Tio år tidigare

Kvällen för Hösttingets avslutande gästabud var bitande kall. Första snön klängde redan fast vid Varglyans murstenar, och över den frosthöljda borggården brann stjärnorna. I Stora Salen drog klanerna nytta av borgfredens sista festligheter. Gyttret av röster steg i vita moln mot taket, och förenades med lutspel och kryddstarka dofter.

Bakom klanen Gowans långbord strök en raggig varghund omkring. Tiken letade sig djupare in i skuggorna, tills nosen stötte emot en figur i vrån bakom dryckesbordet.

En pojke i övre tonåren låg orörlig i dunklet, med ansiktet vänt mot väggen. Handlederna var fjättrade på ryggen av en grov rem, fingertopparna lyste blodlösa mot golvstenarna. Genom hålen i skjortan skymtade blåmärken och mörka strimmor. Tiken slickade förstrött över pojkens rödbruna hårtrassel, innan hon nosade vidare i sin ändlösa jakt på smulor.

På ätten Riordans sida av salen höjde Byrne Riordan bägaren mot sin brorson.

- Säga vad man vill om Declan Gowan, men nog bjuder han på praktfull underhållning. Bättre än trubadurerna, även om pojken hans inte sjöng lika vackert.

Tiernan Riordan flyttade blicken från sin farbror, för att betrakta den blåslagna gestalten i hörnet.

- Någon kunde invända att ett par tanklösa ord inte förtjänar prygel inför de samlade klanerna. Men vem vet? Björndråparen har kanske egna anledningar.

- Så länge Gowans slåss med varandra kan orsaken göra detsamma, fnös Byrne Riordan. Med lite tur sätter pilten en kniv i ryggen på far sin, och besparar mig besväret. Visst räknar han femton vintrar nu?

- Sexton, genmälde Tiernan, och trummade med fingrarna mot bordskivan.

Byrne Riordan skakade på sitt kala huvud.

- Valpar växer till sig snabbt i den åldern. Hur länge inbillar sig Björndråparen att pojken finner sig i en sådan hackordning?

Med de orden vände han uppmärksamheten tillbaka till hjortsteken och de rostade kastanjerna. Tiernan dröjde ett ögonblick, innan han svepte upp sin dryckesbägare och släntrade iväg över salen. När han närmade sig fiendeättens bord fick han en hotfull blick av Declan Gowan.

Klanhövdingen kallades inte Björndråparen för sin mildhets skull. Skinnfällarna han bar slängda över axlarna kom hans redan enorma kroppshydda att verka ännu större, och den fårade näven fick matkniven att likna en tandpetare.

- Har du gått vilse, Riordan?

Tiernan gjorde en gest mot dryckesbordet.

- Inte om det där är tunnan med kryddat vin. Jag tackar inte nej till en bägare, eller tre. Under Tinget är vi alla vänner, inte sant?

Declan Gowan spottade på golvet.

- Tills natten och borgfreden rinner ut, lille gycklarprins.

Tiernan drog lite på munnen, i det han fortsatte mot vintunnan. Då han förde handen mot tappen gled dryckeskärlet ur hans grepp. Bägaren rullade över golvstenar och strö, tills den slutligen stötte emot pojkens trasiga rygg.

Med en suck styrde Tiernan stegen mot hörnet. I förbigående drog han kniven ur bältet. När han böjde sig mot bägaren körde han ned bladet i springorna mellan två stenar, alldeles intill de bundna handlovarna. Manteln gled till golvet, och lade sig som ett döljande omhölje över vapnet.

- Tack för senast, sade Tiernan lågmält. I gränsmarkerna var jag barmhärtig. Jag lät dig löpa, och lönades med en dolk mot strupen. Borde jag återgälda dig med samma mynt?

Pojkens fjättrade armar spändes mot bojorna. Tiernan lutade sig närmare.

- Håll tillgodo, liten. Kniven vill jag ha igen, kom ihåg det.

Som väntat fick han inget svar. Tiernan reste sig med bägaren i hand. Utan brådska hällde han upp vin, och återvände till sin plats.

***

Jamey Gowan väntade i femtio andedrag, innan han vred på nacken. En blick mot faderns plats visade att Declan hade fått mer än han tålde. Inom kort skulle han försvinna i redlös dimma.

Jamey löpte med fingrarna längs knivseggen. Den var vass och väloljad, och skulle utan problem skära igenom läderremmen som fått hans fingrar att domna. Han kände sig för, och började sedan såga av fjättrarna.

När remmen äntligen brast strömmade blodet tillbaka i en smärtfylld flod. Jamey låg kvar tills fingrarna lydde honom. Han övervägde att låta manteln vara, men förödmjukelsen i att löpa gatlopp genom Stora Salen halvklädd var värre än smärtan. Mycket värre.

Larmet nådde nya höjder, ingen tycktes lägga märke till honom där han passerade bakom Declan Gowan. Jamey hade gett mycket för att driva kniven genom nacken på sin far, eller åtminstone sparka undan stolen. Men han besinnade sig. Han var inte i form för ännu ett uppträde, och Declan var en stor karl. Visserligen var fadern stupfull, men han ägde en märklig förmåga att nyktra till som i ett trollslag.

