Jag lutade huvudet mot badkarskanten, och lät vattnet omsluta min värkande kropp. Att tvaga av mig smuts och minnen var en välsignelse. Dessa ögonblick var en dyrbar gåva, vad som än väntade utanför Tennstopets väggar.

Mina tankar vandrade till Jamey Gowan, och den generositet han visade en arvfiende. Visserligen stod han i skuld till Tiernan, men han var knappast ålagd att göra mer för mig än nöden krävde.

Måhända slumrade jag till, för vattnet hade kallnat när Jamey Gowan klev över tröskeln med en ränsel över skuldran. Han slängde en hastig blick åt mitt håll, innan han sköt igen dörren bakom sig.

- Har du hämtat dig någorlunda, Riordan?

Jag nickade flera gånger.

- Hur ska jag någonsin kunna återgälda dig?

- Du har aldrig bett mig om något.

- Måhända. Men med tanke på din skuld till Tiernan har du inte mycket till val.

- Jag är inte livegen, sade han med en axelryckning. Att jag rände efter dig ut i regnet är min egen huvudvärk.

- Tiernan blir inte nådig att tas med, mumlade jag. Han är min förmyndare, och jag gav mig av från Fästet utan hans tillåtelse.

- Ängslas inte, du. Kusinen din kan vädra sina invändningar med mig. För övrigt borde han vara tillfreds. Allt som binder oss tätare samman ligger i hans intresse.

Jag bet mig i underläppen.

- Så långt tänkte jag inte. Än Björndråparen, då? Han undrar säkert vart du tog vägen.

- Far min saknar mig som han saknar en pil genom skallen. Hungrig? Jag har proviant och ombyte åt dig i ränseln.

- Låt mig gissa, sade jag med ett blekt leende. Barkbröd, inte sant?

Han nickade åt packsäcken.

- Slit dig ur karet, så får du veta.

En aning ostadig på benen hävde jag mig upp. Kölden kom huden att knottra sig. Tigande följde Jamey Gowan mina rörelser. Hans granskning gjorde mig plågsamt medveten om min nakenhet, ändå motstod jag impulsen att skyla mig. Rösten som kom över mina läppar var en skälvande viskning.

- Tycker du om vad du ser?

Hans stelnade ansiktsuttryck kunde ha tillhört en avgjutning. Med raska steg gick han intill mig, och grep den ruggade linneduken. Den plötsliga närheten gjorde mig andlös.

- Du är värre blåslagen än vad som är klädsamt, sade han kärvt, och svepte tyget om mina höfter. Klä dig, så kan vi äntligen få mat i kroppen.

Hjärtat bultade smärtsamt hårt när jag mötte hans blick. Orden jag ville ge honom fastnade i halsen, och allt jag fick ur mig var:

- Blåmärken bleknar.

Jamey Gowans sammanbitna käkar mjuknade en aning. Han sträckte sig efter ränseln för att leta fram en långskjorta och ett par ullbyxor.

- De gör väl det. Här, håll till godo. Skodon fann jag inga, men de gamla duger med lite putsning.

Hastigt klev jag i plaggen. Skjortan bar spår av trägen användning, men doften av galltvål antydde renlighet.

- Tänker du ständigt på mat? påpekade jag när han dukade upp förplägnaden på det lilla bordet invid sovbänken.

Han sände ett halvflin över skuldran.

- Du låter som mor min. Förresten ligger det i ditt intresse att jag håller mig mätt. Jag är inte värst godmodig på tom mage.

- Jo, tack. Jag har hört skrönorna om ditt humör, Gowan. Tiernan påstår att du bär ansvaret för Cradocs skeva näsa.

Leendet dog på hans läppar. Med en axelryckning återgick han till att ställa iordning maten, men jag uppfattade skiftningen i hans sinnesstämning. Kanske löpte Jamey Gowans hat mot mina kusiner djupare än traditionen av osämja mellan ätterna.

Värden hade försett oss med rökt hjortkött, grovt bröd, vinteräpplen och vatten i ett krus av stengods. Sida vid sida satte vi oss på britsen. Vindens spel mellan väggbrädorna var ett eko av den lilla jägarkojan i gränsmarkerna, och jag kikade i smyg på Jamey Gowan, arvfienden som så oväntat blivit en del av mitt liv.

- Rhonwen Moray uppmärksammade armlänken du gav mig, sade jag försiktigt. Hon kom till min hjälp både en och två gånger. Era ätter har visst en allians sedan länge.

