Prolog

Fästets stallförman stod lutad mot en grep och mockade ut dynga när Declan Gowan kom klivande över stallgången. Hästarna hade knappt avslutat morgonmålet, och frosten låg ännu bitande kall i luften.

- Var är han? frågade Declan kärvt.

Stallförmannen tvingades böja nacken för att se klanledaren i ögonen. Utan att säga något nickade han nedåt gången, och tog ett nytt tag om grepen.

Declan urskilde snart sonens bakhuvud och axlar över en av skiljeväggarna. Jamey stod lutad mot sin djävul till häst, tillsynes avslappnad. Sakta smekte han hingstens kolsvarta hals, och fick en mjuk frustning till svar. När Declan lade handflatan på dörren strök Emyr öronen bakåt. Jamey såg upp, och vaksamheten i hans blick gick inte fadern förbi.

- Har du sett till Riordans myndling? frågade Declan utan omsvep.

- Lyr? Vad har du med honom att göra?

- Ja, inte saknar jag pojken, så mycket är sant och visst. Men kusinen hans frågar efter honom. Tiernan Riordan har sökt igenom Fästet från källare till tornrum utan resultat.

Jameys ögon, så lika moderns, vidgades för ett andetag.

- Hur vet du det? Riordan har knappast gjort dig till sin förtrogne.

- Man kunde tycka att svinpälsen borde haft vett att låta bli. Men han kom till mig i ottan för att förhöra sig om var Cuan höll hus. Tydligen gjorde den förbannade snorvalpen gemensam sak med Riordans yngel, och gav sig utanför murarna i vargtimman. Ingen av dem har setts till sedan dess.

- Tiernan Riordans ord är inte vatten värt, sade Jamey tonlöst. Vem vet vilka vägar hans ränksmidande tar? Han kan ha gjort undan med dem båda.

Declan brummade instämmande i skägget.

- Så gick mina tankar, men portvakternas uppgifter stämmer med Riordans. De red ut, det är inget att ta miste på. Men varför och varthän är en annan fråga.

Jamey klev ut ur båset, och slängde igen dörren bakom sig så att slanorna skakade.

- Var Cuan hålls är lätt gissat. Sannolikt har han supit sig sönder och samman, och domnat av på närmsta horhus. Men varför han drar Lyr med på sitt härj är mer än jag begriper.

- Bror din är inte lite fräck, morrade Declan och knöt nävarna. Gång efter annan har jag varnat honom, senast innan han red till Hilmarnock.

- Inbillade du dig att han var nykter nog att höra på? Jag tar rätt på Lyr, och finner jag bror min samtidigt så må det vara hänt. Sedan lär det dröja innan Cuans begivenhet på skökor och dryckenskap tar överhanden igen.

Declan nickade bistert.

- Det hedrar dig att du ämnar se blodsbrödraskapet i land, trots Riordans ryktesspridande. Röjer du undan efter bror din samtidigt, så är jag dig tack skyldig. Men se till ta dugliga karlar med dig. Tiernan Riordan litar jag inte ett ögonblick på. Han hugger dig i ryggen utan att blinka.

Declan klampade ut ur stallbyggnaden, muttrande över sin yngste sons tanklöshet. När faderns steg tonat bort lät Jamey axlarna sjunka. Emyr buffade honom i bakhuvudet över halvdörren, nappade förstrött i hans okammade hår. Jamey föste undan honom, och drog näven över ansiktet i en trött gest.

Aldrig hade han anat att en pojk ur Riordans ätt skulle komma att betyda något för honom, än mindre att han skulle binda sig till Tiernan Riordans kusin för resten av livet. Deras förbindelse var långt ifrån okomplicerad, och Lyr hade kommit honom för nära. Alldeles för nära. Dessutom höll han av pojken. Mer än han ville kännas vid, och förbannat mycket mer än han borde.

Han strök Emyr över halsen och styrde stegen mot dörren. Inte önskade han ha med Tiernan Riordan att göra, men detta tycktes vara ett tillfälle då han inte kunde undvika den ormen.

Jamey fann sin arvfiende i stora salen, i färd med att bryta fastan samman med de sina. Riordans klansmän granskade honom med hån och öppen misstro när han stannade framför långbordet. Konversationen upphörde, männen avvaktade i skadelysten förväntan.

Tiernan Riordan ställde ned sin bägare, och vred sig på träbänken.

- Jag tillönskar dig en god morgon, Gowan. Vill du slå dig ned och ta för dig av förplägnaden? Vi är ju så gott som fränder nu.

Jamey ignorerade viskningarna längsmed bänkraderna. Någonstans bakom honom befann sig hans anförvanter, han hade sett en skymt av modern i samspråk med Catriona Moray. Vid hennes sida satt Rhonwen. De isblå ögonen följde hans rörelser likt en rovfågel.

Jamey drog ett djupt andetag. Att kasta skuld på Tiernan Riordan utan grund kunde resultera i mer än onda ord, men å andra sidan var han inte bunden av den okränkbara borgfred som härskade under Hösttinget.

