Tunneln förde oss under stadsmurarna, ut i ett tätvuxet idegransnår. Dunsterna från latrintunnorna förbyttes i doften av mossa och blöta trädstammar. Morin var sista utposten mot Riordans territorium, och på norrsidan kröp vildmarken inpå bebyggelsen.

     Jamey Gowan lät höra en entonig vissling. Grenar knäcktes i dunklet, snåren gav vika för en korpsvart mardrömshäst som bröt sig fram genom idegranarna. Hovarna påminde om grävspadar, och öronen låg bakåtstrukna mot manen.

     Det stora djuret travade fram till Jamey Gowan. Han fiskade upp ett par skrumpna äpplen ur fickan, och bytte grepp om mig där jag hängde som ett viljelöst bylte över hans skuldra.

     - Är du fortfarande bland de levande, pojk?

     - Olyckligtvis, viskade jag. Har du planer om att ändra på den saken?

     - Inte idag.

     Gowan fick tag i tyglarna, och hivade min ledlösa kropp över hästens manke. Blod rann alltjämt utmed mina ben, vätte ned honom och djurets raggiga hårrem. Väl i sadeln rätade han upp mig, så att min vikt kom att vila mot hans bröstkorg.

     - Öppna ögonen, muttrade han mot mitt öra. Håll fast i mig, och lägg ned din själ i det. Emyr trampar sönder dig om du tappar taget.

     Med darrande händer famlade jag över hans höfter. Slutligen lyckades jag lirka fingrarna innanför det mjukslitna svärdsbältet. Björndråparens son tog ett fastare tag om min midja.

     Som en murbräcka vräkte sig den väldiga hingsten Emyr fram genom skogen. Ormliknande grenar piskade mig i ansiktet, stötarna mot sadeln fortplantade sig som hammarslag genom kroppen. Min tidsuppfattning upplöstes i bultande hovslag, och Emyrs tunga andhämtning.

     Så småningom övergick urskogen i slingrande bergsstigar. Dimma sänkte sig över gränsmarkerna, fullmånen suddade ut konturerna mellan himmel och jord till ett disigt töcken. Vi var högre upp i bergen än jag någonsin färdats förr, men både häst och ryttare tycktes bekanta med den vindlande terrängen.

     Jamey Gowan höll in Emyr i skydd av en utskjutande stenbumling, och satt av med mig i famnen. Med långa kliv styrde han stegen mot en jägarstuga, som närapå smälte ihop med klipporna. Min panna stötte i den rankiga dörren, när han hukade för att stiga in.

     Väggarna stod direkt på berghällen. De sluttande gavlarna utgjordes av rundvirke, taket var en röra av jordtorvor och slanor. Doften av tjära hängde tät i luften. Det enda rummet kantades av två sovbritsar, och mitt i stugan pyrde en glödbädd.

     Jamey Gowan lade ned mig på en av britsarna.

     - Se på mig, Riordan. Du har mycket att ta igen, innan du domnar bort. Det var inte ett förslag, tillade han och tippade en fältflaska av härdat läder mot mina läppar. Drick, till sista droppen.

     - Slösa inte proviant på mig, mumlade jag grumligt. Jag är redan död. När morgonen kommer är jag hos mina förfäder.

     Oväntat varligt makade han in armen till stöd bakom min nacke.

     - Du pratar som du har förstånd till. Kroppen din tål långt mer än du tror, och det värsta har du redan uthärdat.

     Vätskan var aningen tjockare än vatten, och nästintill smaklös. Med en ansträngning tömde jag innehållet. En bitter eftersmak dröjde kvar på tungan.

     Jamey Gowan reste sig med flaskan i handen, men dödsångesten drev mig att gripa tag i hans mantel. Livet låg i spillror, och Björndråparens son var allt jag hade att förlita mig på.

     - Snälla, viskade jag med pannan mot den bloddränkta mantelfållen. Stanna hos mig.  

     Märkligt nog drog han sig inte undan. Istället sjönk han tillbaka på sovbritsens kant, och lade en tung hand på mitt huvud.

     - Sov du, pojk. Vila ut. Jag är här när du vaknar.