Vinden blåste snålt över borggården, och svepte med sig spröda snökristaller från stalltaket. Jag tvivlade på att Cuan Gowan skulle vänta om jag hämtade en mantel, så jag bet ihop och gömde mina förfrusna händer i ärmarna.

Under tystnad följde jag honom in i stallet. Efter mötet med Tiernan tycktes han rastlös och illa till mods. Ofta såg han sig över axeln när han sadlade sin skäckiga hingst, och ryckte till vid minsta ljud.

Ute på stallbacken gjorde han en gest åt mig att sitta upp bakom. Att hamna inpå Cuan Gowan var ovant och skrämmande, även om han höll god min när jag klamrade mig fast. Med långa, fjädrande kliv skrittade hingsten ut genom portarna. Vakterna bytte blickar, men lät oss passera.

Vi styrde in mot Hilmarnocks stadskärna, och vidare mot ytterkvarteren jag stiftat bekantskap med föregående dag. Mina ögon vidgades ju längre bort från Fästet vi kom. Trots kylan var gatorna långt ifrån öde. Här och var uppstod spontana slagsmål, folk knuffade varandra ur vägen och rev ned marknadsstånd som sålde mat, smycken, sprit och kvinnor.

I ett av gathörnen satt en krumryggad gumma, insvept i lumpig säckväv. De knotiga fingrarna skälvde om tiggarskålen. Cuan Gowan slängde åt henne en handfull slantar och släppte whiskeyflaskan i den gamlas knä. Jag såg undrande på honom när han styrde hästen in i en av de trånga gränderna.

Stanken av urin och uppstötningar hängde tung i luften. Tydligen tjänade bakgatan som avträde åt de närliggande hushållen. Cuan Gowan höll in hästen framför en dörr prydd med en luggsliten granriskrans. Jag spärrade upp ögonen vid åsynen av de mångfärgade fönstergluggarna. Tennstopet kände jag väl igen, och lutspelet som sipprade ut i kylan skvallrade om att trubaduren var lika tondöv som sist.

Cuan Gowan räckte över tyglarna till en pilt som dök upp ur en nedsliten portgång, och indikerade Tennstopet med en nick. Eldskenet från lyktan utanför krogen mejslade ut skuggorna under hans vassa kindben.

- Kliv på, Riordan. Eller föredrar du att vänta utanför?

Hastigt skakade jag på huvudet. Cuan tryckte upp dörren, och svepte ut med handen. Jag drog ett djupt andetag, knöt nävarna och klev över tröskeln.

Tennstopet tycktes annorlunda i jämförelse med mitt senaste besök. Inga gäster syntes till, men en tufsig strykarkatt följde våra rörelser från bortersta hörnet. Trubaduren slängde en blick åt mitt och Cuans håll, innan han övergav lutan och försvann uppför den rankiga trappan.

Instinktivt smög jag närmare Cuan. När våra handflator stötte emot varandra höjde han ett ögonbryn, och jag backade genast. Han vände mig ryggen och släntrade fram till bardisken.

- Något nytt, Alric?

Värdshusvärden knäppte händerna under buken.

- Inte sedan sist. Merryn väntade länge på dig, men hon är upptagen med annat nu. Derek är kvar där uppe, dock.

- Tur för honom, muttrade Cuan och tog emot en sejdel mörkt öl.

Alric återgick till att torka bardisken utan att servera mig så mycket som en blick. Cuan drack djupt, och sköt sedan stopet åt mitt håll.

- Håll till godo, Riordan. Jag ska göra vad jag kom hit för.

- Driva in skulder och gå i säng med en sköka?

Orden var tänkta som en provokation, men han ryckte bara på axlarna.

- I den ordningen.

Färgen sköt upp i fläckar på mina kinder. Uppenbarligen gick det inte att chocka Cuan Gowan med antydningar om osedlighet. Ur ögonvrån kände jag hans granskning, tills han oförmodat satte händerna mot bardisken på var sida om mig.

- Hör på, prinsessan. Jag vet inte vad du är ute efter, men ingen tvingade dig att hänga efter mig. Vad jag gör angår dig inte.

Jag gjorde en ansats att tränga mig förbi honom, men han grep mig i armarna och knuffade mig tillbaka mot disken. Luften gick ur mig, jag flämtade för att finna andhämtningen. På ett ögonblick var jag fånge i en explosion av minnen som dränkte allt utom driften att överleva.

Cradocs tyngd över mig, Cradocs fuktiga andedräkt i mitt öra, Cradocs hånfulla viskningar när han slet min kropp och min framtid i bitar.

På ren instinkt sköt jag in knäet med all kraft mellan Cuans ben, utan att ägna en tanke åt konsekvenserna. Jag hann uppfatta det häpna uttrycket i hans ansikte innan han gav ifrån sig ett halvkvävt ljud, och sjönk ihop med händerna tryckta mot skrevet. På väg ned dunkade han näsan mot bardisken.

Med pulsen dånande i öronen rusade jag mot dörren, när värden Alric dök upp framför mig. Han torkade fuktdroppar ur mustaschen och såg över min axel.

- Ska jag hejda honom, Gowan?

Jag följde hans blick. Cuan stod vid bardisken med handen över ansiktet. Han pressade en tygtrasa mot näsan för att stoppa blodstrimman, som försvann i skägget. I en irriterad gest slängde han ifrån sig trasan.

