Tack till fantastiska @AnnaMansen för den underbara illustrationen av Lyr!

***

Rhonwen Moray marscherade in i kammaren, i sällskap med en fullastad bricka. Ett skummande stop öl tronade över ost, skivor av saltkött, en trave flatbröd samt ett tiotal honungskakor. Ögonen lågade när hon mätte Jamey uppifrån och ned. Han såg från maten till hennes ansikte, innan han lutade sig mot dörrkarmen.

- Nog är jag utsvulten, men dina kakor brukar ha en bitter eftersmak.

Ölet stänkte över hans bara överkropp när hon omilt sköt brickan i hans armar.

- Gudarna hjälpe mig, Jamey! Lämnade du hjärnan i gränsmarkerna, eller finner du nöje i att bli sönderslagen inför publik? Du vet bättre än att gå i svaromål med Declan när han är drucken.

- Det gjorde jag inte. Vore jag lika trätlysten som far min, så hade vi båda legat i graven nu.

Rhonwen slog till honom med handflatan över axeln.

- Rara ord, fräste hon och smällde igen dörren. Men du glömmer att jag har känt dig sedan vaggan.

Hon lyfte näven på nytt. Med händerna om brickan kunde Jamey bara vrida sig åt sidan och nicka åt bädden.

- Spar uppträdet tills vi är på tumanhand, vildkatta. Vem vet, kanske tar Lyr dina utspel på allvar.

Rhonwens fotsida ullklänning svepte en kaskad av golvströ över Jameys fötter när hon snodde runt mot mig. Instinktivt höjde jag axlarna till hakhöjd. Hennes isblå ögon miste inget av skärpan, men hon lät händerna sjunka längsmed sidorna.

- Inte visste jag att du hade sällskap, muttrade hon och klev in i kammaren. Då hade jag tagit med förplägnad så det räckte till er båda.

- Vi rättar mun efter matsäcken. För övrigt är pojken inte värst stor i maten.

Rhonwen dröjde med blicken på Jamey, när han placerade brickan på en pall. Så sjönk han ned på sängkanten, och stack ett av bröden i min hand.

- Ta för dig, du. Nog är väl kornkakor gott nog åt dig?

Tonen antydde en lättsamhet som inte stämde överens med hans håg innan Rhonwen Morays ankomst. Med Jameys ord om krigaransikte i färskt minne föll jag in i hans sinnesstämning och klistrade på ett leende.

- Jo vars. Så länge jag inte behöver pina i mig ditt barkbröd.

Rhonwen Moray såg från mig till Jamey, och ruskade på huvudet så att silverhåret dansade över axlarna.

- Ni båda tycks ha funnit varandra. För tre dagar sedan hade jag påstått att Jamey Gowan hellre skar halsen av sig än beblandade sig med en Riordan.

- Blodsbrödraskapet var inte mitt påfund, så mycket begriper du också.

- Kanske, men jag har ögon i skallen. Pojkstackarn är upp över öronen förälskad i dig. Att han bär ditt armband gör inte saken bättre.

All färg vek från mina kinder. I en tung suck lutade Jamey ansiktet i handflatorna.

- Varför ge luft åt sådant som borde förbli osagt? Lyr har förlorat allt utom sitt namn. Om han hittar trygghet hos mig, så har jag inget att invända.

- Somligt behöver sägas, medan tid är. Jag står på din sida, Jamey. Jag lyckönskar dig, om detta är vad du önskar. Är det vad du önskar? tillade hon lågmält. Eller byter du en boja mot en annan?

Hastigt böjde jag nacken, för att dölja störtfloden av känslor. Mellan hårslingorna uppfångade jag det varnande ögonkast Jamey sände åt Rhonwens håll.

- Jag är tillfreds med överenskommelsen, vildkatta. Förbundet mellan ätterna tryggar freden i gränsmarkerna. För ögonblicket är det allt någon av oss frågar efter, såvida du inte har en bättre lösning.

Rhonwen Moray korsade armarna över bröstet. Jag kom på mig med att hålla andan, tills hon föll på knä i golvströet framför Jamey. Den hårda tonen rann av henne, och jag fick en glimt av kvinnan under alla lager av stål.

- Ta dig i akt, mumlade hon och grep hårt om hans händer. Från mig har du ingenting att frukta, oaktat vilka arvfiender du byter blod med. Men ni rör er på farlig mark. Iklä er de förväntade rollerna, åtminstone bland folk. Annars lär fler än Declan gå i taket.

- Goda råd, från en dåre till en annan. Hälsa så gott till bror min när du möter honom härnäst.

- Bara gudarna vet när han behagar visa sig igen. Sedan Tiernan Riordans ankomst har Cuan varit upptagen med att dränka både minnen och framtidsdrömmar i vinkannan.

Jamey tryckte en flyktig kyss mot hennes panna. Varligt lade hon armarna om hans nacke, lutade huvudet mot hans blåslagna axel. En kort stund satt de så, innan hon rätade upp sig och letade fram en näverdosa ur förklädsfickan.

- Mor min skickade med ringblomsolja åt dig. Det lindrar värken efter piskan, men så mycket har du väl reda på själv. Håll till godo.

- Tack du. Är det meningen att jag ska rulla mig i eländet?

