När jag klämde mig in mellan dörren och dörrkarmen möttes jag av ett krasande ljud. I sin vrede hade Cristian kastat en romflaska genom rummet och när den kolliderade med väggen sprack glasflaskan i ett fyrverkeri av vassa skärvor, vilket fick väggen att täckas av starkt luktande rom. Hastigt stängde jag hyttdörren bakom mig och sprang till Cristians sida. Han hade snappat åt sig ytterligare en flaska med någon orangeaktig vätska i från vitrinens hyllor, men innan han hann kasta den genom rummet hade jag greppat tag om flaskan och kämpade för att dra den ur Cristians grepp.

"Cristian!", utbrast jag, men insåg snabbt mitt misstag och rättade mig själv. "Kapten, släpp flaskan."

Motvilligt lossade Cristian på sitt hårda grepp och jag ryckte flaskan ur hans hand. Med en barsk fnysning vände han på klacken och gick bort till eldstaden som fortfarande osade efter elden han hade tänt för att värma oss båda kvällen innan. Han slog sig ner i den vackra länstolen framför eldstaden och lutade sig tillbaka mot dess ryggstöd med en dov suck. Jag ställde tillbaka flaskan på sin plats i vitrinen och funderade över ifall det var opassande att försöka muntra upp kaptenen eller ej. Ännu hade vi inte disskuterat gårdagen och vad Cristian ansåg om våran relation var för mig ett mysterium. Jag hoppades ändå att han hade blivit mer lättpratad. Han hade trotts allt tagit min mödom ifrån mig.

Men om jag skulle ansluta mig till hans sida eller inte slapp jag fundera på särskilt länge eftersom Cristian med huvudet lutat mot sin näve och med blicken fäst på de svalnande resterna av veden i eldstaden sa: "Kom, Harriet."

På grund av den ilande rädslan i min mage över Cristians plötsliga utbrott vågade jag inte göra annat än att lyda hans önskan och flöt därför på en aning tunga fötter över till fåtöljen där han satt. Jag visste inte om jag skulle våga möta hans blick, men när han istället vinklade upp sin haka och mötte min hade jag inte så mycket att välja på. I hans ögon speglades ett hav av olika känslor som alla var svåra för mig att tyda eftersom de gömdes under vreden över vad som hade skett ute på däcket.

Den Cristian som satt i fåtöljen framför den öppna spisen var inte samma man som kvällen innan hade behandlat min arma kropp med både varsamhet och barbari. Mannen framför mig kändes skrämmande lik den sammanbitna kapten som hade hotat mig med sitt kalla skjutvapen när jag vägrade öppna min mun för honom.

Cristian såg koncentrerat grubblande ut, samtidigt som han andades strängt för att lugna ner sig efter den urladdning som jag nyss hade stoppat. Hade det inte varit för att han med en enkel och plötsligt rörelse drog ner mig i sitt knä hade jag lämnat honom för att han skulle få tänka ifred, men nu kom jag ingenstans eftersom min kropp hamnade i chock.

För att hålla mig upprätt greppade jag tag om den vita kragen på Cristians tunna skjorta och med ett hjärta som slog i ett farligt högt tämpo försökte jag att inte falla alltför djupt ner i hans ögons ocean.

"Saknar du din dygd, Harriet?", frågade Cristian med djup röst vars ton avslöjade suktandet efter ett specifikt svar. Han ville veta om han gjorde rätt som tog den ifrån mig, om jag tyckte att det hade varit värt det, och svaret på den frågan var svårare att ge än vad jag hade trott. Sanningen var att jag aldrig hade känt mig så kvinnlig som när sjörövaren Cristian Black finkänsligt karesserade min svallande, varma kropp. Aldrig tidigare hade jag känt mig så tillfredsställd som jag hade gjort kvällen innan när jag i evakostym låg på kaptenens lakan och lät honom göra i praktiskt taget vad han ville med mig. Min dygd må ha gått förlorad på det mest vågade och oanständiga sätt som man kunde tänka sig, men om det var vad som krävdes för att få erfara denna nya kulör av livet som jag nu såg framför mig, kände jag ingen som helst ånger.

"Nej," andades jag ut eftersom Cristians punkterande blick gjorde det svårt för mig att inhalera på ett reguljärt sätt. Realiteten såg ut som så att jag gärna skulle vilja göra om det, trotts min mors arga ord i mitt bakhuvud. "Jag menar, min situation var inte optimal att säga nej i."

