gick vi igenom hylla efter hylla och insåg att det mesta var förstört och det dröjde inte länge innan vi var täckta av sot och damm.
Med tungt hjärta satte jag mig vid ett bord och bläddrade igenom de böcker vi hittat.
Undertiden klättrade Leon på stegar och hämtade ner staplar med böcker, rullar och pergament som legat högst upp på hyllorna.
Det var hårt arbete, luften var tjock av damm och sot som fick oss att hosta. Men när sorgen över de förlorade böckerna lagt sig så njöt jag av varenda minut, för äntligen gjorde vi något tillsammans utan plikter.

Mina tankar avbröts av Leons suckade.
"Varför är den boken så viktig tror du? Är det inte lättare att hitta kopian?"
"Jag tror ingen vet vart den är Leon."
Han bläddrade igenom rullar och kastade trasiga sidor på golvet.
Mina fingrar följde texten i boken jag hade framför mig, den handlade om slottsbygget.
"Vi borde utesluta alla små böcker, tror du inte att den vi letar efter är stor och exklusiv?"
Leon nickade när han klättrade upp på stegen igen. Han kom ner med en bunt stora böcker, de verkade alla oskadda. Med en smäll släppte han ner dem på bordet framför mig så allt damm fick mig att nysa och han flinade åt mig.

"Jag måste bara få berömma Ers Majestät, ni ser fantastisk ut idag."
Jag skrattade och himlade med ögonen åt honom när jag sedan såg ner på min sotiga klänning och svarta fingrar.
Han klev upp bakom mig och kysste min nacke.
Han snurrade en lock av mitt hår runt sitt pekfinger och tittade drömmande på mig.
"Saknar du ditt gamla liv någon gång?"
"Inte nu längre men jag kan sakna friheten ibland."
Hans läppar nuddade min nacke igen innan han böjde sig över mig och läste i boken jag just hade öppnat.
"Jag tror att du hittat den. Kungens barn och arvtagare... men det står fyra namn här." Han fortsatte att läsa. "En lilla syster, men hon dog tillsammans med drottningen i barnsäng."
Han vände blad till föregående sida. "Du och Seth har en storebror, se."
Jag följde hans finger och läste.
"Det verkar som far fick ett barn innan han gifte sig med min mor, men det står inget namn."
Leon bläddrade ivrigt, men vi hittade inget namn.
"Far borde veta mer om det här, vi går och frågar honom."

Sotiga och dammiga, men upprymda av vår upptäckt, vandrade vi igenom slottet och möttes av flera förvånade blickar som följde oss.
När vi kom till min fars privata våning steg vi skrattandes in och möttes av hans roade min.
Jag höll fram boken och bestämde mig för att fråga direkt.
"Far, har jag en till bror?"
Han log sorgset mot mig och nickade.
"En halvbror."
Han reste sig från stolen och gick fram till fönstret där han ställde sig för att titta ut.
"Innan det blev bestämt att jag skulle gifta mig med din mor, så var jag hopplöst förälskad i en annan kvinna. Hon blev gravid och vi fick en son men de var båda tvungna att lämna slottet när jag gift mig."
Han log mot mig.
"Missförstå mig inte, din mor var en fantastisk kvinna och jag lärde mig snart att älska även henne. Men jag hade svåra skuldkänslor över pojken."
Han gjorde en lång paus i berättelsen och tycktes tänka tillbaka på den tiden innan han blivit kung. Jag kände en enorm förståelse för honom, och en tacksamhet. Nu visste jag varför han aldrig skulle ha tvingat mig att gifta mig med någon jag inte älskade.
"Så när pojken var tillräckligt gammal ordnade jag så han fick flytta hit och gå igenom träningen för att tjäna som en av mina riddare."
Han smålog för sig själv när han fortsatte, fortfarande vänd från oss men jag såg en bit av hans profil.

"En dag fick jag ta det svåra beslutet att skicka iväg min enda dotter. Det kändes naturligt att skicka med honom för att övervaka sin lillasyster." Då vände han sig om och mötte min blick för att vänta på min reaktion.
"Daniel! ... Daniel är min bror på riktigt?!"
Man nickade mot mig och log.
"Det gjorde mig så lycklig att se er tillsammans här på slottet, ni är verkligen som riktiga syskon och jag såg direkt hur mycket ni älskar varandra."
"Men varför har du aldrig sagt något? Vet han om det?"
"Han vet ingenting, och innan jag gör det officiellt så vill jag ha boken där det är bekräftat, hans födelse attest. Han kommer inte ärva tronen innan dig, men skulle något hända dig, eller du inte skulle få någon arvinge, då är han eller hans barn på tur. Det är min önskan."
Jag gapade storögt på min far.
"Det är fantastiskt! Han måste få veta!"
Kungen skrattade till åt min förtjusning.
"Så fort han kommer hem har du min tillåtelse att berätta för honom. Men först får ni se till att hitta det vi behöver."

