"Håll dig lugn nu. Andas, precis som du lärt dig."

Mina lungor fylldes sakta av den friska skogsluften. Den där härliga doften som alltid fick mig att känna mig hemma.

Skyfallet hade lämnat sina spår och överallt låg det små glittrade regndroppar på blad, löv och mossa. Mina kläder var fuktiga och jag var trött och kall, dessutom började hungern krypa sig på och allt jag ville var egentligen att gå hem och värma mig vid brasan. Men jag kunde inte låta känslorna ta över nu, jag behövde verkligen det här bytet. Och det var nu det gällde, stunden som jag väntat på hela dagen. Sikten var skymd av täta grenar och jag flyttade mig sakta, så tyst som möjligt, för att hitta en glipa mellan björklöven. Det rasslade till och jag kände hur små små regndroppar föll ner innanför kragen och rann ner längs min rygg.

Det högg till i magen och snabbt tittade jag bort mot rådjuret och drog en suck av lättnad när jag såg att det fortfarande stod kvar och betade lugnt av gräset.
Långsamt och försiktigt sträckte sig min hand efter en pil från kogret och så ljudlöst som möjligt spände jag bågen.

Regnmolnen hade passerat och nu pressade sig solens strålar ner mellan trädtopparna och de strilade vackert ner på djuret så att den bruna täta pälsen glänste.
När jag tillslut kände mig tillräckligt lugn så andades jag sakta ut och luften värmde mina frusna läppar under ett ögonblick,  till sist lät jag pilen glida ur mitt grepp och färdas genom luften mot sitt mål.

"Jävlar!"

Innan pilen kommit halvvägs såg jag hur djuret ryckte till, skrämd av ett ljud lyfte det på huvudet och innan jag hann ta fram en ny pil var hon borta.
Hopplösheten och irritationen växte inom mig och med en suck gick jag ut i dungen för att hämta pilen. Men snart frös jag i min rörelse och stod alldeles still, för nu hördes ljudet igen. Det lät som ryttare.
Jag undersökte pilen och insåg nöjt att den var hel, snabbt fick den hamna tillbaka på sin plats bland de andra på ryggen. Sen smög jag mot ljudet. Det brukade sällan komma människor hit och jag var nyfiken.

Jag hade praktiskt taget vuxit upp i den här skogen och kände till varenda stig och vrå, oftast gick jag hit när jag ville vara ifred, för här var det alltid lugnt och fridfullt.
Så tyst som möjligt smög jag mig närmare. Gömd bakom några stora stenbumlingar studerade jag männen. De hade tydligen slagit läger i den öppna gläntan och satt och åt undertiden som de samtalade lågt. Jag kunde inte höra vad de sa, men jag kunde se på deras ansiktsuttryck att det måste vara något allvarligt.

De var fyra stycken, tre av dem bar full rustning med breda svärd i bältena. Deras tjocka djupblå mantlar hängde tungt på ryggarna och på marken stod tre sköldar lutade mot en murken stock. Jag kände genast igen kungens emblem på sköldarna, det var en svart ståtlig korp med en kunglig krona på huvudet. Den svarta fågeln satt på ett silver svärd och motivet stack ut mot den vita bakgrunden på de runda sköldarna.

Min blick vandrade mot den fjärde mannen. Han skiljde sig ifrån gruppen och var inte klädd som de andra. Hans läderrustning påminde mer om mina egna kläder än riddarnas. Och om det inte varit för att han bar en likadan blå mantel som de andra, så hade jag trott att han var en jägare han med, för på ryggen bar han en stor utsmyckad pilbåge och ett ännu vackrare koger kantat med silverbeslag. Hans ansikte var skymt av huvan på den tjocka manteln, men hans hållning kändes mer avspänd en de andras.

Nyfiket undrade jag vad kungens män gjorde i min skog, dom var långt hemifrån. Men jag visste att jag inte kunde dröja mig kvar, så innan någon hann upptäcka mig så smög jag tyst därifrån.
Väl ute på stigen skyndade jag mig iväg, jag visste att Daniel var orolig där hemma och måste undra vart jag tagit vägen. Men skogen var tät och det hade redan börjat mörkna, så jag visste att det skulle ta tid och även om mörkret inte bekymrade mig.
Mina tankar avbröts plötsligt av ljudet av avbrutna kvistar en bit framför mig. Jag stannade hastigt och tvekade, under några sekunder hade jag blicken fastnaglad vid busken där ljudet kommit ifrån men ingenting hände.

Jag insåg att jag höll andan och lät tillsist luften slippa ut mellan läpparna och skulle just fortsätta gå när en man klev ut framför mig på stigen.
Han var mörkt klädd och dolde sitt ansikte med en huva. En obehaglig känsla spred sig igenom min kropp när jag studerade mannen och min hud knottrade sig när han tillslut började fnittra nöjt för sig själv.

"Äntligen fann vi dig!"

Med ett höjt ögonbryn tittade jag frågande på mannen, "Vi?"

Men innan han svarat hade fem liknande, svartklädda män omringat mig. De bar alla liknande svarta kåpor, men de andra visade sina ansikten och rakade skallar med samma sorts tatueringar i pannan, men de var för långt bort för att jag skulle kunna urskilja vad det var för symbol. Däremot såg jag deras ögon, de hade ett onaturligt rött sken som lös från dem och synen av dem fick mig att rysa.

Mannen med det dolda ansiktet verkade dock väldigt nöjd med sig själv. "Nu har vi dig," mumlade han med ett elakt flin på läpparna.

Som om orden varit en signal så drog de andra männen sina svärd och började sakta gå mot mig. Med en suck hukade jag mig ner och la bågen och kogret på marken. Jag hann inte tänka, istället tog jag tag i kniven jag hade i stöveln och kastade den åt höger, helt ovetande om attacken föll en av männen direkt till marken med knivens handtag utstickande ur halsen.

