Tre nivåer av murcirklar omgav klanen Morays kärnborg. På yttersta krönet brann eldkorgar mot den ljusnande himlen, och tjärbloss flammade på var sida om portarna.

     Två vakter lösgjorde sig ur skuggorna, för att korsa sina hillebarder framför Tiernans fuxfärgade hingst. Min kusin samlade ihop tyglarna, och jag grep om bakvalvet på sadeln, för att inte glida ut på hästländen.

     Efter en kort ordväxling förlänades vi tillträde till borggården. Ingen såg mig i ögonen, men förstulna blickar kantade vår väg in i fästningen.

     Utanför stora salen möttes vi av klanledarens dotter. Rhonwen Moray var vacker på ett oåtkomligt vis. Hon liknade alverna som sades dansa i dimstråk över myrarna; högväxt och smidig, med blekblont hår ned till höfterna. Den isblå blicken förde tankarna till ett rovdjur.

     Tiernan böjde nacken till hälsning.

     - Våra ätter må ha en brokig historia, men nöden skiljer agnarna från vetet. Hälsa Catriona att jag sätter stort värde på hennes gästfrihet.

     Den åtsittande tunikan framhävde muskelspelet i Rhonwen Morays axlar, när hon korsade armarna.

     - Dina hälsningar kan du framföra själv. Björnidets hädangångne herre var en rättfärdig man. För Byrne Riordans skull har ni båda fri lejd inom Fästets murar, så länge råttorna flockas eller mor min beslutar annorlunda.

     Orden var långt ifrån den hövlighet som förväntades av klanledarens arvinge. Med en nick vände hon oss ryggen, och lämnade stora salen utan vare sig ursäkt eller avsked.

     - Jag förmodar att hon har åtaganden på annat håll, viskade jag till Tiernan, då vi följde en åldrande förvaltare genom borgens dunkla korridorer. Catriona Morays dotter har säkert mycket att ordna inför Hösttinget.

     Min kusin drog lite på munnen.

     - Rhonwens plikter brukar hålla henne sysselsatt när jag avlägger visit, oavsett årstid.

     Med en harkling gjorde sig förvaltaren påmind. Den gamles lykta skänkte en illusion av trygghet, som om ingenting ont kunde nå oss inom den fladdrande ljuscirkeln. Han sköt upp en oansenlig dörr, och nickade åt mig.

     - Gör det bekvämt för er, unge man. Er kusins kammare ligger strax om hörnet. Jag ger besked till köket att sända upp förplägnad.

     Uppenbarligen tilldelades vi avskilda gästkvarter – en oerhörd lyx. Tanken på att slippa dela bädd med Tiernan kom den hårda ångestknuten inom mig att lossna, om än aldrig så lite.

     - Inget besvär för min skull, sade jag med blicken på mina frostbitna händer. Jag är inte hungrig.

     Den gamle lade sitt grånade huvud på sned. Svullnaderna kring handleder och knogar skvallrade om ledvärk, vilket möjligen var orsaken till hans tassande rörelsemönster.

     - Inget besvär alls. Ett mål mat är på sin plats efter en strapatsrik färd över bergen. Nygräddade kornkakor och enbärste, eller måhända ett stop getmjölk?

     Tiernan bröt in genom att ta ett steg närmare.

     - John, min kusin har en svår prövning bakom sig. Hans hälsa går före min längtan efter en varm bädd. Jag dröjer kvar, tills jag har försäkrat mig om Lyrs välbefinnande.

     - Låt inte mig uppehålla dig, invände jag snabbt, men tystnade då Tiernan kupade handen om min haka.

     - Varför så anspråkslös? Ditt välmående har alltid legat mig varmt om hjärtat. Och nog föredrar du mitt sällskap framför Jamey Gowans?

     Plötsligt brände mina kinder mot hans svala fingertoppar.

     - Du är min förmyndare. Ditt sällskap är alltid välkommet.

     - Väl talat, lille kusin. Jag kunde inte ha uttryckt mig bättre själv. John, det var allt för ögonblicket.

     Förvaltaren drog sig bakåt med en lätt bugning, för att låta Tiernan kliva först genom dörren.

     Gästkammaren var liten och fyrkantig. Bädden stod placerad mittemot härden, där resterna av en brasa pyrde. Golvströet var kryddat med örter, och över fönstergluggen hängde ett par garvade fällar.

     Så snart dörren stängdes sjönk jag ihop på sängkanten. Tiernans kalkylerande granskning stack i skinnet, och avsaknaden av den leende masken skrämde mig.

     - Tiernan? Hur känner du Jamey Gowan?

     Frågan slet sig ur munnen innan jag hunnit tänka. Min kusin korsade armarna över bröstet.

     - En lång historia, som helst borde tigas ihjäl. Du och jag har viktigare ting att dryfta. Tiden är knapp, så jag ska vara uppriktig mot dig. Om Cradoc får hållas, driver han oss alla i graven innan vintern är över. På endera sättet måste han tyglas.

     Tiernan tog plats på sängen, och jag ryggade instinktivt undan. Han hejdade mig med handen om armbågen. När jag försökte dra armen åt mig hårdnade hans grepp. Fingrarna skulle antagligen lämna märken på min hud.

