Jag kurade ihop mig på sovbritsen, med armarna om knäna. Genom gliporna i rundvirket skymtade en blek månskära mellan sönderblåsta molntrasor. I bergen var rymden öppen och nära, som om de glittrande ljusprickarna inte befann sig längre bort än oplockade vinteräpplen.

Natten var av det råkalla slaget, kölden bet skoningslöst genom mina tunna plagg. Jag darrade så att sovbritsen knakade, trots försöken att svepa fårskinnet runt mig. Fingertopparna var en mardröm av värkande nålstick.

På britsen mittemot sträckte Jamey Gowan armarna över huvudet i en utdragen gäspning. Så gnuggade han sömnen ur ögonen, och hävde sig upp till sittande. Filten gled ned till höfterna. Med rynkad panna såg han från min huttrande gestalt, till ullpläden, och tillbaka igen.

- Ska du överleva din nittonde vinter krävs mer än ett vekt hjärta och ett fagert ansikte, pojk. Jag gav dig filten av en anledning.

En blodvåg kom mina kinder att brinna, och plötsligt var jag tacksam för jägarkojans dunkla vrår.

- Måhända, mumlade jag. Men du var så oklädd.

Jamey Gowan sträckte sig efter den tjocka manteln som hängde till tork över en takbjälke, och svepte plagget om mig. Hästdoften var trygg och hemvan.

- Jag reder mig. Det är inte jag som har släpats genom helvetet i det sista.

Så sjönk han ned vid min sida, och tog mina vitfläckiga handflator mellan sina. I det flackande skenet från elden mönstrade han mina fingertoppar, strök med tummen längs knogarna. Min andhämtning fastnade i halsgropen.

- Har du känseln i behåll, pojk?

- Jodå, pressade jag fram. Mer än jag skulle önska, men bekymra dig inte om mig, Gowan. Ge mig en stund framför härden, så tinar jag strax.

- Har inte far din lärt dig bättre vintervett? Hettan gör mer skada än nytta. Förfrusna fingrar värmer du bäst hud mot hud.

Mina händer skälvde till i hans grepp. Han var så nära, varje utandning landade i en mjuk smekning mot min kind.

- Så illa är det inte, fick jag slutligen ur mig. Manteln duger bra.

- Tro mig, jag finner lika lite nöje i att famna en arvfiende som du. Men kallbrand är ett uselt mandomsprov, såvida du inte vill bli ett fall för fältskären. Kanske kan du trösta dig med att jag måste våndas av dina sönderfrysta nävar.

Med de orden placerade han mina handflator mot sitt bröst. Hettan exploderade ut i mitt blod, beröringen kom hjärtat att skena. För att inte följa ingivelsen att smeka hans nakna hud knöt jag händerna till hårda nystan.

Jamey Gowan såg ingående på mig.

- Hur är det fatt, pojk? Har du så ont?

Den oförmodat milda tonen kändes i hela kroppen. Fångad i ögonkontakten kunde jag varken förneka eller bekräfta. Lyckligtvis verkade han inse att jag mist målföret, för han lade en arm om mina axlar, och drog manteln tätt om oss båda.

Värmen trängde igenom min tunika, långa, kastanjebruna hårslingor kittlade min nacke. Mot allt förnuft slappnade jag av, tills ett ihåligt ylande skar som en svärdsklinga genom luften. Oavsiktligt makade jag mig ännu lite närmare mannen vid min sida.

- Finns här vargar, Gowan?

- Ingenting att fästa sig vid. De är på gott avstånd. De, och annat skrömt som dväljs i bergen. Dessutom har Emyr inte mycket till övers för vilddjur. Hungrig? tillade han med en nick åt trälådan. Det finns fortfarande barkbröd kvar.

- Är det ett löfte, eller ett hot?

Jamey Gowan rynkade ögonbrynen åt mig, men skuggan av humor skymtade förbi i hans röst.

- Vakta tungan, bortklemade satunge.

Jag dolde småleendet mot den stickiga mantelfållen. Vi satt tysta en lång stund, innan han sade:

- Jag tyckte inte om far din, men för din skull beklagar jag hans frånfälle. Mor din är visst inte heller i livet?

Häpet lyfte jag blicken. Hur jag än försökte, så kunde jag inte utröna något förutom omtanke.

- Mor har aldrig varit mer än ett namn och en grav. Aislynn, av ätten Aodh. Hon dog när jag var späd.

Jamey Gowan lutade huvudet tillbaka mot väggen. Under min hand dunkade hans hjärta i en hård, taktfast rytm.

- Mor din bistod mig en gång, för många vintrar sedan. Somliga minnen klär dåligt i ord, men du tar efter henne.

Ett underligt lugn sänkte sig över mig. Jag frös inte längre, och satt jag helt stilla var värken endast ett dovt eko i bakgrunden. Mina ögon gled igen, men inga minnesbilder hemsökte mig.

- Vart ska du? mumlade jag, då Jamey Gowan reste sig.