- Nah. Låt idioten löpa, om han är dum nog att försöka. Ute på gatan kommer han inte långt.

- Håll dig ifrån mig, Cuan Gowan, viskade jag hest. Jag kan ta hand om mig själv.

Han skrattade tyst, ett föraktfullt skratt som kom mig att vilja strypa honom.

- Tänker du storma iväg på egen hand igen? Gör det, se vart det leder dig. Tro det eller ej, men jag är ditt bästa alternativ häromkring, Riordan. En liten herreman som du är lovligt byte i de här kvarteren.

Jag famlade efter första bästa tillhygge, vilket råkade bli en rostig matkniv från ett av borden.

- Håll dig ifrån mig, upprepade jag, men lät mer bedjande än befallande. Kom inte nära, jag dödar dig om du rör mig.

Cuan rynkade ögonbrynen.

- Inbilla dig ingenting, skitunge. Inte fan skulle jag ta i dig med tång, ens. Vad mig anbelangar kan du rusa åstad och bli dräpt bäst du vill, men bror min tänker annorlunda. Ge hit kniven innan du skär fingrarna av dig.

Beslutsamt höll han ut handen. Tydligen hade han uppmärksammat undermeningen bakom mina ord, vilket förvånade mig. Cuan Gowan var mer lyhörd än jag anat, men jag hade inga illusioner om hans avsikter. Han hade aldrig hymlat med att han hatade luften jag andades.

Känslan av att vara trängd snörde samman min strupe till vassrörsstorlek. Med ett jämrande ljud rusade jag mot trappan. Cuan höjde rösten, men mina hjärtslag dränkte orden där jag jagade uppför trappstegen.

Övervåningen var sig lik - en mörk återvändsgränd med tre dörrar på vardera sida. Jag rusade fram till det rum där Jamey Gowan ordnat med bad och förplägnad åt mig, men den här gången gick handtaget inte att rubba. Tunga, uppretade steg dundrade i trappan, så jag slängde mig över nästa dörr.

Regeln knarrade upp med en utdragen protest. Jag snubblade in och slog för tvärslån. Med ryggen mot dörrskivan blev jag stående för att pusta ut. Jag visste inte om Cuan Gowan hade sett mig, men jag hade i alla fall tid att samla tankarna innan jag behövde möta honom igen. Mitt i ett andetag gick det upp för mig att jag inte var ensam.

Rummet var smalt och avlångt, med en enkel bädd som enda möbel. På rygg i madrassen låg en karl, med armarna under huvudet och benen lätt böjda. Uppenbarligen hade han varit försänkt i lätt slummer. Han gäspade och hävde sig upp på armbågen för att granska mig.

Min mage drog ihop sig i en skräckfylld knut. Ärret över höger öga, samman med det röda skägget, gjorde mannen bara alltför bekant. Varför hade jag aldrig berättat för Jamey att jag störtat rakt i famnen på Cradocs närmste man ögonblicket innan vårt möte utanför Tennstopet?

Scars Foley kliade sig över sin svällande buk i det han gäspade högljutt.

- Jag har redan betalat för mig, sade han och gned sig i ögonen. Mer än en hora har jag inte råd till, såvida inte dina tjänster är till skänks?

Torr i munnen skakade jag på huvudet, samtidigt som jag trevade efter dörrklinkan. Mitt enda hopp var att han inte kände igen mig i dunklet. Scars Foley hävde fötterna över sängkanten, och såg skarpt på mig.

- Ett ögonblick, pojk. Du är inte en av Alrics slynor.

I korridoren utanför dunkade fotsteg, Cuan ropade mitt namn. Jag övergav stoltheten och ryckte i dörrvredet med all kraft. Scars Foley reste sig med ett olycksbådande grin på de köttiga läpparna.

- Ser man på, sade han mjukt. Ödet är visst välvilligt, trots allt. Endast Gudarna vet hur du hamnade här, men jag klagar inte på utfallet. Jag kom till Hilmarnock för att snärja dig, och du ränner rakt i famnen på mig. Cradoc har sökt dig med ljus och lykta, ska du veta. Vad tror du att han betalar för att jag återbördar den förlorade arvingen till hemmets härd?

Leende tog han ett steg åt mitt håll, som om han njöt av min rädsla och ville dra ut på leken. Jag skrek på Cuan, men med förvånansvärd smidighet var Scars Foley vid min sida. I desperation högg jag mot honom med den rostiga matkniven, men han ryckte tag i min handled och vred till, samtidigt som han slet mig framåt. Min tinning dundrade in i dörrposten, skallen exploderade i en våg av smärta. Knäna vek sig likt torra stickor.

Långt borta ekade Cuans rop, som om vi stod i motsatta ändar av en tunnel. Jag öppnade munnen, men allt som hördes var rosslande flämtningar. Scars Foley släpade mig till sängen, och slängde en stinkande filt över min kropp. Hans näve slöt sig hårt om min hals, tystade mitt ynkliga jämmer.

Trycket ökade stadigt. Mina försök till motstånd möttes av ett brutalt slag i magen. All luft lämnade mina lungor tillsammans med heta, förnedrande uppstötningar. Mörkret omfamnade mig, svalde mig hel. Jag välkomnade tomheten som följde.