Bergsluftens råa kyla tvingade mig tillbaka till verkligheten. Oändligt försiktigt gläntade jag på ögonlocken, knappt tillräckligt för att kisa genom fransarna. Rökslöjor från eldstaden smälte samman med jägarkojans mossiga tak.

     En yllepläd kliade mot min bröstkorg, och under axlarna mildrade ett fårskinn trycket från träbritsen. Huttrande kröp jag ihop på sidan, med händerna om knäna. Insikten om att jag var naken drabbade mig som ett slag i maggropen.

     Utan att vrida på nacken sneglade jag tvärsöver rummet.

    Jamey Gowan satt vid eldstaden, med huvudet sänkt mot bröstet. Skenet från glödresterna föll på spridda blåmärken över tinningen, och huden under ena ögat var svullen och missfärgad. Med en gäspning ruskade han tillbaka håret över axlarna.

     - Se där. Så du hittade ut ur dimman till sist?

     Att han så enkelt genomskådade mitt försök att vinna tid skakade mig. För att undvika vidare granskning drog jag pläden tätare om kroppen.

     - Hur länge har jag varit medvetslös?

     Gowan öppnade munnen, men ombestämde sig tydligen. Istället grep han en kittel som stod nedkilad i utkanten av glöden, och öste upp gyllenröd vätska i en träkåsa.

     - Två dygn har kommit och gått, sade han omsider. Du var vaken emellanåt, eller åtminstone trodde jag det.

     När han höll fram brygden mot mig ryggade jag tillbaka. Jamey Gowan höjde på ett ögonbryn. Så förde han kåsan till läpparna, och drack en djup klunk. Sedan stack han drycken i min hand. Ångan påminde om torkat gräs.

     - Avkok på nässlor och rölleka, fyllde han i min outtalade fråga. Grytan bidrog med järnfilsspån. Du har mist allt blod du kan avvara, och mer ändå. Ta för dig, jag vill se botten på den bägaren många gånger i natt.

     Jag stålsatte mig, och lyfte kåsan. Vätskan var inte så illasmakande som jag befarat.

     - Rölleka blommar knappast såhär års, sade jag och tog ännu en klunk. Inte finner du många vinternässlor över trädlinjen heller. Bär du alltid ett förråd av läkeörter innanför manteln?

     Jamey Gowan sträckte sig mot en flisig trälåda.

     - Skadar inte att ha förnödenheter på flera håll i gränsmarkerna. Hungrig?

     Ur djupet av lådan rotade han fram en inlindad brödkaka. Det solkiga tyget såg mer ut som en skurtrasa än en bakduk.

     Gowan bröt en bit bröd, och tryckte hälften i min hand. Mot min frostbitna hud verkade hans fingertoppar glödheta.

     Tveksamt förde jag brödet till munnen. Det var mörkt och träigt, och inpyrt av talldoft. Med fars allvarsord om hövlighet i minne tog jag ännu en tugga.

     - Vad händer nu? mumlade jag och torkade mina svullna ögon mot underarmen. Är jag din fånge?

     Han gäspade på nytt, och slängde ett vedträ på de rödflammiga kolen.

     - Snarare pant än fånge. Tiernan Riordan är en skitstövel, men det har ingen betydelse. Jag håller vad jag lovar, och jag har en skuld att kvitta.

     Jag svalde omständligt, och lade ned barkbrödet på britsen.

     - Gudarna står visst på din sida. Tiernan är död. Rimligen borde din skuld ha gått i graven med honom.

     - Inte skulle jag sörja hans frånfälle, men nog var fanskapet vid god hälsa så sent som igår. Han var inom stugan, när du låg och yrade. Tydligen har han fått löfte om fristad i Fästet, hos Catriona Moray.

     Det tog en kort stund för innebörden att sjunka in.

     - Du har fel, Gowan. Tiernan är död, Cradoc visade mig hans hjärta.

     - Vad du såg kan jag inte svara för. Kanske hade någon av tjänarna satt livet till.

     Med iskalla fingrar strök jag undan håret ur pannan. En bit av mig klängde fast vid möjligheten att Jamey Gowan ljög. Att Tiernan hade dött en hedervärd död, att han inte hade övergett mig till tortyr och skändligheter. Att jag var mer än en bricka i hans maktspel.

     - Cradoc kan inte hålla Björnidet länge, viskade jag mest för att övertyga mig själv. Visserligen har han ett anhang av köpta soldater, men Tiernan har klanens stöd. Inom kort tar han tillbaka borgen.

     Jamey Gowan ryckte på axlarna

     - Vad mig anbelangar kan dina kusiner kriga inom ätten tills månen svartnar. Jag för dig till Fästet, sedan har jag fullgjort min plikt.

     Jag borde inte förvänta mig att en Gowan skulle bry sig om mitt öde, men hans likgiltighet gjorde orimligt ont. Min röst lät spröd, som vinden i visset gräs.

     - Vet Björndråparen att du går ärende åt fienden?

     Jamey Gowan betraktade mig uttryckslöst. Så vätte han fingertopparna, och drog en rykande pinne ur elden. Toppen hade smält samman till en djupröd glödblomma. Sakta rörde han om i askan, flyttade orörda vedträn längre in mot mitten.

     - Ängslas du för min skull, pojk? Eller har du planer om att låta en liten fågel kvittra i örat på far min?

     Häftigt ruskade jag på huvudet.

     - Jag ränner inte med löst prat, men om du dyker upp i Fästet med mig i släptåg, så är risken stor att någon försäger sig. Jag råder dig att vara försiktig i Tiernans sällskap.

     Jamey Gowan lyfte hakan. Hans ögon var en sällsam blandning av gröna och bruna nyanser, som spred sig i skärvor runt pupillen.

     - Sammaledes, Riordan. Var aktsam med vad du anförtror kusinen din. Det är inte säkert att han värderar ert släktskap så högt som du kanske vill tro. Skuld och rättvisa är två skilda ting.

     Hans ord överrumplade mig fullständigt. Händerna skälvde om kåsan när jag tog ännu en mun örtdryck.

     - Jag har inget att dölja.

     - Gör dig inte till. Även om du inte varit så vältalig i sömnen, så såg jag tillräckligt när jag tvättade blodet av dig.

     Jag svalde hårt. Kinderna hettade, jag förmådde inte se på honom.

     - Du kan inte bevisa något, mumlade jag. Ord står mot ord.

     Den pyrande pinnen knäcktes i hans hand, glöden föll till golvet i en hög blossande pärlor.

     - Vakna upp, pojk. Blodskam är belagt med dödsstraff, och du är arvtagare till klanhövdingen. Idioten som skändade dig har serverat Tiernan Riordan ett enastående läge att röja all konkurrens ur vägen. Den jäveln är mästare i att vrida rykten till sin fördel.

     Med det reste han sig, och gick mot dörren. Då han sträckte sig efter järnringen som utgjorde handtag viskade jag, knappt hörbart:

     - Tiernan vet någonting om dig, inte sant? Något du vill gömma och glömma.

     Jamey Gowan blev stående med handen på de flisiga brädorna. Ett ögonblick trodde jag att han skulle vända sig om, kanske rentav komma tillbaka till elden. Men han tryckte upp dörren med axeln, och klev över tröskeln utan att se tillbaka.