Han tog en vattenklunk, och drog näven över skägget.

- Jovars. Rhonwen och jag har varit trolovade sedan vaggan. Far min hade gärna sett att vi bleve man och hustru.

- Delar du Björndråparens önskan?

- Rhonwen är mer syster än käresta. Hon föddes två eller tre vintrar före mig, och det låter hon mig visst aldrig glömma.

Jag hade själv fört ämnet på tal, ändå ville jag inte höra mer om kvinnan han var lovad åt. Därför bet jag sista tuggan av äpplet, och knäppte händerna i knäet. Än en gång sänkte sig stillheten över rummet.

Jamey Gowan satt med blicken på det täckta fönstret, betraktade fuktdropparnas mönster över de garvade hudarna. För att lätta upp stämningen harklade jag mig, och höll upp ett rödkindat vinteräpple i luften.

- Jag har ingen silverslant, Gowan. Duger det här som pant för dina tankar?

Något som liknade uppgivenhet skymtade förbi, innan han ruskade på huvudet.

- Spar panten, du. Men vi behöver återvända till Fästet, ju förr dess bättre. Far och kusinen din har för avsikt att tillkännage alliansen under gästabudet. Vill du dra dig ur överenskommelsen, så är det dags att säga ifrån. När pakten väl har slutits är du bunden till mig för resten av livet.

För att inte röja alltför mycket av känslostormen som blossade upp följde jag vindlingarna i äpplets rosiga mönster.

- Mina önskemål saknar betydelse. Tiernan godtar inget annat än ett medgivande från mig. Kan blodsbrödraskap mellan ätterna bli gynnsamt för någon annan än honom?

Tystnaden sträcktes ut tills jag lyfte hakan, för att se in i Jamey Gowans nötbruna ögon. Dröjande lade han sin ärriga näve över min handrygg, smekte de söndertrasade nagelbanden med tummen. Beröringen väckte tusen brännande eldflugor i min bröstkorg.

- Vem vet? Ödet tar märkliga vägar, Lyr. Försyn eller förbannelse, det ligger i våra händer.

Som i en dimma vred jag handflatan uppåt för att fläta samman fingrarna med hans. Uttrycket i hans ansikte var outgrundligt, men han lät mig hållas. Gripen av stundens vansinne makade jag mig närmare. Ett ögonblick satt vi blickstilla, innan han oförmodat tog mig om axlarna. Plötsligt satt jag i Jameys knä, omsluten av hans varma famn. De flämtande eldflugorna i mitt bröst förbyttes i en vådeld.

Jag öppnade munnen, men han förekom mig genom att pressa fingertopparna lätt mot mina läppar.

- Tänk dig för, varnade han knappt hörbart. På Tennstopet ränner vägglössen med skvaller, och världen är skoningslös. Ge inte luft åt sådant som kan störta oss båda i avgrunden.

Jag nickade, och kurade ihop mig med kinden mot hans hjärta.

- Jag behöver varken ord eller löften, Jamey.

Långsamt beskrev hans fingrar en cirkel över min rygg. Tonen var en smula vemodig.

- Löften kommer vi nu inte ifrån. Endera dagen ska vi tala ut, utom hörhåll för fränder och fiender. Skogarna kring Fästet erbjuder goda jaktmarker. Jag beger mig av så snart spektaklet kring fostbrödralaget är överstökat. Kom med mig, så lämnar vi hövdingarna att konspirera bäst de vill.

- Jag är inte en van jägare, tillstod jag förläget. Möjligen kan jag knyta en snara, men jag kan inte spåra om livet så står på spel. Pil och båge har jag ingen rätsida på, för att inte tala om svärd.

- Nå, det får vi åtgärda. Inte kan jag ha en frände som är oduglig med vapen i hand. Kan du värja dig har du större utsikter att behålla livet, eller ta fienden med dig i döden.

Allvaret i hans röst påminde mig om att detta inte var tomt prat för honom. Vi var båda födda in i ättefejden, men jag hade växt upp bakom Björnidets skyddande murar. Hur ofta hade Jamey stridit på liv och död i gränsmarkerna?

Jag slöt ögonen och begravde ansiktet i hans skjorta.

- Sätt inte alltför mycket tilltro till min förmåga. Då blir du bara bittert besviken.

Jamey strök undan en hårslinga ur min panna. Orden vibrerade djupt i hans bröstkorg när han talade.

- Än har du aldrig gjort mig besviken, Lyr.