Vid nästa gryning satte vi på kaptenens order segel mot Tortuga. Platsen var vad som kallades för sjörövarnas egna fristad och det var dit de seglade för att pusta ut och ta sig en paus från plundrandet och för att roa sig på alla olika sätt.

Vid skymningen hade Svarta Sara nått ön och hennes besättning av karlar gjorde sig redo för att lämna skeppet och njuta av Tortugas gästfrihet, medans jag blev sittande kvar på däck. Jag såg ner över skeppets reling hur besättningen roat stegade iväg över bryggorna och hur de flesta av dem sedan försvann in på närmsta bar. Medans den fridfulla tystnaden la sig över skeppet lyssnade jag till ljudet av de glada skratten och den dansvänliga musiken som ekade genom nattens mörker.

Många andra stora skepp och båtar låg intill bryggorna och guppade i det karibiska vattnet, men inte en enda mätte sig med Svarta Sara. Hon var ett praktexemplar i allra högsta grad och trotts att hennes konstruktion här och där hade lappats ihop med brädor efter kanondueller var hon ett vackert skepp. Vad jag hade förstått var hon även ruskigt snabb och lättmanövrerad.

En plötslig harkling bakom min rygg fick mig att dra min blick från Tortugas ljus som lyste upp som eldflugor i natten och vad jag möttes av var ingen annan än kaptenen själv. Jag blev förvånad över att se honom eftersom jag trodde att han precis som resten av besättningen hade gått i land, men tydligen inte.

"Kaptenen undrar om du är i lust att ta ett glas rom med honom," sa kaptenen med ögon som glittrade som två stjärnor i natten.

Jag log och reste mig upp från trälådan jag hade suttit och betraktat Tortugas livliga nattliv på. "Det vill jag gärna."

Tillsammans begav vi oss mot kaptenens hytt och som en vänlig gest höll han upp dörren för mig. Jag tackade, gick in och insåg att saker och ting mellan mig och kaptenen kanske höll på att bli bättre. Han blev vänligare för varje dag som passerade och om det fortsatte på detta viset kanske han tillslut skulle gå med på att låta mig kliva av skeppet och återvända till England.

Inne i hytten var det varmt eftersom kaminen var tänd och veden där i knastrade rogivande. Kaptenen tog fram två vackra whiskyglas och en flaska rom från vitrinen som han ställde ner på bordet. Alla de föremål som brukade ligga där var förflyttade till och prydligt staplade på bordets ena sida, vilket gav mig och kaptenen tillräckligt med utrymme för att slå oss ner vid bordet på varsin stol. Innan han satte sig på stolen mitt emot min hällde han upp rommen i våra glas och jag passade på att lyssna till ljudet av skeppets röst i form av knarrande plankor och de piskande vågorna som slog mot dess skorv.

"Skål," sa kaptenen med ett svagt leende efter att ha satt sig på sin stol och höjde sitt glas. Detsamma gjorde jag och med ett lätt klingande ljud slog vi ihop dem.

Jag tog en klunk av rommen som jag blev allt mer välkänd med och ställde sedan ner glaset på bordsskivan framför mig.

"Varför gick du inte i land?", frågade plötsligt kaptenen och jag tittade oförstående mellan hans klarblåa ögon.

"Jag... du... jag får ju inte lämna skeppet," svarade jag osäkert och förstod att det var någon förbipasserande information som jag hade missat.

Kaptenen ställde ner sitt glas på bordet framför sig. "Jag bad båtsmannen upplysa dig om din tillåtelse att stiga av i Tortuga under hans uppsikt. Jag bad honom hålla ett öga på dig för att sedan se till att du kom tillbaka i gryningen."

Min gläntande mun och min oförstående blick fick kaptenen att sucka och trotts att jag njöt av kaptenens sällskap kunde jag inte låta bli att hysa agg mot båtsmannen. Det var tydligt för oss båda att han hade agerat emot sin order endast för att slippa dras på mig hela natten. Jag hade gärna klivit av skeppet, fast det bara var för några få timmar. Att känna något annat än Svarta Saras timmer under mina fötter kunde ha känts som en skön omväxling och dessutom tyckte jag att Tortuga verkade både roligt och livfullt.

"Varför klev inte du i land?", frågade jag och kaptenen skrockade till med romglaset mot sina läppar. Blotta synen av hans läppar fick en fast klump att lägga sig i min hals och det var tydligt att en viss pinsam osäkerhet låg kvar mellan oss efter våran kyss. Den hade urartat sig till något okontrollerbart häromdagen och blotta tanken på det fick mitt huvud att snurra av kaoset där inne.

