Flammorna mattades av, för att slutligen falna. Jag kom mig inte för att lägga på bränsle, utan blev sittande i ett tilltagande dunkel. Rökens virvlande dans bar med sig ett eko av fars begravningsbål. Natten då jag blev en främling i min egen kropp.

     Jag blundade hårt. I ensamheten framträdde Cradocs iskalla leende. Med händerna mot öronen kröp jag ihop under pläden, men min kusins röst förföljde mig in i mörkret, hånade mig genom tid och rum.

     Jag ska inte ljuga för dig, Lyr. Det här kommer att göra ont.

     Häftigt ryckte jag undan filten från ansiktet, samtidigt som dörren slogs upp. En regnby sköljde in över golvet, och med vätan kom doften av multnande löv.

     Jamey Gowan böjde nacken för att kliva in i stugan. Vatten droppade från hans hår och kläder, stövlarna var leriga hela vägen till skaftet. Han ruskade på sig likt en stor hund, och sände vattendroppar i en skur över rummet. Så stack han handen innanför manteln, och slängde åt mig ett knöligt knyte.

     Försiktigt vecklade jag ut tygbollen, beredd på att få en död råtta i knäet. Mina farhågor kom på skam, när jag blev sittande med mina renskrubbade kläder i händerna. Lukten av regn och vind som satt i tyget blandades med skog, häst och kåda.

     Förstulet kikade jag på Jamey Gowan. Han var upptagen med att dra sin genomvåta skjorta över huvudet. Skuggornas skarpa linjer framhävde muskelspelet i hans överkropp, när han vred ur tyget och hängde plagget över en takbjälke. Håret fastnade i blöta slingor mot hans axlar, och sände pärlband av vattendroppar längs ryggen.

     Som om han kände min granskning vände han blicken åt mitt håll. Snabbt slog jag ned ögonen. Benen var stumma när jag fumlade för att sticka fötterna i byxorna. Tyget var mer än fuktigt, men nakenheten slungade mig in i en roll jag inte kunde hantera. Jag ville inte vara rädd för honom. Inte såhär.

     Med viss möda lirkade jag på mig tunikan. Jämna, breda stygn löpte kors och tvärs över framsidan. Han hade lagat revorna efter klättringen. Ingen finsömnad, men plagget höll ihop.

     Hjälplöst letade jag efter något att säga, men fick inte ur mig ett ljud.

     Jamey Gowan verkade inte vänta sig något tack. Han ignorerade mig, och föll på knä vid de döende lågorna, tillräckligt långt bort för att jag skulle slappna av en aning. Tyst och metodiskt byggde han upp brasan på nytt, blåste liv i flammorna och flyttade kitteln med örtdryck närmare mitten. En avgrundslik utmattning stod skriven i varje rörelse. Inte för första gången undrade jag när denne man sov senast.

     - Hur många vaknätter räknar du nu, Gowan?

     Han rynkade pannan i en oförstående min. Kanske misstänkte han att jag drev med honom, eller så var han ovan vid något som påminde om omtanke. 

     - Fler än jag kan hålla reda på. Inte vettigt för en vaktpost i gränsmarkerna att blunda för länge.

     - Du är en plikttrogen man. Far brukade överlåta vaktpassen i vildmarken åt fotfolket.

     - Plikttrogen, det kan du inbilla dig. Inte fan anmälde jag mig frivilligt. Far min slängde på mig ett månvarvs strafftjänst för att slippa mitt sällskap.

     Gowan avbröt sig tvärt, och bet ihop tills en muskel stramade i käken. Jag stirrade på honom, försökte utröna vad som låg bakom det oväntade medgivandet. När han fortsatte tiga sträckte jag mig efter den blankslitna träkåsan, och tog en klunk örtdryck för att samla tankarna.

     - Du kunde ha mist livet flera gånger om. Ett månvarv i gränsmarkerna är närapå en evighet.

     - Jag reder mig nog.

     Orden var desamma han yttrat i porthuset, och självsäkerheten var knappast tagen ur tomma luften. Men något i hans ansiktsuttryck kom mig att undra.

     - Vem försöker du övertyga, Gowan? Dig eller mig, eller måhända din far?

     Jag talade lågmält, ändå slet han upp blicken som om jag svängt en piska mot honom. Jag höll andan, tills han ryckte på axlarna och vände uppmärksamheten mot lågorna.

     - Du frågar för mycket. Vi ger oss av i gryningen. Använd mellantiden till att vila.

     - Kanske borde du hörsamma ditt eget råd. Jag smider inga flyktplaner, tillade jag när han höjde på ögonbrynen. Med Cradoc på krigsstigen har jag allt att förlora på att lämna min fristad.

     Efter en kort tvekan nickade han, och sträckte ut sig på sovbritsen invid eldstaden. Det rödbruna håret var ett hoptovat näste, liksom hans vildvuxna skägg. Under smutsen skymtade skråmor och blåmärken. Även hans bara överkropp var en röra av ärr, nya såväl som bleknade. Ändå var han förunderligt behaglig att se på.

     Ett fuktigt vedträ sände ett moln av gnistor över golvet. Jamey Gowan bytte ställning, knäppte händerna över bröstkorgen. Ljusbruna hårstrån skuggade handryggen, knogarna var täckta av otaliga märken. Runt handleden löpte ett läderband med en ärgad metallrundel, tjock som ett mynt och stor som min tumnagel. En symbol var präglad på ytan, men jag urskilde inte vad den föreställde.

     Med händerna om smalbenen väntade jag, medan Jamey Gowans andhämtning blev långsammare. En plötslig impuls drev mig att gripa ullpläden från min egen sovbrits, och kasta den över hans nakna bröstkorg. Det ryckte lite i hans ögonlock. Tydligen hade han redan fallit i sömn, trots kylan som förvandlade andetagen till vit rök.

     I ett försök att tvinga tankar och känslor att marschera i takt pressade jag tummarna mot tinningarna. Naglarna var nedbitna eller avslitna, handflatorna uppskrapade efter flykten från Björnidet.

     Björndråparens son var min arvfiende. Att se honom som något annat vore ett svek mot mitt eget blod. Jag borde hata honom för alla illgärningar hans ätt begått mot de mina.

    Så varför tog det emot att slita blicken från honom? Varför hoppades jag få se tungsintheten vika från hans sinne, om så bara för ett andetag?

Varför ville jag klättra genom avloppstunneln i Björnidet tills borgen rasade, om det betydde att Jamey Gowans armar än en gång slöts hårt om min kropp?