Cradoc jagade mig genom Björnidets tomma salar med en blodig dolk. Han slet ut mitt hjärta, högg det i bitar och kastade resterna åt hundarna.

- Björnidet tillhör mig, Lyr. Liksom du tillhör mig.

Jag vaknade av mina egna skrik. Kippande efter andan kröp jag samman under sovfällarna, medan kallsvetten torkade i draget längs murstenarna. I gryningen utanför fönstergluggen hoade en uggla, Fästets soldater slängde vardagskommandon fram och tillbaka. Långt borta ljöd en brandväktares monotona ramsa.

Flämtande vacklade jag ur bädden, till en askgrå höstdag där regnmoln hotade att släppa sitt innehåll över borggården. Utan att se på min blåslagna hud klädde jag mig i yllebyxor och linneskjorta, låneplagg från Fästets förråd. Så snodde jag runt, när den osmorda dörregeln gnisslade upp.

På tröskeln stod Rhonwen Moray. Hon var iförd en mossgrön kjortel, samt fotsid hängselkjol i ofärgat ulltyg. Bortsett från en tunn halskedja bar hon inga smycken. Tänderna glimmade till i skenet från härden, när hon tippade huvudet åt mitt håll.

- Så Tiernan bytte din fångvaktare i Björnidet mot osynliga bojor i Fästet, pojk?

Jag kom mig inte för att svara. Hon skakade tillbaka hårkaskaden över axlarna, och sköt upp dörren på vid gavel.

- Rör dig fritt i borgen, du. Vi har inget otalt med varandra, och du är inte fånge här. Tiernan kan ta sina klagomål med mor min, om han har några. I övrigt är det en grann länk du har om armen där. Krigsbyte, hittegods eller marknadsfynd?

Hastigt förde jag handen till läderbandet om handleden.

- Ingetdera. En oväntad gåva, mer än så vill jag inte säga.

- Mer behöver jag inte veta. I ditt ställe skulle jag inte fästa uppmärksamhet vid den gåvan under gillet i afton. Somliga gäster trotsar gränsmarkerna för att närvara. En eller annan kunde dra missriktade slutsatser kring givarens uppsåt.

- Vilka slutsatser?

Den isblå rovblicken vidgades för ett andetag. Så fnös hon, och knyckte på nacken.

- Gör dig inte till, pilt. Fullt så naiv är inte ens Byrne Riordans veklige pojkspoling. Dessutom har jag hört viskningarna bakom din rygg. Ös inte olja på de lågorna, om du begriper ditt eget bästa.

Med de orden vände hon om, och försvann med raska steg längs korridoren.

***

Utanför min sovkammare var förberedelserna inför kvällens gästabud i full färd. Lockande dofter svävade upp från kokhuset, tjänare skyndade förbi med långbord och tillyxade bänkar. Ingen hejdade mig, ingen tycktes ens lägga märke till min närvaro.

Även borggården sjöd av liv och rörelse. Genom vardagslarmet dånade smedens slägga mot städet, likt borgens rytmiska hjärtslag. Spräckliga hönor pickade i gruset, men skingrades i ett moln av fjädrar då fem ungsvin löpte amok kring uthusen. Tydligen hade grinden till hasselstaketet runt stian knäckts under natten.

En piga med famnen full av byk undgick att bli nedtrampad genom att kasta sig om halsen på hjulslagaren. Själv klängde jag upp på en bastant tunna, tills svinen infångats och grinden lappats ihop med flätade grenar.

Då det värsta tumultet avstannat hasade jag mödosamt ned från min fristad. Grå fläckar dansade framför mitt synfält. Sannolikt började bristen på mat och dryck ta ut sin rätt. Med fingrarna mot tinningarna pressade jag samman ögonlocken, tills ett utdraget stönande blandades med svinens grymtningar.

Hastigt såg jag mig över axeln. Ingen befann sig i närheten, förutom en luggsliten vakthund. Jag var beredd att skylla hörselvillan på yrsel, när ännu ett stön trängde ut ur stian.

Antagligen hade Jamey Gowan rätt om mig – mitt veka hjärta skulle lägga mig i en alltför tidig grav, men tanken på att låta hungriga grisar avgöra någon stackares öde var mer än jag kunde leva med. Tveksamt smög jag närmare, för att kika över ihägnaden.

I dyngan bakom svinens matho låg en halvnaken karl.