"Jag har inte tid för sånt längre," svarade kaptenen och log. "När jag var yngre tog jag alla chanser jag fick till att lämna skeppet, speciellt om det var för att gå i land i Tortuga. Men det kom en tid då jag var tvungen att lära mig att ta mitt ansvar."

Jag nickade förstående. Kanske var det såpas bedrövligt att kaptenen hade tvingats växa upp fortare än vad som var bra för honom, än vad som var bra för alla unga människor.

"Vad ägnar man sig åt i Tortuga, om man är sjörövare så att säga?", frågade jag för att byta det samtalsämnet som hade blivit lite för tungt.

Än en gång skrattade kaptenen till. "Dricker rom, slåss, umgås med kvinnor och syndar på alla andra möjliga sätt du kan tänka dig. Det är himmelriket för en sjörövare."

En aning generat fnissade jag åt kaptenens ord och i vetskapen om att rommen jag höll i min hand gjorde kaptenens ord lite roligare än vad de egentligen var, ställde jag ifrån mig glaset. Jag hade druckit nog. För att få ur mig alkoholen reste jag mig upp från stolen och började gå omkring i den mysigt inredda hytten. Jag kunde känna hur kaptenens blick låg som fastlåst vid mig, men försökte att tänka bort ruset den känslan lämnade i min mage. Istället gick jag fram till kaptenens bronsplakerade grammofon som stod på den lilla skänken bredvid byrån fylld av hans kläder. Den var täckt av ett tunt lager med damm, vilket talade om för mig att kaptenen sällan spelade musik från den. Själv hade jag aldrig hört någon annan musik strömma över skeppet än besättningens muntra sånger de sjöng under arbetet, men även deras strama stämmor lät som en rogivande brytning i tystnaden. Jag hade alltid älskat all sorts musik och därför tog jag den svarta skivan som låg bredvid och la på den på grammofonen. Ljudet som strömmade ur den stora bronstratten när skivan började snurra var raspigt, men utan tvekan vackert.

"Får jag lov, Harriet?", frågade kaptenen som utan mitt medvetande hade smugit upp bakom mig. Jag vände mig om och möttes av hans utsträckta hand som väntade på min.

En aning tvekande la jag min nätta hand i hans näve när kaptenen plötsligt drog mig närmare sig flydde en ofrivillig flämtning från mina läppar. Handen som inte var upptagen med att hålla tag runtom min la han runtom min midja och trotts att jag hade dansat vals hemma i Eastbourne under min mors lektioner ett antal gånger, kände jag mig helt oförberedd på att dansa den kända dansen med kaptenen. Men trotts min osäkerhet la jag min fria hand uppe på hans axel och när kaptenen började röra sig över det knarrande och svajande golvet var det enkelt att hänga med.

Han dansade med säkra steg, men fortfarande med sådan vindliknande mjukhet att det kändes som att vi svävade eller flöt över hyttens golv. Jag vågade nästan inte möta hans blick som var oroväckande nära mig - precis som resten av hans kropp.

"Vad var dina angelägenheter på Croptonia?"

Den plötsliga frågan fick mig att stanna upp och om det inte vore för att kaptenen fortfarande höll sin hand runtom min midja hade jag antagligen flytt platsen för att slippa svara honom. Men trotts min ovilja att dela med mig om min bakgrund var det omöjligt för mig att knipa ihop utan att känna skuld. Kaptenen hade trotts allt berättat mer om sitt liv än vad jag någonsin hade vågat be om och därför kände jag att han borde ha fått något tillbaka. Kanske var det dags att berätta.

"Min far ...", började jag och insåg att orden var svårare att klämma ur mig än vad jag hade trott. "... ryktena sa att han hade setts till på fastlandet bortom horisonten. Han... han har varit försvunnen i många år ..."

Trotts ovetskapen om hur kaptenen skulle reagera kändes det som att hemligheternas börda hade lättat från mitt bröst. Att jag skulle berätta om mina angelägenheter i Frankrike hade trotts allt varit kaptenens krav för att jag skulle få lämna skeppet. Däremot visste jag inte riktigt om han skulle hålla sitt ord eller slingra sig ur den ensidiga överenskommelsen. Han var ju trotts allt en sjörövare. En sjörövare som för tillfället såg ut att tänka så hårt att han fick ont i huvudet. Tillslut la han dock ifrån sig en djup suck, släppte min midja och sa: "Vid gryningen sätter vi kurs mot Dunkerque, Frankrike. Om du går med på det blir det ditt arvode för att ha jobbat åt mig under denna tid som du har varit här."

