Mannen låg på rygg, synbarligen medvetslös. Gissningsvis var han några år över de tjugo, muskelstark och högväxt. Benkläderna var sönderrivna, ansiktet blåslaget och halmstrån smetade fast i de mörkbruna hårtovorna. Omkring honom stod en alkoholstank som konkurrerade med svindyngan. Ändå såg han bedrägligt fridfull ut.

     Antagligen borde jag överlåta fyllbulten åt väktarna, men det vilade något bekant över de kantiga dragen. Dessutom hade far inte fostrat mig att vända ryggen till.

     Med uppmärksamheten på svinflocken sköt jag upp grinden. Lyckligtvis hängav sig skaran åt gyttjebad i inhägnadens bortre hörn. På tå kryssade jag förbi avföringshögar och urinpölar, bort till den avdomnade mannen. Väl framme hukade jag intill honom.

     - Kan du höra mig?

     Abrupt slog han upp ögonen. Blicken for över mig med en skärpa jag inte väntat hos en redlös karl. Utan förvarning högg han tag i min vrist. Jag förlorade fotfästet, och föll handlöst baklänges i sörjan. Mannen kom upp på alla fyra. Tungt hävde han sig över mig, med knäet i min bröstkorg.

     - Råttor och Riordans knäcker jag nacken på, eller dränker i en hink. Vilket föredrar du?

     Han talade med så utpräglad Wynocdialekt att jag knappt urskilde mitt eget namn.

     Jag gjorde ett försök att resa mig, men hans tyngd över bröstet pressade ned mig i gyttjan. Luften väste ur mig i ett plågat stön. Jag fick inte fram ett ljud, kunde bara kippa efter andan.

     - Cuan!

     Rhonwen Morays röst kom mig att vrida på huvudet. Hon stod i grindöppningen, med ett fång enris under högerarmen. Bistert granskade hon främlingens bara överkropp.

     - Att du super som ett svin hör knappast till ovanligheterna, men ge besked nästa gång andan faller på. Jag har viktigare ting att styra om, än att vänta med benen i kors medan du dränker dig i brännvinskannan.

     Främlingen drog en grov näve över ansiktet. Ögonen lyste som rödsprängda sprickor i leran.

     - Min ensak. Sök annat sällskap, om mina vanor inte duger åt dig. Jag behöver varken bannor eller barnpiga.

     Rhonwen Moray lät enriset falla, lutade sig över staketet och sopade till honom över bakhuvudet så att smutsen yrde.

     - Du är min ensak, din tjurskalliga idiot. Tvivla på mig igen, och det kommer att kosta dig mer än en klapp på skallen.

     Mannen blängde mörkt, och gned sig i nacken.

     - På egen risk, satmara. Nu har jag en gåta åt dig. Vem släppte Riordans yngel innanför murarna?

     - Pojken och hans kusin anlände strax efter att du stövlade ut i skymningen. I ditt ställe skulle jag låta honom löpa, tillade hon och fick en hånfull grimas till svar.

     - När skaffade du dig ett hjärta? Att befria världen från Riordans draksådd vore en välgärning. Den här är lika ynklig som resten av packet.

     Jag stönade lågmält när knäet pressade hårdare mot mellangärdet. Rhonwen Moray trummade med fingrarna mot hasselstaketet.

     - Gudarna bevare mig för enfaldigt manfolk. Öppna ögonen och ta dig en närmare titt på pilten, innan du gör dig olycklig. Nog har han en stilig armlänk?

     Mannens blick gled över min handled. Så svor han till, och släppte mig med uppsynen hos någon som stuckit näsan i ett getingbo.

     I samma ögonblick ljöd portvaktens dova horn. Aktiviteten på borggården avstannade, allas intresse vändes mot det massiva fällgallret. Motvikterna hissades, vinschen gnisslade i protest.

     Ljudet av hovtramp varslade om ryttarföljet innan sällskapet dundrade in på gården. Täten utgjordes av en formation om fem ryttare, och bakom dem anslöt fler i rask trav.

     Wynocs klanhövding Declan Gowan var lätt igenkännlig i spetsen för gruppen. Ett björnskinn täckte skuldrorna, och det gråsprängda skägget kom käken att verka framskjuten i en stridslysten min. Tveklöst var han en av de största karlar jag sett.

     Strax bakom klanhövdingen red Jamey Gowan. Med hjärtat i halsgropen följde jag hans väg över borggården. Tydligen hade han funnit både tvättfat och ny klädedräkt sedan vi skildes åt.

     Den ensamme gränsmarksväktaren var hövdingason ut i fingerspetsarna, alltifrån manteln med vargskinnsfoder vid kragen, till de välputsade stövlarna. Skägget var ansat, håret rent och fritt från tovor.

