10 ÅR SENARE

Lyr Riordan

Lågorna från likbålet slickade den stjärnklara hösthimlen. Gnistor och aska steg i heta kastbyar, och tvingade mig att ta två kliv bakåt. Med en rysning drog jag yllemanteln tätare om kroppen. De sörjande hade dragit sina färde hemåt, eller sökt nattkvarter i borgen. Allt som återstod var ett sista avsked av far.

     Flammorna virvlade ikapp med skuggorna, som lekte ta-fatt över de närliggande gravkullarna. I dagbräckningen skulle den nyckfulla dansen blekna till ett minne, liksom Byrne Riordan skulle bli en av alla bortglömda klanledare i ättens historieböcker.

     Tunga steg bakom min rygg återförde mig till nuet. Redan på gott avstånd skvallrade spritångorna om min kusins sinnestämning.

     Bortsett från att tretton vintrar skilde honom från mina arton, så var Cradoc en kraftfull krigare. Han njöt av att demonstrera sitt övertag, och han uppskattade en god jakt. Alltså kvävde jag impulsen att springa till skogs, och utstod hans valkiga nävar om axlarna.

     - Du har vakat länge nog, pojk, viskade han i ett fuktigt moln mot min tinning. Kom med tillbaka till borgen.

     Silverdetaljerna i hans svarta klädnad glittrade i eldskenet. Svärdsbältet passade lika illa till sorgeakten som hans loja småleende. Med blicken på mina skospetsar skakade jag på huvudet.

     - Bålet har inte brunnit ut.

     Cradoc strök varligt över min nacke, lät fingrarna sluta sig i en cirkel om min hals.

     - Seså. En spenslig pilt som du borde inte dröja utanför stadsmurarna ensam. Vem vet vilka ogärningsmän som kan dra nytta av din värnlöshet?

     Beröringen var en påminnelse om hotet som utgick från den storväxte krigaren. Cradoc var min frände, men hans ambitioner var ingen hemlighet. Han sökte makt, och gick ofta över lik för att få sin vilja igenom.

     I ett försök att fjärma mig från hans närvaro lindade jag armarna om överkroppen. Kanske skulle han tro att skakningarna kom sig av kylan.

     - Du har rätt, mumlade jag. Natten är sen, och jag är trött. Bäst att återvända till Björnidet.

     Så flämtade jag till, när Cradoc svängde mig runt. Hans skrovliga fingrar slöt sig om min haka i ett skruvstädsgrepp. Fortfarande log han, men de blå ögonen blänkte kalla som stål. Antagligen var han en ståtlig man, bortsett från den knäckta näsan. För mig var han ett monster.

     - Du darrar, Lyr. Fruktar du mig så? Eller är det dina vridna lustar som får dig att skälva i mina armar?

     Pressad mot hans bröstkorg kunde jag bara ruska på huvudet. Cradocs leende djupnade. Långsamt gled hans fria hand längs min höft, ned över ryggslutet. Jag stod som fastfrusen, förmådde inte annat än flämta hjälplöst.

     - Ljug inte för mig, andades han hest. Du har alltid varit en omanlig krake. Alla viskar om dina onaturliga begär. Farbror Byrnes svärdsarm var allt som räddade din nacke undan mästermans yxa.

     När hans läppar nuddade min kind hördes en lågmäld hostning från skuggorna. Cradoc svor, men släppte inte taget om mig.

     - Du dyker upp passligt, morrade han mellan tänderna. Någon kunde tro att du trivs med att huka i buskarna bland de andra skvallerkäringarna.

     Tiernan, min äldste kusin, löpte med pekfingret över hakan. Den outgrundliga blicken dröjde vid mitt ansikte, som om mina hettande kinder innehöll svaret på livets mysterier.

     - Det är sent lidet, sade Tiernan slutligen. Natten är kylig, och vi vill inte riskera att pilten drar på sig lungsjuka, i tillägg till sorgen efter far sin.

     Cradocs hånskratt sände en skur av salivstänk över min panna.

     - Dina omsorger förnekar sig inte, broder. Vem känner din välvilja bättre än jag? En dag kanske jag bär vittnesmål inför Rådet om ditt osjälviska hjärta.

     Antydan till småleende krusade Tiernans läppar.

     - Detsamma, Cradoc. Vi är många som ser fram emot dagen då du får den lön du förtjänar. Kom nu, lillkusin. Jag följer dig tillbaka till borgen. Såvida du inte har mer att dryfta med bror min?

     Med blandade känslor bytte jag Cradocs sällskap mot hans äldre brors. Tiernan hade gått från arvinge till borgherre i samma stund far drog sitt sista andetag. Som klanledare var han min lagliga förmyndare nu, ändå var han märkligt tystlåten om min framtid.

     Sida vid sida lämnade vi det falnande bålet bakom oss. Morins stadsmurar löpte likt en orm kring Björnidet, vars torn och skyddsvärn reste sig som skarpa kolstreck mot horisonten. Kvällningen gjorde det svårt att se den upptrampade stigen mellan kullarna, men jag kände vägen med förbundna ögon.

     - Dagarna skenar mot solnedgången, sade Tiernan till sist. Jag har många angelägenheter att bringa reda i, och alldeles för lite tid.