Jag snurrade runt, drog de två korta svärden jag hade på ryggen och gjorde mig beredd, dom skulle allt få ångra att de attackerade mig. Med van blick studerade jag männens rörelser och andades lugnt när de skyndade sig mot mig.
Det första svärdet träffade ett lår, jag kände stålet tränga igenom muskler och rispa mot benet innan jag drog loss det och snurrade runt. Parerade ett annat svärd, hoppade bakåt och siktade mot en axel, jag rörde mig snabbt, fram och tillbaka, runt och åt sidorna.

Ben.. slash... rygg... slash... snurra, stål mot stål.. Kling! .. Slash, en ny träff.

Det var så min bror hade lärt mig att slåss, och träningen hade varit värd besväret.
Mina svärd droppade av blod och jag andades tungt när jag stannade upp och tittade mig omkring. Tre män låg på marken men jag bet mig i läppen när jag insåg att de andra två hade smugit upp bakom mig.
Mina fingrar kramade handtagen på svärden och skulle just vända mig om när något flyger förbi mitt ansikte.

Förvånad snurrade jag runt och ser de två männen falla till marken, båda med var sin pil i ryggen. Med van blick följde jag pilarnas riktning upp i en trädkrona. Dold av löven syntes en blå mantel sticka fram och ett brett leende mötte mig.

"Jag blir inte ofta imponerad." Jag kände direkt igen mannen som hoppade ner från trädet och gick leendes emot mig men stannade vid männen han skjutit och gav kropparna en lätt spark. "Döda" konstaterade han. Jag stirrade tyst på honom och min blick följde hans rörelser. "Hey! Var inte orolig tjejen jag är på din sida, jag hjälpte dig, eller hur?" Ett charmigt leende spelade på hans läppar. Han var killen med pilbåge red tillsammans med riddarna och hade skrämt rådjuret tidigare. 

"Han är borta!"Rösten kom ifrån buskarna bakom mig och jag snurrade runt. Tre riddare klev ut i den öppna ytan där vi och kropparna var. Men de stannade hastigt och såg förvånade ut när de fick syn på scenen framför sig. "Leon! Vad har hänt här?" Röt den ene barskt. Jag förstod av hans beteende att han måste vara ledaren, hans isande grå ögon synade varenda centimeter av min kropp.

Irriterat stirrade jag tillbaka, jag frös fortfarande och jag började känna mig yr av all ansträngning och brist på mat. Ingen sa något så tillslut tröttnade jag, tog ett steg fram och torkade av mina svärd i gräset, satte tillbaka dem på ryggen för att sen gå fram till en av kropparna och tog min kniv. Jag kände hur allas blickar följde mina rörelser men försökte ignorera dem så gott jag kunde.

Leon harklade sig, "Tre var redan döda när jag kom Sir," sa han och blinkade mot mig. 

"Och hade du bara kommit en minut senare hade alla fem legat på marken" fräste jag tillbaka.

Leon skrattade hjärtligt, hans ögon glittrade och där fans en glimt av beundran. "Visst".

Den äldre av de fyra, han med de grå ögonen suckade när han synade mig. "Du har hamnat mitt i något som inte angår dig, fröken."

De andra två stod tysta bakom sin sin befälhavare och tittade på mig, var det beundran i deras blickar? Hade de aldrig sett en tjej slåss förut? Irriterat suckade jag och vände mig mot Leon. "Tack." Sen beslöt jag mig för att gå hem. De fick reda ut den här röran själva.

Han gav mig ett stort leende tillbaka och var just på väg att säga något, men en snabb blick på de grå ögonen tystade honom, istället gav han mig en flirtig blink.

Vägen hem gick sakta, i röran hade glömt min jaktbåge och alla pilar i dungen och jag visste att Daniel skulle bli ordentligt arg.
Det var en av våra dagliga diskussioner där hemma, hur oansvarig jag var och han gnällde ofta på att jag var slarvig. Till mitt försvar skyllde jag ofta på att jag hade så mycket i tankarna så det var svårt att komma ihåg allt, särskilt de tråkiga sakerna. Det var väl inte mitt fel att folk i byn ville prata med mig, då var det lätt att glömma sina sysslor.
Men oftast var han arg för att jag smög iväg med Ren. Vi hängde ofta ihop och tränade tillsammans. Och även om Daniel gick med på att träna oss båda så gnällde han och tyckte att jag skulle umgås mer med tjejer istället.

Vi hade lärt känna varandra när vi varit små barn. Men sen kom dagen när han plötsligt var lång, bredaxlad och hade en mörk manlig röst och vi slutade leka gömma i skogen. Och när han plötsligt kysste mig en kväll för två år sen så kändes det helt naturligt och även om Daniel inte gillade det så var vi ett par. Jag fnittrade för mig själv och kände plötsligt en otrolig längtan efter honom.
Mina fötter släpade sig framåt och väl framme i byn insåg jag vad sent det var. Torget var tomt, alla hade gått hem för kvällen. Där fanns bara en katt som satt uppflugen på brunnskanten och stirrade på mig när jag gick förbi.

Även om jag gick så sakta jag kunde så tog det inte lång stund innan jag var framme vid smedjan där jag bodde, jag drog in ett djupt andetag när jag la handen på handtaget, beredd på utskällningen jag skulle få, och öppnade dörren.

"Dan, jag vet att det är se-.." Började jag men tystnade snart. Min äldre bror satt framför brasan, han såg på mig med lugn och stadig blick.
Utan att ta blicken ifrån honom hörde jag fyra förvånade utrop. Jag såg mig om, där stod de fyra riddarna och stirrade på mig med förbryllade blickar.