     Att se honom ståndsenligt klädd, omgiven av fränder, underströk avgrunden mellan oss. Den bräckliga närhet vi delat i jägarstugan rämnade från kant till kant, ändå hakade andhämtningen upp sig vid minnet av hans nakna bröstkorg under mina handflator.

     Sida vid sida med Björndråparen red hustrun Myrna, samt äldste sonen, Duncan. Den yngste ättlingen lyste dock med sin frånvaro.

     I en plötslig insikt ryckte jag upp blicken till mannen intill mig. Ansiktsdragen bar tydliga likheter med bröderna Gowan, men framförallt påminde han om modern, Myrna. Jag begrep inte varför Björndråparens yngstfödde sov ruset av sig i Fästets svinstia, men Cuan Gowans brinnande hat mot min ätt var ingen hemlighet.

     Rhonwen Moray nickade i riktning mot ryttarna.

     - Ta dig i akt, Cuan. Säkrast att du kommer i kläderna, innan mor din upptäcker dig.

     Cuan Gowan spottade mig i ansiktet, och tog ett kliv över staketet. På det hela taget rörde han sig smidigare än jag trott om en nyvaken drinkare. Utan att se åt sina fränder trängde han sig förbi de nyfikna åskådarna, och försvann in i borgen genom en sidodörr.

     Mödosamt tog jag mig upp på fötter. Spottloskan rann längs min kind, och svindynga föll i stinkande droppar ur kläderna. Rhonwen Moray mönstrade mig tigande. Av min självaktning återstod bara skärvor, ändå sved hennes granskning.

     - Tack, mumlade jag. Du har kommit till min hjälp två gånger på kort tid. Varför?

     Rhonwen Moray skrattade till, och skakade på huvudet.

     - Ingen kan beskylla dig för att vara snabbtänkt, Riordan. Sänd ett tack till mor din för att du åtminstone är söt som honung.

     Hon gick ifrån mig, men tillfogade över axeln:

     - Se till att hålla dig ur vägen för Cuan framöver. Han är inte glad i din sort.

     Hennes höftlånga hår vajade i takt med stegen, när hon banade sig väg genom folksamlingen. Väl framme vid ryttarföljet stannade hon framför Declan Gowans ekipage. Björndråparen lyste upp, och sträckte sig ned för att fatta hennes händer i en faderlig åtbörd.

     - Tröste mig, du är en syn för trötta ögon, tös. Fager som en älva, och vildare än en hederlig man kan hantera.

     Hon öppnade munnen, men avbröt sig då Jamey Gowan slängde benet över hästryggen. Med sammanpressade läppar följde hon hans rörelser, när han lättade upp sadelgjorden och for med handflatan längs stridshingstens bringa. Plötsligt var luften mättad av något jag inte kunde sätta fingret på, som spänningen inför en stundande kamp.

     Rhonwen Moray knäppte händerna över förklädet, och drog ett djupt andetag. Ett kort ögonblick stod de mittemot varandra, stilla som två avgjutningar. Så tog Jamey Gowan stegen som skilde dem åt, för att dra in henne i en hård omfamning.

     Rhonwen Moray blundade, och lutade pannan mot hans skuldra. Han strök henne sakta över ryggen. Stridshingsten Emyr frustade, och skrittade fram för att begrava mulen i hennes vitblonda hårsvall. Trots att scenen ägde rum mitt på borggården fick jag känslan av att inkräkta på något intimt.

     I den stunden valde Björndråparen att rikta uppmärksamheten mot svinstian. Vid åsynen av mig drogs hans buskiga ögonbryn samman, och han lutade sig mot hustrun för att muttra i hennes öra. Myrna Gowan gestikulerade åt sonen Duncan, och strax stirrade tre par ögon misstroget på mig.

     Med fasa insåg jag att även Jamey Gowan vände huvudet åt mitt håll. Över Rhonwen Morays hjässa skar hans blick genom hopen, för att landa på mig med kraften av en knytnäve i magen.

     Från ingenstans kom fars läxor för mig, orden han upprepat med osvikligt tålamod.

     Räta på ryggen, Lyr. Seger eller nederlag, en krigare möter ödets nycker med värdighet.

     Jag svalde hårt, men kunde inte tvinga tillbaka tårarna som ritade spår längs mina leriga kinder. Jag var ingen krigare. Tvärtom.

     Desperat vände jag om för att fly. De nötta lädersulorna slirade, och sände mig handlöst på mage i gyttjan. Som ett sårat djur kravlade jag bort till grinden. Ute på borggården slant fötterna i grus och avskrap. Än en gång snubblade jag omkull, vilket hälsades med stor munterhet bland åskådarna.

    Förföljd av dånande skrattsalvor rusade jag mot portarna under fällgallret. Att bli inlåst, bespottad, hånad, slagen till marken kunde jag uthärda; som fars eviga besvikelse förtjänade jag inte bättre. Men att Jamey Gowan än en gång bevittnade min förnedring var mer än jag orkade bära.