Orden som kom ur mig kändes präktigare än vad meningen var och innan jag hade hunnit rätta mig själv eller bett om förlåtelse hade kaptenen puttat undan mig från hans knä, ställt sig upp ur länstolen och med barska kliv stegat fram till hyttens dörr. Med ett ryck drog han upp dörren och utan att möta min blick väntade han otåligt på att jag skulle lämna hytten. "Ut," sa han tryckfullt och jag kunde inte låta bli att förbanna mig själv som inte bara hade fallit under händerna på en pirat, utan som nu även på ett ynkryggat sätt hade anklagat honom för tvångssamlag.

Varför jag hade kastat ur mig en sådan fruktansvärd kommentar visste jag inte, men kanske var det mitt undermedvetna som ville skylla min lösaktighet på något annat, på Cristian. Han hade gjort mig till någon som jag egentligen inte ville vara och han hade fått mig att bryta regler som jag tidigare hade hållit strängt på. Kanske sa mitt fruktansvärda undermedvetna mig att min mor lättare skulle förlåta mina synder om jag sa att vad som hade hänt hade hänt ofrivilligt. Han var trotts allt en sjörövare.

Hatet i Cristians blick döljde den ylande sorgen väl och i vetskapen om att jag hade tur som blev skonad av kaptenen gick jag mot dörren. Jag hade kommit hit för att få svar på frågorna om kaptenen och hans båtman, men istället lämnade jag svarslös och med allt Cristians hat i mina fickor. Jag vågade inte möta hans äcklade blick när jag passerade honom i dörröpnningen, men en plötslig impuls sa ändå åt mig att säga något, vad som helst för att få den förlåtelse som jag i det stora hela inte förtjänade.

"Jag menade inte på det viset," mumlade jag med blicken fäst i det solkyssta golvtimmret. "J... jag tyckte om det... mycket... sanningen är att jag vill igen... jag vill-"

Mer av min skammfyllda bekännelse hann jag inte klämma ur mig innan Cristian öppnade sin mun, tittade på mig med en blick så skarp att den slet sönder mig inifrån och ut och sa med sammanbitna käkar: "Jag slutade ligga med fnask för flera år sen."

Mitt hjärta föll ner i botten av min mage och innan jag visste ordet av hade Cristian slagit igen sin dörr bakom mig. Besättningen som hade fullt upp med dagens arbete stannade upp i sitt slit med frågande blickar när smällen efter kaptenens hyttdörr ekade över havet. De tittade på mig som om jag hade dykt upp ur kastad rök och för att hålla tillbaka tårarna som trängde på bakom mina ögonlock bet jag tag om min underläpp med sådant tryck att den järniga smaken av blod la sig över min tunga.

När kvällens mörker la sig över Svarta Saras master hade Cristians ord sjunkit allt djupare in i mitt medvetande och jag hade börjat förstå att han endast skulle fortsätta att blinka bort min förlåtelse. Jag hade bränt broarna som under natten i Tortuga hade byggts upp mellan oss och hur mycket den vetskapen än smärtade, visste jag att det kanske var bäst så. Vi seglade mot Frankrike, snart skulle jag få kliva av det gudlösa sjörövarskeppet och för att slippa ett brustet hjärta var det nog bäst om det inte fanns något eller någon som höll kvar mig. Därför vägrade jag göra annat än intala mig själv att vad som hade skett mellan mig och kaptenen var ett misstag, en synd.

För vad som kunde vara sista natten kröp jag ihop i mitt hörn under trappan och lutade mig tillbaka mot kruttunnorna. Trotts skeppets stillhet var det svårt att somna eftersom den märkliga tyngden över mitt hjärta höll mig vaken. Snart skulle Sara inte vara mer än ett minne blott och mina blickar skulle riktas mot framtiden och min far. Det var dags för honom att komma hem till England och med fokuset fäst på det kanske det skulle bli lättare för mig att lägga undan det förflutna och minnena av Cristians svettande skinn mot mitt.

En plötslig harkling ljöd över mig och en gnista av hopp tändes i mitt hjärta. Den svaga lågan dog dock bort när denna man som hade gjort sig hörd inte var kaptenen, utan båtsmannen. Han tittade pompöst ner mot mig med en blick lika bitter som saltvattnet under oss och som vanligt låg hans händer knutna över hans svank.

"Vad har du på hjärtat, Charles?", mumlade jag fränt och drog min filt högre upp över min frusna kropp. Doften av Cristian satt kvar i filtens tyg och en värmande känsla stängde för en kort sekund ute all den kyla som åt på mitt skinn. Sängkläderna i hyttens himmelssäng luktade likadant.

Vinken av ett svagt flin la sig över båtsmannens ena mungipa. "Jag är här för att önska dig all lycka till i framtiden, fröken Swan. Jag är även här för att förtydliga dig om att jag vet allt om hur du som en fästing har sugit dig fast på kaptenen och hur ni två har brutit generationsgamla regler tillsammans."