- Lek inte med mig, Riordan. Inte fan är jag här för att bryta bröd i ditt sällskap.

Tiernan snurrade bägaren mellan tumme och pekfinger, så att vinet virvlade upp mot kanterna.

- Nej, du har aldrig tyngts av hänsyn till skick och bruk. Nog kan jag ana ditt ärende, och som det faller sig har jag väntat på dig sedan min lilla frände försvann, tillsammans med bror din.

- Det säger du? Skada att det inte dök upp i skallen din att vända dig till mig.

- Åh, inte ville jag störa din slummer, Gowan. Med tanke på att du avslutade gästabudet vid skampålen, så var du säkerligen i behov av all vila du kunde få. Det kan inte ha varit nöjsamt. Jag gick miste om föreställningen, men far din bjuder säkert på liknande underhållning även efter löftesceremonin.

Spridda skratt och hostningar hördes utmed bordet. Jamey rörde inte en min, och Tiernan Riordan höll upp handen.

- Nå, visa respekt, vänner. Att vara hackkyckling åt Björndråparen kräver sin karl, inte sant?

Under ett försvinnande kort ögonblick sänkte Jamey blicken, innan han tog ett steg närmare långbänken. Skratten kom av sig, och männen runtom stelnade när han sträckte sig förbi Tiernan Riordan för att gripa det halvfulla vinkruset.

- Din hälsa, Riordan, sade han lågmält, i det han höjde bägaren.

Utan att ta ögonen från Tiernan lät han innehållet rinna ut över arvfiendens stövlar. Så släppte han dryckeskärlet, som splittrades i mångfärgade skärvor mot stengolvet. Ljudet av krossat glas kom samtal att tystna kring borden intill. Jamey vände ryggen åt det fientliga muttrandet som växte i styrka, och gick mot dörrarna.

Utanför stora salen behövde han inte vänta länge, förrän Tiernan Riordan klev ut i korridoren. Jamey högg tag i hans skjorta och tryckte honom mot väggen.

- Mitt tålamod med dina nycker är till ända, Riordan. Bror min och Lyr är borta, och du var den som sist såg dem.

Tiernan stod orörlig, tills Jamey sänkte nävarna. Då strök han med handflatan över skjortbröstet, och andades ut i ett långt andedrag.

- Planerade jag dolska ting bakom din rygg, så hade jag inte sökt upp Björndråparen redan i gryningen. Jag vet lika lite som du var de två håller hus. Lyr trotsade mig när han gav sig av, men jag beredd att överse med den saken. Han är av mitt blod, trots allt. Det åligger mig att söka rätt på honom.

- Vem är du att tala om blod? Du säljer pojken där det gynnar dig mest, och hans väl och ve kan fara åt helvete.

- Måhända har jag högre tankar om dig än du tror, Gowan. Skulle jag binda min kusin till ett odjur?

Jamey förde handen till svärdshjaltet.

- Bespara mig lögnerna, Riordan. Jag vet vad du är. Finner jag ut att du bär skuld i detta, så sliter jag hjärtat ur bröstet ditt. Det svär jag, vid mitt eget huvud.

Vid de sista orden blev Rhonwen Moray synlig i dörröppningen. Hennes ögon vidgades, och hon skyndade för att ställa sig mellan de två männen.

- Har gycklarprinsen förargat dig? sade hon milt, i det hon såg till att hålla ryggen vänd mot Jamey. Välj plats och tillfälle med mer omsorg, så bistår jag dig i att befria världen från hans ränker.

Tiernan såg ned på den vitblonda kvinnan, och hans läppar vreds i ett leende.

- Kvinnan är klokare än du, Gowan. Måhända är hon bättre skickad i att se sanningen.

- Nog känner jag igen en orm när jag ser en, genmälde Rhonwen kallt. Du vore inte den första med kluven tunga jag ränner en klinga igenom.

- Nå, i ditt ställe skulle jag inte vara så kvick, krigarvittra. Klanerna är sammanbundna nu, på gott och ont. Jag vill se min kusin i trygghet, Gowan vill ha sin bror åter. Och som bekant talade jag med dem båda, innan de begav sig ut.

Jamey släppte taget om hjaltet.

- Om du vilseleder mig...

- Inte har jag någon anledning att föra dig bakom ljuset. Vi vill samma sak, Gowan. Dessutom är Cradoc ännu lös i gränsmarkerna. Avhåll dig från att skära halsen av mig, så finns jag behjälplig med råd och dåd.

- Jo tack, muttrade Rhonwen föraktfullt. Den som tar råd av dig har strax en dolk i ryggen, som tack för besväret. Säg mig, tänker du förråda oss genast, eller har du andra sattyg i görningen först?

Tiernans tänder glittrade till i ett snett leende.

- Det är för mig att veta och dig att upptäcka, kvinna. Följ mig nu. Låt oss bekräfta vårt förbund över en bägare, och göra upp planer för att återfå våra förlorade fränder.