Lilla Sydby var som de flesta småstäder.

Visste man inte var man skulle leta var det näst intill omöjligt att peka ut den lilla orten på kartan. Därifrån sändes inga nyheter om knivmord, världsrekord eller skandaler och om man nämnde staden för någon utomstående skulle denne mest troligtvis säga: va?

Men den anspråkslösa befolkning som trots allt bodde i Lilla Sydby tog inte illa vid av att leva osynligt för resten av världen och de som sökte en mer extravagant vardag blev sällan kvar särskilt länge. För i Lilla Sydby var man nöjd så länge dagstidningen kom innan elvakaffet. Man vaknade tidigt på morgonen för att stämpla in på sin alldagliga arbetsplats, där jobbet var slitsamt men kollegorna var slitsammast av allt. För att sedan, vid dagens slut, sjunka ner i soffan framför teven-det enda fönster som fanns till den mer flådiga världen.

I Lilla Sydby fanns inga nattklubbar eller barer, så under helgerna roade sig de flesta genom att tända grillen eller sitta på läktaren i den förfallna ishallen för att se stadens hockeylag spela. Stadens ungdomar samlades antingen på ungdomsgården eller vid cykeltunneln för att vandalisera denna med sprayfärg, vilket alltid blev ett hett ämne i lokaltidningen senare under veckan. Det var märkligt, för medan många av insändarna själva hade växt upp i Lilla Sydby verkade de ha glömt bort hur lite staden hade att erbjuda sina unga invånare.

De allra flesta som växt upp där trodde nog aldrig att de skulle bli kvar. Det fanns nog ingen som i sin ungdom inte hade drömt om att sätta sig på ett tåg och åka därifrån för att se om livet var mer än hockey på lördagar och ett evigt in- och utstämplande på jobbet. Ändå var staden full av människor som slagit rot och som aldrig skulle komma därifrån, medan de som faktiskt lyckats fly aldrig blickade bakåt igen. Det var de båda sidorna av myntet.

Myntet som hette Lilla Sydby.