Jamey lämnade salen utan att någon hejdade honom. En kort stund senare reste sig Tiernan Riordan, och följde efter.

***

Jamey styrde stegen mot brunnen i bortre änden av borggården. På den murade kanten stod en vattenhink. Han krossade isen som täckte ytan, och fyllde sina kupade händer. Vattnet dämpade den dunkande värken i huvud och ansikte. Med handflatorna mot brunnskanten såg han ned i det kolsvarta djupet, tills en röst kom honom att räta på ryggen med ett ryck.

- Det finns bättre sätt att göra slut på eländet än att drunkna i en brunn, krigarpojk. Alldeles för ovärdigt, i mitt tycke.

Tiernan Riordans långsträckta gestalt avtecknade sig som en skugga mot de frostiga murstenarna. På fem stegs avstånd stannade han, och iakttog Jamey med outhärdlig nonchalans.

Jamey gav honom en mörk blick.

- Jag tänker för helvete inte dränka mig i brunnen. Vad angår det dig, förresten?

- Bara ett råd i all välmening. Gör vad du vill med det.

När han inte fick något svar tog Tiernan ett kliv närmare.

- Klanerna bedriver vadslagning om när du ska tröttna på att vara Björndråparens strykpojke. Vill du höra min gissning?

Jamey knöt näven om en av isbitarna, krossade den tills splittret skar in i handflatan.

- Jag är inte hans strykpojke. Jag slog tillbaka innan jag var stor nog att kalla honom far, och en dag är det han som ligger för mina fötter.

I tystnaden som följde tog Jamey ännu lite vatten, och lät det svalka nacke och hals. Så kastade han en sidoblick på Tiernan.

- Vad vill du, Riordan?

- Begriper du inte det? Jag försöker vinna ditt förtroende, liten.

Vattnet rann bort mellan Jameys fingrar.

- Har du förlorat förståndet?

- Möjligen, men du skulle ligga bunden vid Björndråparens fötter om jag inte skurit loss dig.

- Jag bad inte om din hjälp. Säg vad du vill ha sagt och försvinn, innan jag häver dig i brunnen.

Tiernans flin förlorade något av retsamheten.

- Som du vill. Det är ingen hemlighet att vi är dödsfiender när Hösttinget är över, Gowan. Varken du eller jag minns en tid när gränsmarkerna var trygga. Men en gång var vi bundsförvanter. Att strida mot varandra till sista blodsdroppen är vansinne.

Jamey slängde Tiernans mantel på brunnskanten, rev av sig den trasiga skjortan och lät isvattnet skölja bort blod och golvströ. Slutligen tömde han återstoden över huvudet och strök de rödbruna hårslingorna ur ansiktet.

- Om far min får veta att jag lyssnar på ditt prat...

- Då slår han dig sönder och samman, men det gör han visst ändå. Vad har du att förlora?

Jameys blick sökte sig mot borgen.

- Mer än du begriper, Riordan.

Tiernan slängde ett ögonkast över axeln. Borggården var öde, bortsett från en svart katt som strök omkring vaktkuren.

- Jag begriper mer än du tror. Du kanske lurar de samlade klanerna, krigarpojk, men mig kan du inte föra bakom ljuset. Jag har vaskat fram din hemlighet ur dunklet.

Jamey slet häftigt upp huvudet, men stelnade när Tiernan Riordan lade handflatan mot hans iskalla bröstkorg. Utan att bryta ögonkontakten förde Tiernan fingertopparna längs de svullna strimmorna, som löpte från axlar till höft.

Jamey svalde hårt, och vände blicken mot stjärnorna. Håren på hans kropp reste sig, hans armar skälvde.

- Detta är dårskap, mumlade han hest. Försöker du få mig ihjälslagen innan gryningen?

Tiernans fingrar rörde sig nedåt i en loj cirkel, strök varligt längs den fransiga byxlinningen.

- Tro mig, din hemlighet är i trygga händer. Det svär jag vid mitt land och min heder. Du är inte ensam om att söka njutning bortom en kvinnas famntag.

En ryckning av smärta skymtade i Jameys ansikte, innan de skarpa dragen slätades ut.

- Heder har du ingen, och din ätt har stulit land av oss länge nog. Kommer du nära mig igen sliter jag huvudet av dig.

Med de orden tog han Tiernans mantel från brunnskanten, och slängde den åt honom. Tiernan gned tummen mot en våt blodfläck över kragen.

- Väl talat, krigarvalp. Du kommer säkert att göra far din stolt. Men vågar du trotsa Björndråparen, så väntar jag vid stallarna tills solen går upp och borgfreden är över.

Så vände han sig bort, och släntrade tillbaka över borggården. Jamey såg efter hans försvinnande ryggtavla, medan han gned sig om handlederna där läderremmen skavt sönder skinnet.

I bältet bar han fortfarande Tiernan Riordans kniv.