     - Ingenting färdas snabbare än ett ont rykte, Lyr. Dessutom känner jag min bror. Har Cradoc förgripit sig på dig?

     Tonfallet var sakligt, på gränsen till kallsinnigt. Mina hjärtslag brusade i öronen, synfältet krympte i kanterna.

     - Du gör mig illa, viskade jag hest.

     - Svara på frågan. Har Cradoc skändat dig?

     Med Jamey Gowans varning i färskt minne skakade jag på huvudet. Tiernan lät handen sjunka.

     - Jag är inte hjärtlös, lillkusin, men ättens framtid är viktigare än du och jag. Min brors karaktär är vida känd. Att en sådan man stiger i rang gynnar varken oss eller Gowans. Björndråparen kommer inte att vänta tills Cradocs brinnande pilar regnar ned över Varglyan. När kriget bryter loss i gränslandet finns ingen segrare.

     Isklumpen i maggropen växte sig tyngre. Jag var inte dum nog att inbilla mig att jag var viktig för Tiernan. I hans ögon var jag en bricka i ett spel, inte en medspelare.

     - Du berättar inte det här utan anledning. Vad vill du ha?

     Tiernan såg en aning häpen ut, kanske för att jag aldrig tilltalat honom så rättframt förut.

     - Min strävan är att se ätterna enade. Björndråparen är en vrångsint gammal fähund, men han är inte omöjlig. Jag har erbjudit honom markerna de förlorade vid Brogan, om Gowans låter fejden gå i graven med farbror Byrne. De trakterna är ändå värdelösa för oss. Bakhållen i Brogan tar livet av fler karlar än midvintern och missväxten sammantaget.

     - Somliga skulle döda dig för sådant prat, sade jag tyst.

     - Vem hör mig, förutom du?

     - Jag är knappast den förste du talar med.

     Tiernan drog lite på munnen, men om det var ett leende eller en grimas var omöjligt att avgöra.

     - Bara du och jag kan tråckla samman denna söndertrasade väv, Lyr. Pakter bryts lika lättvindigt som torra kvistar, men blod är tjockare än vatten. Och fostbrödralag är för evigt.

     Jag stirrade på honom.

     - Har du mist förståndet? Declan Gowan må vara villig att köpslå om fred, men han strider hellre till siste man än tar dig till blodsbroder. Detsamma gäller hans söner.

     Tiernan höjde på ett ögonbryn.

     - Nå, det var nu inte mig själv jag åsyftade.

     Orden föll som stenar i en damm, spred ringar som vidgades bortom min horisont. Min fasad rämnade, och jag for upp.

     - Nej, nästan skrek jag. Du kan inte utnyttja mig så.

     - Ändamålen helgar medlen, Lyr. Jag är ättens rättmätige överhuvud, du är min myndling intill din tjugonde vinter. Dina plikter gentemot mig binder även din blodsbroder.

     - Var det planen när du övergav mig i Björnidet? Att sammanföra mig med Jamey Gowan, och hoppas att hans motvilja skulle ersättas av medlidande?

     Min kusin reste sig, och jag tvingades luta nacken för att se honom i ögonen.

     - Gowans tankar om dig har ingen betydelse. Han står i skuld till mig. Vill han bli fri får han finna sig i mitt erbjudande. I annat fall har han en yngre bror som kan tänkas samarbeta.

     Ett uppgivet skratt kom över mina läppar.

     - Och det tror du? Cuan Gowan skulle inte stöta i mig med en eldgaffel, annat än för att slå ihjäl mig. Än mindre bli min blodsbroder.

     - Lämna Gowans åt mig, Lyr. Allt du behöver göra är att lyda. Ett visst mått av egensinne är att vänta av en man i din ålder, men du har ett gott hjärta. Du kommer att se klart vad det lider.

     - Och om jag inte gör det?

     Han gick mot dörröppningen, och sade över axeln:

      - Då återstår att lita på mitt omdöme.

     Dörrskivan slog igen, regeln gnisslade i låset. Jag rusade fram för att rycka i den tjocka järnringen, men porten gick inte att rubba.

     Luften gick ur mig i en trasig snyftning. Med ryggen mot väggen sjönk jag ihop i golvströet. Tyget veckade sig över byxfickan, och Jamey Gowans okända gåva. Av någon anledning tvekade jag, innan jag drog fram föremålet.

     I min handflata låg det nötta läderband jag sett om Jamey Gowans arm. På nära håll var det möjligt att utläsa inskriptionen som prydde den ärgade metallcirkeln; ett varghuvud, lyft mot en osynlig måne. Något av mannens styrka tycktes dröja kvar hos det mjukslitna lädret.

     Jag blinkade bort vätan ur ögonen, i det jag pressade armbandet mot hjärtat. Tankar och känslor surrade likt uppretade getingar.

   Tiernan var min frände, och ättens näste hövding. Att tvivla på hans uppsåt vore förräderi. Ändå fruktade jag mannen av mitt eget blod mer än arvfienden jag fostrats att hata.