Jag blinkade i den glåmiga dagern, när en varm utandning mot nacken kom mig att vrida på huvudet. Jamey låg utsträckt intill mig i bädden, på mage med kinden mot underarmen. Piskslagen längs ryggen lyste som en brandfackla i halvdunklet. Andhämtningen skvallrade om att han sov.

Jamey Gowan var en fruktad gränsmarkskrigare, men i sömnen såg han märkligt sårbar ut. Varsamt nuddade jag hans tinning med tummen, strök undan en tovig hårlänk. Likt ett olycksvarsel ekade Rhonwen Morays ord i mitt minne.

Declan Gowan måste koka av vrede. Han svor på att se alliansen i hamn. Nu står han inför att bryta ett edsvuret löfte eller förmå Jamey att ingå blodsbrödraskap med en pojk vars heder svärtats ned.

Hastigt drog jag åt mig handen när Jamey gäspade och klippte med ögonen.

- Minsann. Att vakna till ditt ansikte kan jag stå ut med. Hur är det bevänt med dig, Lyr?

Hans lågmälda, lite skrovliga röst kändes i hela kroppen. Ordvalet tände vansinneslågan jag kämpade dag och natt för att kuva.

- Mig går det ingen nöd på, mumlade jag. Jag reder mig.

- Så illa?

På det fann jag inget svar. Han rynkade ögonbrynen och tog sig upp på armbågen.

- Inte behöver du våndas i tysthet för min skull. Nog begriper jag att du är uppskakad efter gårdagen. Ställ frågorna jag domnade ifrån, så ska jag göra mitt bästa för att ge dig svar. Eller försvann vetgirigheten med nattmörkret? tillade han när jag böjde nacken mot bröstet.

- Någon gick hårt åt dig på borggården, sade jag dämpat med blicken på mina såriga nagelband. Du tillfrisknar inte snabbare av att genomlida minnet för min skull. Allt jag bryr mig om är att du återhämtar dig.

- Prata inte dumheter, pojk. Vi har båda levt igenom värre. Jag tål att möta konsekvenserna av mina gärningar, så låt oss få detta överstökat. Vad vill du veta?

Att lägga ytterligare börda på honom bar mig emot, men han hade rätt. Alltså samlade jag mod och drog ett skälvande andetag.

- Var Tiernan inblandad?

Jamey suckade tungt.

- Säg vilken gryta han inte har fingrarna i? Kusinen din sökte mig när jag fodrade Emyr. Han anklagade mig för att sprida vanhedrande rykten om dig, i syfte att slippa undan blodsbrödraskapet. Tiernan var rörande ivrig att försvara din ära, eller möjligen sin egen. Tonläget var hetsigt när Cuan dök upp, drucken bortom vett och sans.

- Jag förmodar att din bror tog ordväxlingen med jämnmod? sade jag blekt.

- Jo, det kan du föreställa dig. Cuan gick i svaromål, och Tiernan var inte sen att elda under konflikten. Det dröjde inte förrän bror min grep till nävarna. Stalldrängen slog larm, och allt jag kunde göra var att få undan Cuan, innan hela helvetet bröt lös. Jag dunkade en spann i skallen på bror min, och hivade in honom i ett tomt bås. När borgväktarna anlände fann de Tiernan blåslagen, medan jag stod oskadd med Cuans näsblod över nävarna. Därefter fanns inte mycket att säga.

Jag lyssnade med stigande förfäran.

- Tiernan visste att du var fel man. Han borde ha vittnat till din fördel.

- Svinet roade sig kungligt åt bytet, bet Jamey av. Dessutom känner han mig. Hellre betalar jag vid spöpålen än låter Cuan plikta för den ormens skull.

- Så borgväktarna pryglade dig?

- Nej. Jag är Declan Gowans son, och en av hedersgästerna därtill. Deras avsikt var att hämta Catriona Moray och låta klanledaren döma. De planerna grusades när far kom störtande, stridslysten som en skadeskjuten vildgalt. Han hade fått sig en öronfull av skvallret som löper runt borgen, och var rasande på Riordans i allmänhet och gycklarprinsen i synnerhet. Jag klev emellan, annars hade han dräpt Tiernan på plats. Tro inte att jag håller av kusinen din, men stridigheterna i gränslandet är redan bortom all kontroll. Bättre att far min slår ur sig vreden där den inte gör någon skada. Kanske mor kan prata vett i honom när han nyktrat till.

Stoppningen i madrassen prasslade när jag sträckte ut armen för att trycka hans hand.

- Djärvt av dig att skälla mig för vekhjärtad, Jamey Gowan. Själv offrar du ditt skinn för att rädda mig, din bror, din far, min förhatliga kusin och gränslandet inom loppet av ett solvarv. Gudarna måtte ha ett märkligt sinne för humor, som föste oss samman.

Jamey betraktade mig där han låg på sidan, med huvudet lutat mot underarmen. Blicken var outgrundlig, men de hasselfärgade ögonen glödde i dunklet. Trots blånader och skrapsår var han vacker, liksom vargen eller det karga gränslandet.

Långsamt hävde han sig upp till sittande. Utan att släppa ögonkontakten lät han fingertopparna följa min käklinje, så lätt som en viskning. Jameys varsamma beröring tog andan ur mig, lämnade mig mållös. Hans fingrar stannade till under min haka, lyfte upp mitt ansikte.

- Kan så vara att gudarna förde oss samman, men långt mer än ålder och vintrar skiljer oss åt. Ingen av oss har haft mycket att glädjas åt i det sista, Lyr. Inte vet jag om framtiden lovar bättring, men jag står vid din sida. Vad än hövdingarna beslutar, vad som än sker.

Knappt hade hans röst tonat ut, förrän stillheten i kammaren slets sönder av ett par brutala sparkar på dörren. Jag ryckte upp filten till hakan, men Jamey fångade min handled.

- Nu är inte tid att huka under fällarna. På med krigaransiktet, min vän. Är du redo?

Jag svalde hårt, och lyckades böja huvudet i en nick.

- Redo. Borde jag frukta för mitt liv?

Han klappade mig lätt över käken.

- Lita på mig, Lyr. Du är trygg, men jag gör bäst i att rusta min själ. Jag har en god aning om vem som går lös på dörren.

Ytterligare dunkande dränkte de sista orden. Med en grimas sträckte Jamey upp sig, och hävde benen över sängkanten. Så styrde han stegen bort till dörren och drog ifrån regeln.

På tröskeln stod Rhonwen Moray. 

Stort TACK till fantastiska @AnnaMansen som har tecknat bilderna på Rhonwen och Lyr! 🌟
Är så tacksam för att jag får låna dem för att förgylla texten!❤️

Rhonwen Moray

Lyr Riordan