- Låt inte mig hindra dig. Annars tror jag knappast att du behöver fråga två gånger efter en hjälpande hand. Men se för helvete till att regla dörren om er.

Jamey rynkade pannan åt henne.

- Pojkens kusiner är inte sena att utnyttja honom för egen vinning. Det snöar i helvetet innan jag följer deras exempel. Nog känner du mig så pass?

- Det vet du, replikerade hon milt. Avsikten var inte att förolämpa dig, eller Lyr för den delen. Ta mina ord som ett råd i all välmening, eller förkasta dem - vilket du vill.

Hon borstade dammet ur klänningsfållen och kom på fötter.

- Nå, jag har sysslor att ta itu med. Vardagen stannar inte upp, även om ni båda har sovit förbi morgonmål och middagstid.

När dörren slog igen bakom henne sneglade jag åt Jameys håll. Han satt kvar på sängkanten, med ansiktet i händerna. Jag drog filten tätare om axlarna och hoppades att han skulle vända sig om, kanske blåsa liv i den kallnade närheten. När han alltjämt teg makade jag mig närmare.

- Hon har rätt om oljan. Ringblommor lindrar, och jag bistår dig gärna. Förutsatt att du tar emot hjälp.

Min röst lät en smula andlös, som om jag nyss rusat uppför torntrappan. Han skakade på huvudet.

- Du har ett gott hjärta, pojk. Vilken sorts man vore jag, om jag drog nytta av din tillgivenhet?

- Den här vintern är min nittonde, sade jag lågmält. Jag är inget barn, Jamey.

- Att du behöver påminna mig antyder motsatsen.

Avvisandet drabbade mig som ett slag i ansiktet. Jamey Gowan hade blivit min fixpunkt samma natt han räddade mig ur Cradocs våld. Jag var bunden till honom i en trasslig väv av tillgivenhet, tacksamhet och djup tillit, men med ens greps jag av ett överväldigande behov av ensamhet. Jag behövde utrymme att bringa reda i den föränderliga verklighet som var mitt liv.

Tyst vek jag undan filten för att häva benen över sängkanten. När tåspetsarna nuddade golvet lyfte Jamey på huvudet.

- Jag behöver finna varmare kläder, mumlade jag, och försökte kväva förhoppningen om att han skulle be mig att återvända.

Men han nickade bara med blicken i golvet. Som i ett töcken lämnade jag kammaren, med Jameys tystnad ekande i öronen.

De ödsliga, vindlande torntrapporna mynnade ut i en korridor kantad av tillslutna dörrar. Utan förvarning slogs en av portarna upp, och Cuan Gowan dök upp i dörröppningen. När blicken föll på mig drogs hans mungipor nedåt i en äcklad grimas. Jag kunde inte avgöra om han var drucken, men sannolikt hade jag aldrig sett honom i nyktert tillstånd.

Jag stålsatte mig för att fortsätta förbi, men han satte armen i väggen framför mig.

- Så du vågar dig ut ensam. Är du inte rädd för vad som dväljs i nattmörkret, Riordan?

- Borde jag vara det?

- Möjligen. Mig behöver du inte frukta, nu när bror min slår vakt om dig. Men du är efterfrågad, ska du veta. Kusinen din har haft sina lakejer att avsöka hela Fästet. Mycket nöje när han får tag i dig.

- Tiernan, viskade jag. Vad vill han mig?

Cuan Gowan fnös föraktfullt.

- Inte fan vet jag. Frågar du, eller läcker du bara ljud?

Han stack näven i fickan och halsade djupt ur en nött fältflaska. När han blev varse min granskning sprack ett flin fram under skäggstubben.

- Jag har tillräckligt för två. Tål du annat än getmjölk, prinsessan?

Utan att bryta ögonkontakten grep jag buteljen. Spriten brände hela vägen ned i magen, spred sig som eldslågor genom blodet. Med tårar i ögonen lutade jag mig tungt mot väggen.

- Vad ska det där föreställa?

- Knockback Whiskey. För starkt för dig?

Tigande slöt jag munnen om flaskans öppning tills han vred whiskeyn ur mitt grepp.

- Ta det varligt, du. Det är inte vatten du häller i dig.

- Det är inte vatten jag behöver, mumlade jag skrovligt.

Cuan ryckte på axlarna och kastade åt mig fältflaskan.

- Dränk dina demoner bäst du vill, då. Men se för fan var du sätter fötterna. Bror min blir inte glad på mig om du bryter nacken.

Han vände för att gå, och jag vräkte ur mig det första som föll mig in för att slippa bli ensam med mina tankar.

- Vart ska du?

Cuan betraktade mig med förvåning skriven över sitt kantiga ansikte. Jag bet ihop tänderna, men märkligt nog uteblev de hånfulla kommentarerna.

- Jag har affärer att göra upp utanför borgmurarna. Säkrast att kvitta mina skulder innan far hör talas om saken.

Mitt svar dog bort när det plötsliga ljudet av tunga stövlar mot stengolvet ryckte allt närmare. Cuan Gowans ansikte slätades ut till en känslolös mask.

- Mina lyckönskningar, muttrade han med en nick nedåt korridoren. Verkar som om du får svar på din fråga ändå.

Hastigt snodde jag runt, för att hamna öga mot öga med Tiernan.