Hur båtsmannen hade fått reda på min och Cristians väldigt korta gemenskap visste jag inte och ville inte heller veta, men hans bittert sammanbitna ansiktsuttryck medgav precis vad han tyckte om det - ett omoraliskt snedsprång.

"Vad ska du göra åt saken, Charles? Kasta mig överbord?", muttrade jag och förärade båtsmannen en tvär blick.

Det svaga flinet som ryckte i båtsmannens mungipa försvann. "En sådan handling ser jag ingen vits med. Däremot vill jag hävda att kaptenen ger prov på hyckleri när han sätter sig upp mot sina egna order." Båtsmannens käkar spändes och framhävde hans genomträngande käkben. "Han förbjuder sitt manskap att lägga så lite som ett finger på den svartlistade kvinnan, sedan skjuter han vilt omkring sig, avrättar män som vigt sitt liv åt både honom och hans far. Men när besättningen vänder sina ryggar till stoppar hans själv henne ful med sitt eget. Kaptenen är dubbelmoralisk. Han är i liknelse med ett barn."

Oförstående över vart båtsmannen ville komma med sina styva ord betraktade jag med rynkad panna hans strama och bleka ansikte. Men sedan kom den malliga mannen framför mig till saken och hans ord, som rann ur honom som om satan själv hade spottat fram dem, satte skräck i mig.

"Kaptenen talar med tomma ord, han trilskas mot sina egna order. Därför kan jag inte låta bli att påstå; om kaptenen får röra vid den förbjudna kvinnan, vad hindrar då resten av besättningen från att göra samma sak?"

Jag behövde inte tänka länge för att veta vad som var på väg att ske. Båtsmannen, som aldrig tidigare hade slagit mig som en intresserad man, hade sett sin chans till att både få hämnd och tillfredsställelse i vitögat. Jag hade aldrig vågat tro det om honom, han som alltid såg obekvämt äcklad ut i min närvaro, men nu låg sanningen framför mina fötter - de som jag kvickt tog mig upp på och började springa mot kaptenshytten med hjälp av.

Jag kom dock inte längre än till sidan av båtsmannen innan han hade sträckt ut sin arm och fångat upp mig. Under nästa sekund fann jag mig liggandes på det hårda däcket och med Charles tunga och otäcka kropp över min - ett obehagligt krux som hindrade mig från att resa mig upp och fly.

Många tårar började välla ut över mitt ansikte när båtsmannens händer brände mot mitt skinn. Han sökte sig allt längre in under mina kläder och min hjärna föll ner i en blackout. Jag kunde inte tänka, inte fly och jag kunde inte heller skrika efter hjälp eftersom båtsmannens hand täckte min mun och fångade upp alla ord som ett flugpapper. Hade jag kunnat hade jag slagits för att ta mig loss ur mitt fruktansvärda öde, men både mina armar och mina ben blev paralyserade av rädslan som sköt genom min kropp när jag kände hur Charles hand smög sig in under min byxlinning.

Jag ville dö och därför slutade jag att andas, precis som jag slutade att kämpa emot. Känslan av båtsmannens antastande händer försvann ju längre bort mitt sinne flöt och med blicken suddig av tårar tittade jag upp mot den stjärnprydda himlen. Det var samma himmel som min far såg, som min mor såg och jag visste att de båda skulle vara besvikna på sin dotter om de visste vart hon befann sig nu och vad för synder hon hade gått igenom för att hamna just där. Kanske var detta mitt straff för att ha trotsat Guds önskan, för att ha blandat mig in hos sjörövarkaptenen som jag så ansvarslöst hade släppt ner garden för. Jag förtjänade detta, det stod nu klart skrivet i stjärnorna.

Under samma sekund som timret under mig kändes mjukare och mitt synfält blev allt mer suddigt, försvann även båtsmannens tyngd över min kropp. Min plötsliga förmåga att andas igen trodde jag berodde på att jag vinglade på kanten mellan liv och död, men när jag sedan hörde ljudet av båtsmannens gny när Cristian obarmhärtigt sparkade honom i magen, visste jag att mitt liv fortfarande tillhörde mig.

Vredesfyllda ord flög ur kaptenens mun medans han misshandlade sin besättningsman blodig, men tjutet i mina öron gjorde dem otydliga och svårhörda. Jag trodde att Cristian skulle slå och sparka Charles tills dess att han slog livet ur honom, men istället avslutade kaptenen den blodiga akten med att höja sin revolver mot sitt offer.

"Du är en satans ynkrygg, Cristian Black!", fräste båtsmannen och spottade en blodig loska framför Cristians stövlar. "Jag förbannar dig och-"

En hög knall ekade över skeppet och båtsmannens sista ord dog ut med den.