Sorlet förvarnade om festligheterna redan utanför Fästets skyddsvärn. Skrattande röster studsade mellan murarna, och vävdes samman med trummors suggestiva rytm.

Rädslan för att möta Jameys klansmän växte i takt med att kärnborgen tornade upp sig framför mig. Slutligen drog jag på stegen tills fötterna rörde sig i snigeltakt över vindbryggan.

Jamey väntade in mig när jag dröjde för att skaka ett par obefintliga gruskorn ur skorna.

- Huvudet högt, Lyr. Ingenting varar för evigt. När gryningen kommer beger jag mig ut i skogen, och jag såg gärna att du blev med. I vildmarken kan vi tala ostört. Med lite tur får vi rätsida på din vapenhantering därtill. Om du så önskar?

-Jag önskar, ekade jag. Bara inte Tiernan låser in mig för att jag lämnade borgen utan hans tillåtelse.

- Låt svinet försöka.

Jag sneglade osäkert på honom. Ansiktet var slutet, men som så ofta när han nämnde min kusin fick hans röst en biton jag inte förstod.

- Du har inga skyldigheter gentemot mig, mumlade jag. Än är inga löften avlagda. Äventyra inte ditt anseende för min skull.

- Visserligen har jag vågat en god del för dig allaredan, men anseendet är ingen uppoffring. Mitt rykte är knappt värt dammet under skosulorna.

- Desto större anledning att inte göra något överilat.

Jamey mönstrade mig med huvudet en aning på sned.

- Du har visst inga höga tankar om dig själv.

Svarslös slog jag ned blicken, men såg upp när han nuddade min handrygg med tummen i en hastig smekning.

- Ängslas inte, du. Visserligen är inga avtal på plats, men både dina fränder och mina begriper bättre än att röra dig nu.

Tacksamheten fick strupen att kännas för liten, som om känslorna trängde undan luften.

- Tack, viskade jag och fick en knappt märkbar nick till svar.

Sida vid sida gick vi den sista biten över vindbryggan. Uppenbarligen anpassade han steglängden efter mina kliv. Tystnaden sänkte sig medan vi passerade genom porthuset, men stämningen var inte ansträngd.

Utanför Fästet var borggården ett hav av människor. Mitt på den öppna platsen flammade ett bål, och i en halvcirkel närmast elden stod en hop krigare från Wynoc. Björndråparens enorma kroppshydda stack ut i mängden, där han höjde ett skummande ölstop åt vårt håll. Hans mullrande stämma bar utan svårighet över folkvimlet.

- Så nu passar det att infinna sig? Tiernan Riordan har förpestat tillvaron sedan du satte iväg ut genom portarna. Vore det inte för mor din hade gycklarprinsen och hans anhang vara kråkföda nu. Kom hit, pojk. Töm en bägare och byt ett par ord med far din.

De omkringstående stämde in med högljudda tillrop. Jag kikade på Jamey, som flyttat sig så att han skymde mig för de förfriskade karlarna. Plötsligt såg han mycket trött ut.

- Jag behöver tala med de mina. Ta vara på dig, Lyr.

Han vände ryggen åt mig för att sälla sig till sina fränder. I förbigående stötte hans arm emot min axel. Ingen tvekan anades i Jameys rörelser, men jag kunde inte bli kvitt känslan av förestående katastrof. För att hämta kraft sökte jag läderbandet om handleden, virade det hårdare tills remmen skar in i huden.

- Må gudarna vaka över dig, Jamey Gowan, viskade jag och började tränga mig fram mellan gäster och borgfolk, i riktning mot huvudportarna. Och måtte alla djävlar se till att Björndråparen super sig oförarglig innan gillet tar sin början.

***

Att finna vägen till min kammare tog tid, likaså att ordna passande plagg till gästabudet. Till sist svepte jag en ullmantel över min enkla tunika, och behöll de benkläder Jamey ordnat åt mig. Visserligen kunde min simpla klädsel väcka anstöt, men som hemlös hade jag inte mycket till val.

Jamey lyste med sin frånvaro när jag efter långt om länge klev över tröskeln till Stora Salen. Även Björndråparens plats gapade tom. Hans hustru var ensam representant för ätten Gowan i högsätet, värdig och rak i ryggen som en eldgaffel.

Myrna Gowan var inte en högväxt kvinna, ändå var hon minst lika respektinjagande som sin make. Korpsvarta flätor ringlade ned över barmen, och figuren vittnade om hennes aktiva liv som borgfru. Ansiktet var uttryckslöst, bortsett från de mörka ögonen som tycktes registrera varje rörelse i salen. Kylan i hennes blick kom mig att rysa. Tanken slog mig att Myrna Gowan inte skulle röra en min om jag föll död ned för hennes fötter.