Kaptenens ord var oväntade och så svåra att förstå att jag tvingades vända både upp och ner och bak och fram på dem i mitt huvud. Men sedan insåg jag vad det var han faktiskt stod och sa och när det osaliga glädjeruset slog till mig var min första instinkt att krama om kaptenen, vilket jag gjorde. Jag hade nog aldrig känt sådan stark tacksamhet gentemot en människa tidigare, trotts att de befriande orden kom från piraten som mot min vilja hade hållit mig fången på hans skepp.

Min plötsliga omfamning fick kaptenen att snubbla till, men han räddade enkel upp oss båda genom att ta stöd mot bordets bänkskiva. Jag kände mig fri, det dödligt hårda greppet runtom min hals hade lättat på sitt tryck, och kanske var det den frihetskänslan som fick mig att glömma bort alla min mors ord när jag pressade mina läppar mot kaptenens. Men lika snabbt som jag hade tryckt mina läppar mot hans drog jag även undan dem eftersom jag insåg mitt misstag. Än en gång hade jag fallit för kaptenens naturliga charm och grävt ner mig själv ännu djupare i gropen som jag snart inte skulle kunna ta mig upp ur. Min rätt att kyssa kaptenen utan hans tillåtelse existerade inte. Han kunde skoningslöst kasta mig överbord om han ville, eller sätta en kula i mitt huvud på precis samma sätt han hade gjort med Franco.

Jag öppnade min mun för att be om ursäkt och för att be honom att skona mitt liv, men hann aldrig komma så långt eftersom kaptenens tidigare förvånade ögon slöts och han istället förde tillbaka mig in i kyssen som jag så vårdslöst och dåraktigt hade påbörjat. Hans händer kuperade mitt ansikte och min nacke, så att fly var i stort sett omöjligt, men det var inte heller något som jag strävade efter att göra eftersom allt min kropp suktade och skrek efter var mannen framför mig och hans mjuka läppar som kändes onekligen rätt mot mina.

Kaptenen vätte varsamt våra sammanlänkade läppar med sin tunga och att jag var helt oerfaren av att kyssas med vare sig sjörövare eller vanliga engelska män var inget som hindrade mig från att sära på mina läppar för kaptenens tunga. Den fann vägen in i min mun och med ett fast grepp om min hårrot förde han mig om möjligt ännu närmare honom.

Mellan kaptenens hårda och erotikfyllda kyssar hann jag tänka på hur mycket av en hemsk kvinna jag hade blivit. Jag hade blivit den min mor varnade mig för och som jag under min barndom hade sett som det värsta tänkbara. Men nu stod jag här i Svarta Saras kaptenshytt med min mun fylld av kaptenens egen tunga och hade blivit till min egen mardröm. Jag hade inte längre Gud på min sida, ty jag hade syndat en stor, stor synd, och ändå kändes det så bra. Till skillnad från min stränga mor trodde dock Gud på någon sorts förlåtelse.

Bilden av min religiösa mors ansikte försvann dock när jag efter en enkel rörelse från kaptenens sida fann mig själv sittandes runtom hans midja och jag förstod att detta syndfulla som hade börjat som en kyss, kanske till och med bjudandet av ett glas rom, var på väg att eskalera till något ostoppbart. Jag höll på att förvandlas till en hedning, precis som kaptenen själv. Transen hans läppar fällde över mig var dock för magisk och njutbar för att jag skulle ha kraften att fokusera på vad som var rätt och fel. Kaptenens tunga smakade för väl i min mun och doften av honom var alldeles för erotisk för att jag ville lämna hans hytt. Jag ville ha honom och när han började gå bort mot sängen med mig hängandes runtom hans nacke och midja började jag förstå att han ville ha mig också. En pirat och en mödomsfull engelska.

Kaptenen föll ner på sängen med mig under sig och utan att bryta den vilt eskalerande kyssen. Han tog emot sig med sin ena armbåge för att inte krossa mig under sin tyng medans den andra av hans armar krökte sig runtom min rygg och höll uppe min nätta kropp. I säkerhet på himmelssängens mjuka madrass släppte jag taget med mina ben runtom hans midja och varsamt la kaptenen ner mig på sängbäddningen under oss båda. Han la sig till rätta mellan mina krökta ben, fortfarande med stöd på sina armbågar, och jag sökte med mina händer över hans starka ryggtavla. När mina fingrar fann den tunna kanten av hans luftiga skjorta som under våran vilda kyss hade letat sig fri ur hans byxlinning, greppade jag tag i den och började dra. Jag drog skjortan över kaptenens huvud och utan att ha vetat om det var det en handling jag länge hade suktat efter att få utföra. Att få klä av kaptenen fick hela min kropp att börja skaka av vilja och när jag drog skjortan över kaptenens huvud och mötte hans lustfyllda blick slog mitt hjärta oroväckande hårt i mitt bröst. Våran ögonkontakt blev inte långvarig, men viktig eftersom det var då vi båda blev säkra på att vi ville göra detta tillsammans.