     - Angelägenheter som rör mig?

     - Bland annat. Du är viktig för mig, lillkusin. Jag vill se dig finna din plats i världen, så som farbror Byrne hade önskat. Men allt sådant kan anstå till senare. Nu ska du inte bekymra dig för annat än en bit mat, och sedan sömn. Moira ordnar med en vallmobrygd, om du har svårt att komma till ro.

     Jag kastade en hastig blick på Tiernan. Min äldste kusin var en man med många ansikten, och hans milda leende skrämde mig mer än Cradocs närmanden. Tiernans honungslena löften lockade fiender att skära halsarna av sig, för att sedan dö i förvissning om att de gått segrande ur uppgörelsen.

      Vid stadsmurarna brann eldkorgar för att lysa väg för begravningsgäster och borgfolk. Som skyddsvärnets svaga punkt var porthuset alltid starkt befäst, även om vakterna tycktes fler än vanligt denna afton. Tiernan klappade mig på ryggen, innan han gjorde en gest mot vindbryggan.

     - Gå före, Lyr. Jag ska byta ett par ord med vaktposterna. Vi vill inte sova för öppet fällgaller en natt som denna.

     - Är något på tok?

     Jag betraktade honom forskande, och Tiernan rufsade om i mitt ljusbruna hår.

     - Du tänker för mycket. Fortsätt till din kammare, du. Allt är som det ska.

     Avfärdandet gick inte att misstolka. Att trotsa honom var uteslutet, så jag böjde nacken och fortsatte ensam över vindbryggan. Mina läderskor slant lite mot det fuktiga träet när jag slängde ett ögonkast över axeln. Tiernan syntes inte till.

     Mitt i portgången stannade jag, och såg upp mot taket. Dödshålen gapade svarta över mitt huvud. Där skulle stenar och het olja regna ned över angripare som fångats mellan fällgallren. I en gränsmarksstad var döden aldrig långt borta.

     Hastigt slet jag undan blicken, och trampade nära nog rakt i famnen på en karl med en häst vid tygeln. I mörkret lyste hingstens ögonvitor spöklikt bleka, och de kraftiga tänderna smällde när djuret högg efter mitt ansikte. Snabbt backade jag undan, tills de nattfuktiga murstenarna pressade mot ryggen.

     Mannen tog ett kraftigare tag i tömmen. Han var axelbred och högväxt; mitt huvud räckte nätt och jämnt upp till hans haka. Anletsdragen suddades ut av dunklet. Därtill bar han mantelns huva djupt neddragen. Allt jag urskilde var oansat skägg, och rödbrunt hårtrassel ned över axlarna.

     Mannen muttrade ett kommando som kom hästen att lystra, innan han vände uppmärksamheten mot mig.

     - Allt väl, pojk? Kom han åt dig?

     Den mörka rösten var färgad av satsmelodin som användes av Wynocborna, men en man från fiendeland skulle knappast kliva innanför våra murar frivilligt.

     Uppenbarligen väntade han på svar, så jag drog ett djupt andetag för att hålla tonen stadig.

     - Allt väl med mig, Herre. Men ni borde inte bege er utanför stadsmurarna efter nattens inbrott. Trakterna omkring Morin är inte säkra för ensamma ryttare. Resande är alltid välkomna att söka härbärge i Björnidet.

     Så insåg jag min blunder, och knep ihop läpparna. Efter fars död var jag en högättad snyltgäst, utlämnad till Tiernans goda vilja. Att dela ut inbjudningar ankom inte mig.

     Främlingen gjorde en avvärjande gest.

     - Jag reder mig nog.

     Med en nick fortsatte han över vindbryggan och hävde sig upp i sadeln. Hovslagen tonade bort, smälte samman med nattens alla läten.

     Utan att se tillbaka skyndade jag genom porthuset. Sannolikt var kylan som spred sig i bröstet bara begravningsceremonins efterdyningar, ändå förmådde jag inte bli kvitt mina onda farhågor.

     Med den inpyrda röken från likbålet som enda följeslagare skyndade jag genom Morins gator. För första gången kändes staden fientlig, en snara som utan förvarning kunde dras åt om min nacke. Inte förrän borgmurarna reste sig omkring mig slog jag av på takten.

     Väl i min kammare kröp jag ihop på den väggfasta sovbänken, och drog upp fällarna till hakan. Länge stirrade jag ut i natten, tills utmattningen tvingade mig att sluta ögonen. I ensamheten bakom ögonlocken framträdde fars vaxbleka ansikte, omvälvt av lågor. På var sida om bålet svävade skuggbilder av mina kusiner, på ytan varandras motpoler men jämbördiga i sin hunger efter makt.

     Någon gång efter vargtimman hördes steg utanför min kammare. Sömndrucket hävde jag mig upp på armbågen. Nattljuset brann med oförminskad styrka, och en blick ut genom det tjocka, mångfärgade fönsterglaset visade kompakt mörker. Av allt att döma var morgonen långt borta.

     Med en gäspning rullade jag tillbaka på rygg, när dörrskivan vräktes upp i ett våldsamt brak.

    På tröskeln stod Cradoc.