Inte heller Tiernan stod att finna, men stämningen bland mina klansmän var avgjort fientlig. Som på en given signal vände sig Riordanbordet åt mitt håll. Viskningarna träffade mig likt välriktade stenar.

Blodskam. Förbjudna böjelser. Förvrängd. Vanära. Skuld. Skändlighet. Skam. Skam. Skam. Skam.

Chocken böjde min nacke medan jag lutade ryggen mot portvalvet för att inte mista fotfästet. Hur ätten fått kännedom om Cradocs övergrepp anade jag inte, men en sak var säker. Ingen makt i världen kunde lappa ihop resterna av min heder nu.

En fast hand om skuldran fick mig att se upp. Rhonwen Morays blekblonda hår svepte över min handled när hon lutade sig närmare.

- Gör mig sällskap till bords, pojk. Min kavaljer tycks upptagen på annat håll.

Utan omsvep krokade hon armen om min. Jämsides kryssade vi fram mellan långborden, som dignade av serveringsfat och dryckeskärl. Ett par hjorthundar letade rester vid gästernas fötter, och dristiga sparvar pickade smulor i golvströet.

Rhonwen Moray tryckte ned mig på en skinnbeklädd bänk, strax nedanför honnörsbordet. Ordlöst stack hon en mugg glödgat vin i näven på mig. Jag värmde mina iskalla fingrar på bägaren, medan drycken sakta kom blodet att tina.

Hon satte sig intill och fyllde sin egen bägare till brädden. Rynkan mellan ögonbrynen djupnade när hon mönstrade min hopkrupna gestalt.

- Låt inte käftskramlet nå under huden på dig. Krig och maktspel har gjort dårar av klokare karlar än Tiernan Riordan. För den svinpälsen faller sig ryktesspridning lika naturligt som att andas.

Jag satte en klunk hett vin i vrångstrupen.

- Tiernan? Sprider Tiernan ont skvaller om mig?

Hon betraktade mig medlidsamt, såsom hon kunde ha sett på en nyfödd kattunge.

- Ingen annan vinner på att det ryktet ser dagsljus, det är ett som är säkert. Gudarna hjälpe oss, Declan Gowan måste koka av vrede. Han svor på att se alliansen i hamn. Nu står han inför att bryta ett edsvuret löfte eller förmå Jamey att ingå blodsbrödraskap med en pojk vars heder svärtats ned.

- Att Tiernan vill svartmåla Cradoc är förståeligt, mumlade jag och dolde ansiktet bakom dryckeskärlet. De är bröder, men framförallt är de rivaler om ledarskapet. Jag önskar bara att han inte dragit med mig i fallet.

- Ord står mot ord, klippte hon av. Ingen kan bevisa något, och skammen är inte din att bära. Rid ut stormen, så finner packet strax någon annan att slita i småbitar. Tro mig, jag vet vad det vill säga att förföljas av illasinnade rykten.

Uppenbarligen läste hon förvåningen i mitt ansikte, för hon strök sitt silverglänsande hår bakom örat och sänkte rösten ytterligare.

- Nå, för ett par månvarv sedan stod jag med en oönskad unge i magen. Byket hörde talas om min olycka, och skvallret sprakade färgstarkare för var dag. Lyckligtvis är min egen mor läkekunnig. Hon redde till en brygd som avslutade havandeskapet. Så småningom ebbade pratet ut.

- Var det Jameys barn?

Frågan slapp ut innan jag hann hejda mig. Rhonwen Moray såg värderande på mig, och ryckte sedan på axlarna.

- Faderns namn gör detsamma. Han har nog med sitt eget, och det var ännu ett skäl att inte sätta ungstackaren till världen.

Jag klappade henne tafatt över armen, osäker på om jag skulle beklaga eller inte. Hon såg häpen ut.

- Jag frågar inte efter tröst, pojk. Jag har mig själv att skylla, som inte såg till att vara mer aktsam. I stundens hetta tappade jag huvudet.

- Du var inte den enda, påpekade jag försiktigt. Fadern kunde ha tagit sin del av ansvaret.

Hon tömde sin bägare och satte ned den med en smäll.

- Det borde han sannerligen ha gjort, men vilken karl begriper sådant?

På det fann jag inget svar. Rhonwen Moray vände sig bort, och lämnade mig ensam med en rad nya frågor som enda sällskap.