Stanken av blod och alkohol fyllde min sovkammare, men trots berusningen verkade min kusin ha full kontroll över sin kropp. Abrupt klarvaken drog jag mig så långt bakåt som den väggfasta britsen tillät.

- Vad vill du, Cradoc?

Jag hatade den bedjande tonen som smugit sig in i min röst. De grova kragstövlarna skrapade mot golvet när han sakta närmade sig min bädd.

- Se inte så förskrämd ut. Du och jag har alltid kommit bra överens, Lyr.

Hans fyrkantiga fingertoppar strök längs sovbänken, över filten och vidare upp på mitt lår.

- Din brist på gästfrihet förvånar mig, kusin. Ska du inte bjuda mig att sitta ned? Jag kommer med glada tidender.

Handen på låret brände genom ylletyget. Desperat sökte jag efter ett sätt att hejda hans närmanden, och grep efter det första halmstrå jag fann.

- Låt oss i så fall skicka bud efter Tiernan. Gudarna ska veta att han behöver något att glädjas åt. Han har slitit hårt i det sista.

Cradocs leende förvreds i en bitter grimas.

- Tiernan, spottade han fram. Är bror min allt du kan tänka på?

- Han är min förmyndare, viskade jag, och belönades med en svidande örfil som kom kinden att blossa i den kyliga nattluften.

- Till och med en skumögd dåre skulle se igenom Tiernans ränkspel. Men du har alltid sprungit hans ärenden som en enfaldig gås.

I ett ryck slet han filten av mig. Skriket tystnade på mina läppar när Cradoc pressade handflatan över min mun. Fingrarna var täckta av flagnat blod.

- Låt mig befria dig från dina vanföreställningar, Lyr. Bror min var en usel överlöpare, och han har mött en förrädares öde.

- Vad har du gjort? andades jag halvkvävt.

En kraftig näve slöt sig om min nacke. Allting hände mycket snabbt. Jag uppfattade en glimt av Cradocs tänder blottade i ett grin, innan hans panna träffade mig med full kraft över tinningen. Världen sprang sönder i vita blixtar, som hotade att klyva skallen i två.

Halvt sanslös sjönk jag ihop mot väggen. Där blev jag liggande likt en tom säck, tills det sisande ljudet av en klinga som lämnar skidan kom mig att blinka blodet ur ögonen.

I mitt dimmiga tillstånd flöt Cradocs konturer i och ur varandra. Skuggfiguren böjde sig över bädden med en lång jaktkniv. Utmaningen var tydlig i hans skeva småleende.

- Tiernan är borta, Lyr. Borgen tillhör mig nu, med erövrarens rätt. Än har jag inte bestämt om du får husrum i hundstallet, eller om jag rätt och slätt ska köra dig på porten. En pilt med dina förvrängda böjelser blir inte gammal på bakgatorna i Morin. Å andra sidan skulle din röst tippa vågskålen till min fördel när Rådet beslutar om näste klanledare. Tänk dig noga för, och säg mig sedan om jag kan räkna med ditt stöd, kusin.

- Hellre död i rännstenen än knähund åt dig.

Rädslan förvred min röst till en bruten viskning. Cradoc småskrattade, och for med tummen längs knivseggen.

- Jag anade att du skulle säga något sådant. Men jag har all tid i världen, Lyr. Kanhända tänker du om, när jag är färdig med dig. Tro mig, du vill inte ha mig som fiende.

I en tung duns satte han sig gränsle över min bröstkorg. Hans lår låste effektivt mina armar längs sidorna. Paniken dånade i mina öron när han grep om mitt axellånga hår, och böjde min nacke bakåt.

Smeksamt förde han knivbladet längs käklinjen. Så slog han ut med armen i ett kraftigt snitt. Skräcken slet ett högt tjut ur mig, innan Cradoc lät en handfull av mina ljusbruna hårslingor falla till golvet.

- Vad skär jag av härnäst? Behöver du två öron?

Med ett plötsligt skratt högg han knivspetsen i min tagelstoppade madrass.

- Var inte så allvarsam, kusin. Nog tål du ett skämt fränder emellan. Se här, gör mig den äran att godta en enkel gåva.

Hårdhänt ryckte han upp mig till sittande. Så kände han efter i fickan, för att släppa en blodig, hopvikt trasa i mitt knä. Jag stirrade på byltet, försökte förstå.

- Öppna det, sade Cradoc lågmält.

När jag förblev orörlig knöt han näven om mina avskurna hårtestar, och lyfte upp byltet mot mitt ansikte. Tygstycket gled isär, och blottade en söndertrasad massa.

- Tiernan var tålig, så mycket får jag ge honom. Knappt ett ljud fick jag ur honom, inte ens när jag skar ut hans hjärta. Då hundarna tagit sitt fanns inte mycket kvar att sörja över, men jag sparade hjärtat till dig.

Mina ordlösa vrål fyllde kammaren, tills Cradoc slängde ifrån sig det bloddränkta tygpaketet och tvingade in ett hörn av yllefilten i min mun. I ett ryck slet han svärdsbältet ur hällorna.

- Korsa armarna bakom ryggen, kusin. Var en lydig nickedocka, så slipper jag tukta dig så illa.

Lukten av svett och blod vältrade sig över mig när Cradoc placerade händerna på var sida om mina axlar. Med förtvivlans raseri slängde jag mig fram och tillbaka, men tyngden av hans kropp tvingade luften ur mina lungor. Förnedrande enkelt välte han över mig på mage, och fjättrade mina armar med en läderrem. Långsamt slitsade han upp fållen på min nattskjorta till mitten på ryggen.

- Jag ska inte ljuga för dig, Lyr. Det här kommer att göra ont.

Vad som sedan följde var bortom ord. Tortyren berövade mig all tidsuppfattning. Någon gång domnade jag ifrån piskslagen, domnade ifrån smärtan när han trängde in och slet sönder min kropp och min självaktning. Jag var inte medveten om att han spillde sin säd. Inte förrän han reste sig och lossade fjättrarna förstod jag att våldtäkten var över.

Cradoc rättade till sina benkläder, som om han just avslutat ett besök på avträdet. Sedan knäböjde han vid sovbänken, och kupade sin blodfläckade näve om min käke. Jag slöt ögonen, slöt mig inom mig själv. Förr eller senare skulle jag bli tvungen att möta honom. Men inte än. Inte nu.

- Björnidet tillhör mig, kusin, liksom du tillhör mig. På endera sättet ska jag kuva dig. När Rådet sammanträder kommer du att vittna till min fördel, eller mista din söta tunga till kråkorna.

Jag blundade hårdare. De tunga fotstegen hasade mot golvstenarna, nyckeln vreds om i låset. Jag förblev orörlig, med min nattsärk i trasor omkring låren.

Ensam.