Kaptenens läppar föll åter igen ner mot mina och jag tog emot honom genom att glänta dem för honom. Hans händer sökte sig ner till min byxlinning och med säkra rörelser frigjorde han min skjortas nedre kant från byxornas tajta midja. Han slet enkelt upp skjortan och dess knappar med sin ena hand medans den andra höll upp hans kropp. Det var som att han befarade för att låta sin kropp falla ner på min, som om jag var gjord av ömtåligt glas.

När hans händer mötte snörningen på min korsett grymtade han en aning frustrerat i min mun, men drog sedan upp rosetten med fumlande handrörelser.

"Jag kommer att ta din dygd, Harriet," sa kaptenen i min mun medans han med sin fria hand lättade på korsettens tryck över mitt bröst och min mage. Tanken på att bli av med min dyrbara jungfrumödom till en pirat, den som var tänkt att kvarstå tills efter giftermålet, satte skräck i min kropp eftersom jag mycket väl visste vad som ansågs om det. Hade mina väninnor hemma i England sett mig nu skulle de fortare än kvickt lämna min sida och sprida ryktena om mina stygga handlingar till närmsta intresserade öra.

Genom att knäppa upp kaptenens byxor svarade jag på hans ord, vilket fick honom att skrocka svagt mot mina läppar. "Du har blivit girig som en sjörövare," sa han och snörde retligt upp min korsett i ett långsammare tempo.

"Tyst," fräste jag mot kaptenens läppar och började dra hans byxlinning neråt.

Med ett svagt skratt som kändes bedövande i min mun drog kaptenen av mig min korsett och när det inte längre fanns något som skymde min byst från hans hungriga blick gick allt väldigt fort. Han drog hastigt av oss resten av våra kläder och eftersom kaptenens bara kropp nu låg tryckt mot min och fick en olustig panik att krypa uppför min ryggrad, kysste jag honom. Jag ville inte behöva tänka på alla de misstag jag begick, på alla de regler jag bröt genom att ligga naken på lakanen med en pirat, och därför kysste jag kaptenen så erotiskt jag kunde för att han skulle göra mitt lidande kort och ta mig den sista biten också. Vilket han gjorde.

När kaptenen tryckte sig in i mig andades jag ur mig ett lustfyllt skri som svepte iväg genom hytten och ut i natten. Jag blev sjösjuk av att ligga under kaptenen och inte bara för att skeppet ständigt var i en gungande takt, utan för att jag inte visste vart jag skulle göra av alla de nya känslor som åt upp mig inifrån och ut. Jag försökte att hålla tillbaka allt när kaptenen började gunga mot mig i takt med skeppet, men när jag inte längre visste vart jag skulle ta vägen öppnade jag min mun och andades lustfyllt ut: "Cristian ..."

Kaptenen stelnade till över mig, hans muskler blev hårda, innan hans rörelser blev hastigare och mer osederliga. För en sekund kändes det som att jag både skulle bli stum, blind och döv när han gungade allt hårdare mot mig och för att inte försvinna från jordens yta (vilket det kändes som att jag skulle göra) klamrade jag mig fast runtom honom med mina naglar pressande in i det varmt ångande skinnet över hans rygg.

"Säg mitt namn igen," frustade han bedjande med hastig andning och jag öppnade mina halvt bedövade ögon för att möta hans hungrande blick. Han såg ner på mig som stjärnorna såg ner på jorden från himlavalvet och hans havsblåa ögon kurrade som dem hos en spinnande katt.

"Cristian," flämtade jag och drog min hand genom hans korta, blonda och svettiga lockar.

Han tyckte om när jag kippade fram bokstäverna som formade hans namn, det kunde jag bestämt sätta fingret på eftersom varenda muskel i hans välformade kropp blev hård som klippsten varje gång. Kanske höll han av just det så mycket eftersom det var en befriande omväxling från att ständigt bli tilltalad som kapten. Friheten i den omväxlingen kände iallafall jag av eftersom kaptenen, när han syndfullt stal min dygd, inte längre kändes som den strikta kapten jag hade sett framför mig när Chipp kastade mig över skeppets reling. På sänglakanen var han endast en vanlig man och jag var endast en vanlig kvinna.

Cristians tyngd mot min kropp kändes inte som en börda, utan som en frälsning. Han var så mjuk, men ändå så rå. Så varsam, men ändå så hårdhänt. Han var allt jag ville ha och med tänkte på allt som skedde den kvällen i hans hytt, i vattnet utanför Tortuga, visste vi båda två att saker och ting plötsligt blev lite krångligare.