- Hämta ved. Sov, du.

Utan hans värme kröp kylan sakta inpå mig på nytt. Dåsigt kurade jag ihop mig i manteln. Kroppen var tung av utmattning. Tydligen somnade jag, eftersom jag vaknade av att Jamey Gowan uttalade mitt namn.

Jag gned mig i ögonen. Trevande solstrålar sipprade in genom den vidöppna dörren, och målade himlen ljusröd vid horisonten. Gryningen doftade av rök och våta stenar.

- Är det tid att ge sig av, Gowan?

Han lyfte mig på fötter utan att svara. Han var klädd nu, med svärdsbälte kring höften och pilkoger i gehäng på ryggen. För att skyla över fruktan som flammade upp tog jag ett steg åt sidan, men han sköt mig bakom sig med blicken fäst vid dörröppningen.

- Fritt fram, sade han lågmält. Sånär som på pojken är jag ensam.

Mitt hjärta hoppade över ett slag, när en långsträckt skuggfigur kom vandrande intill bergväggen. Mannen stannade till på tröskeln, för att luta sig mot den gistna dörrskivan.

- Det gläder mig att se dig, lilla kusin. Jag hade knappt vågat hoppas på att finna dig vid liv. Inte med tanke på de underliga rykten som nått mig i det sista.

- Tiernan, andades jag, plötsligt ohyggligt matt.

Jamey Gowan tog mig lätt om axeln. Tiernan följde hans rörelse, och något glimmade till i min kusins grönskimrande blick.

- Du förnekar dig inte, Gowan. Jag hyste en fåfäng förhoppning om att du skulle visa min frände ett mått av omsorg i en tröstlös situation. Synbarligen tog jag miste.

- Pojkens olycka är inte mitt verk. Fråga honom själv, om du inte tror mig.

- Det har jag för avsikt att göra. I övrigt kan du räkna med att jag är i behov av dina tjänster inom en snar framtid.

- I helvete heller. Du och jag är färdiga, Riordan. Jag har hållit mitt ord.

Ett kallt leende krusade Tiernans mungipor. Han hade inte sagt mycket, ändå framstod han som mer hårdhudad än jag mindes honom.

- Lika för lika, Gowan. Så talar lagen. I annat fall kan jag kräva in återstoden av skulden hos din bror, om du anser dig friköpt med mindre än du gav löfte om.

Näven om min skuldra efterlämnade ett tomrum, när Jamey Gowan grep hårt om svärdshjaltet. Jag ville skrika för att bryta den förestående katastrofen.

- Håll dig ifrån bror min, sade han sammanbitet.

Tiernan lyfte på ett ögonbryn.

- Jag håller mina avtal. Se till att göra detsamma, så har din bror ingenting att ängslas för. Lyr, kom hit. Vi har dröjt länge nog.

Allt inom mig skrek i uppror mot att gå till honom. Istället vände jag mig mot Jamey Gowan.

Han hade riskerat sitt liv för att bistå mig, han hade plockat ihop resterna när min tillvaro gått i bitar. Han hade visat mig omtanke, och stick i stäv med allt far präntat in i mig litade jag på honom. Men ingenting av detta angick min kusin.

Jag harklade mig, och fäste blicken någonstans i höjd med hans hjärta.

- Jag är dig stort tack skyldig. För dig är jag inte mer än en förfelad plan och bortspilld tid. Jag kan aldrig återgälda vad du har gjort för mig, men jag är ledsen att du inte fick lön för mödan.

Jamey Gowan ruskade på huvudet i en trött gest.

- Inte din förskyllan. Jag om någon borde ha vetat bättre.

Han letade i byxfickan, och fick fram en blanksliten läderpåse. Ur den hällde han upp en handfull hasselnötter.

- Brödet slipper du den här gången, sade han tonlöst. Håll tillgodo.

Jag blinkade, överrumplad. Av någon anledning gjorde omsorgen mig gråtfärdig, så jag tog emot provianten med en tyst bön om att han skulle förstå.

Tiernan iakttog mig tigande. På kort tid hade han förändrats en hel del. Inte till utseendet; han var alltjämt lång och gänglig, och håret lika sotsvart som vanligt. Men min äldste kusin hade alltid haft en lättsam air omkring sig. Nu framstod han som allvarstyngd och kalkylerande.

När jag avslutat måltiden sträckte Jamey Gowan fram en näve mot mig.

- Ta vara på dig, pojk.

Jag tvekade, men han tog min hand och omslöt den med sin större. Hans hud var sträv och varm. Till min förvåning tryckte han något i min handflata. Jag öppnade munnen, men han skakade omärkligt på huvudet. Tonfallet tystade alla invändningar.

- Ge dig av nu. Minns vad jag sade om kusinen din.

Han släppte mig, och tog ett steg bakåt. Tiernan lade armen om min nacke, drog mig bort från den lilla jägarkojan.

Bort från Jamey Gowan.