Vi tvättade av allt sot och bytte snabbt om innan vi red till det kungliga arkivet. Det låg centralt i huvudstaden och var inte alls svårt att hitta.
"Din far borde ha fler vakter här efter det som hände i biblioteket" mumlade Leon när vi kom fram.
"Du kan ordna med det när vi kommer hem" sa jag och log för mig själv. Min fästman tänkte mer och mer som en blivande kung, och det klädde honom.
I arkivet blev vi väl mottagna. Jag berättade för den lilla kvinnan i entrén att jag var intresserad av min släkts historia och hon ledde oss in i ett ståtligt rum fullt av bokhyllor som sträckte sig från golv till tak.
Hon beklagade det som hänt i biblioteket och hon berättade att hon hade skrivare som kopierade de viktigaste samlingarna i denna stund, så att de senare skulle få ett nytt uppdaterat bibliotek i slottet igen.

Arkivarien samlade flitigt ihop de böcker hon hade och lämnade oss att läsa ifred.
Jag gick spänt igenom sidorna och läste alla namnen och födelseuppgifterna. Det tog inte lång tid att hitta vad vi sökte.
"Här är det."
Jag såg upp på Leon där han kom mot mig med en bok i famnen.
"Daniel Eric Garrett son till Joanne Elisa Garrett och Kronprins Eric... född för tjugosju år sedan."
Jag gick fram och läste texten flera gånger. Det var sant, Daniel var min bror! Mitt hjärta tog ett skutt av lycka.

Vi tackade för hjälpen och tog med oss boken och red iväg till slottet igen.
Vi red i lugn takt, småpratade och hälsade på stadsborna som vinkade åt oss. Flera kom upp till oss för att gratulera oss till förlovningen, solen sken och jag njöt av dagen. Jag kunde inte sluta tänka på att Daniel var min riktiga bror.
Men då slog det mig plötsligt.
"Leon, hans mamma, står det någonstans vart hon bor?"
Leon suckade dramatiskt "Evelyn, vad tänker du göra?"
"Hälsa på." Jag såg bort på min blivande man. "Om min far älskade henne så mycket och han sitter ensam i sitt slott, tror du inte att han skulle vilja träffa henne igen?"
"Eve, tänk efter lite först. Jag tror att Dan skulle vilja vara delaktig i det här. Vänta tills han kommer hem."
Jag suckade tungt "Du har rätt, jag har för bråttom."

Jag log mot Leon tacksam över hans råd, men hans ansiktsuttryck hade förändrats. Han red snabbt upp vid min sida och tog tag i hästens tömmar "Fort rid mot slottet!"
Jag såg chockat på honom men reagerade blixtsnabbt och vi red i full galopp och vakterna såg förvånat på oss när vi dundrade in genom porten.
"Fiender i staden!" Leons röst ekade i hela borggården. ".. du där, leta upp din befälhavare!" Han pekade på en vakt som genast sprang iväg.
"Leon, vad såg du?"
"Emanuels män.."

Det gick rysningar genom hela min kropp när jag hörde det namnet och jag såg på Leon med orolig blick. Han hoppade av sin häst och gick fram till mig, jag gled ur sadeln och rakt ner i hans armar.
"Jag kommer inte lämna dig ur sikte Eve, han kommer aldrig göra dig illa igen."
Jag kramade honom hårt och kände en förtvivlande känsla smyga fram inom mig.
"Kom, din far måste få veta allt som hänt."
Vi skyndade upp till fars privata våning, gav honom boken och berättade vad Leon sett i staden.
Med bister min lyssnade min far på oss när vi berättade om allt som hänt. Männen i skogen i mitt gamla hem, dimman, hur jag blivit tillfångatagen och Emanuels försök att döda mig här i slottet.
När vår berättelse var slut reste han sig upp och drämde näven i bordet framför sig så det small. "Vi går till attack!"
Innan vi hann säga något hade han rusat ut ur rummet.

------------------------------------------
Jag vill gärna veta vad ni tycker! Kommentera och rösta på det kapitel du gillar :)