Sebastian

Bilresan hem från träningen genomleds i tystnad. Oftast brukade pappa åtminstone predika om vikten av att jag behöll fullt fokus på hockeyn nu när jag kommit så långt, men inte ikväll. Ikväll satt han tyst och jag vågade inte ens snegla åt hans håll eftersom jag visste att hans tystnad betydde att han var missnöjd med mig. Eftersom ådran i hans panna inte såg ut att vilja spricka vågade jag dock gissa att han inte var arg, utan att han helt enkelt tänkte väldigt djupt.

Antagligen tänkte han på Johan Berg, precis som jag gjorde. Många gånger kändes det faktiskt som att han tänkte på Johan oftare än vad han tänkte på sin egen son. Som att han glömt bort att Johan var min rival och inte hans.

När jag en stund senare gick uppför trappan till mitt sovrum hade pappa fortfarande inte sagt något om kvällens händelser. Hans tystnad oroade mig, men samtidigt var den att föredra då jag var alldeles för trött för att stå ut med att ha honom skrikandes.

För min karriärs skull var det egentligen tänkt att jag skulle göra mina stretchövningar och äta en ordentlig kvällsmat efter träningen, men eftersom jag inte ville annat än att gå och lägga mig fick det vara för denna gång. Hela min framtid stod knappast och föll på det.

Min säng ropade efter mig, men längtan efter en varm dusch slet även i mig. Turen att kunna kliva rakt in i duschen och få det överstökat hade jag dock inte, för när jag ryckte i dörrhandtaget till badrummet gav det inte vika. Jag la örat mot dörren och började genast banka mot den när jag hörde ljudet av smattrande vatten.

"Skynda dig!", ropade jag och svor sedan tyst över att min systers förmåga att alltid vara i vägen. Visserligen var vi tvillingar, men att hon konstant verkade tänka samma sak som mig var fruktansvärt frustrerande. Speciellt när jag inte ville annat än att gå och lägga mig.

Mitt bankande gav dock inget resultat, så jag återvände till mitt sovrum för att helt enkelt vänta ut henne. Min sportbag gled ner från min axel sekunden jag klev över tröskeln och när min säng sedan tog emot min kropp var det tveksamt om jag någonsin skulle orka lämna den igen.

I vänta på att min syster skulle duscha klart plockade jag upp min mobiltelefon och började slötitta igenom diverse sociala medier. Nu för tiden var det sällan något jag gjorde eftersom de obefintliga notiserna och meddelandena påminde mig om mitt gamla liv.

I början efter vår flytt till skithålan Lilla Sydby var min mobil alltid full med meddelanden från mina gamla vänner, men allt eftersom tiden gick hörde folket hemifrån av sig mindre och mindre. Numera var jag van vid ensamheten, men då och då kom det stunder när saknaden efter den jag en gång varit kändes förödande. Speciellt jobbigt var det när jag såg mina gamla vänners inlägg om allt roligt de hittade på.

Jag borde ha varit med på alla bilder de la ut, men i stället hade jag släpats till en stad som jag hatade mer än allt.

Folket i Lilla Sydby hade aldrig varit välkomnande. Sedan dagen då jag satte min fot innanför stadsgränsen hade jag förföljts av kritiska blickar. Det var i alla fall så det kändes.

Staden hade dock sina positiva sidor, för här fanns det i alla fall ingen som kände till den "perfekta" familjen Lunds pengaproblem. Eller snarare kasino-trollet Magnus Lunds pengaproblem.

Riktigt hur illa ställt vi faktiskt hade det visste jag inte eftersom det knappast var ett samtalsämne mina föräldrar höll i vid matbordet, men ryktesvägarna menade att det var illa.

För min del spelade det dock ingen roll. Min pappa fick gärna drunkna i skulder. Det kvittade för min del eftersom jag hade planer på att lämna min katastrofala familj efter studenten. Då kunde de gömma sin skam bakom dyra bilar och flådiga hus bäst de ville.

När min mobil plötsligt plingade till fylldes jag först med förhoppningen om att någon av mina gamla vänner hört ljudet av min misär och bestämt sig för att ta kontakt. Besvikelsen sköljde dock över mig ganska direkt när jag inte kände igen namnet. När jag öppnade meddelandet var det inte text som intog min mobilskärm, utan två fylliga bröst som tillhörde en blond tjej.

Dessvärre var det inte ovanligt att jag fick både troskanter och kroppsdelar i ansiktet via min mobil. De flesta killar hade säkert jublat över saken, men inte jag. Min vanliga reaktion var att rynka på näsan, för att sedan blockera avsändaren.

Numera var jag övertygad om att det var något fel på mig, för jag kunde titta på en video eller bild av en naken tjej om och om igen och inte känna annat än illamående.

Inte ens lite hård. Inte ens lite varm. Inte ens lite sugen på att röra vid mig själv.

Kanske var det såpass illa att allt mitt testosteron gick åt till mitt febrila tränande. Mycket olyckligt i såna fall eftersom det fick mig att undra vad det var för fel på mig.

Mitt ångestfulla tänkande kom till ett tvärt slut när ljudet av den knarrande badrumsdörren nådde mig. Med samlade krafter stretade jag emot muskelsmärtorna och kravlade mig ur sängen. Hade jag stretchat i några minuter som tanken var kanske jag inte hade behövt vanka i väg till badrummet.

Värken var dock värt det när jag visste att de andra killarna i laget skulle vakna upp imorgon och ha betydligt ondare än mig. Pappa körde hårt med dem, men mig hade han kört hårt med sedan dagen jag lärde mig gå. Efter kvällens incident förtjänade dem det och mer.

När jag några ögonblick senare stod i duschen med det varma vattnet rinnandes över mig kunde jag äntligen andas ut—som att jag hade gått och hållit på ett tungt andetag hela dagen.

Det varma vattnet och ångan fick mina spända muskler att slappna av och jag tillät mig själv att slukas av utmattningen. Mer ofta än sällan stod jag i duschen tills min hud var skrynklig—som att jag inte kunde förmå att lämna den förrän alla tankar spolats bort.

Idag var det dock svårt att bli kvitt allt det besvärliga, för det dröjde inte länge innan vattnet som rann ner i golvbrunnen färgades rött. Försiktigt la jag fingrarna mot mitt bakhuvud och genast vred sig mitt ansikte i en grimasch när de kom i kontakt med såret som kroken i omklädningsrummet orsakat. Eller snarare som Johan Berg orsakat.

Jag höll fram min hand framför mig och mycket riktigt hade mina fingrar fläckats röda av det torkade blodet.

Pappa visste ännu inte om såret och så tänkte jag att det skulle förbli. Fick han reda på det skulle han utan tvekan gå i taket, varpå det hela skulle håsas upp mer än vad det redan gjorts. Eventuellt skulle han åka raka vägen hem till Johan och skälla ut honom, vilket jag inte hade lust med eftersom jag redan var tillräckligt hatad av mina lagkamrater.

Alltihop sög orken ur mig och när mitt huvud blev för tungt för min nacke att bära la jag pannan mot väggkaklet och pustade ut. Det dröjde inte länge innan vattnet som rann nedför mitt ansikte fick sällskap av tårar och att hålla dem tillbaka verkade idag vara lönlöst.

"Du är svag." Orden föll ur mig i form av en viskning och då jag knappt hörde dem själv kände jag mig tvungen att upprepa dem. "Du är svag, du är svag, du är svag."

Med tårarna rinnandes fäste jag blicken i golvet och tittade på det blodiga vattnet.

Om ändå jag också kunde rinna ner i golvbrunnen och bara försvinna.