Den kvällen bjöd Cristian alla på den finaste rom han kunde hitta nere i kabyssen. Han talade om för besättningen att de fick äta och dricka så mycket de orkade av den förtäring som fanns att få tag på - vilket inte var lite eftersom det praktfulla skeppet Croptonia var välfyllt av både det ena och det andra.

Medan besättningen ute på däck eller nere i kojen firade det lyckade myteriet tog jag och Cristian plats framför den bronsutsmyckade eldstaden inne i kaptenshytten. Den glansiga bronspläteringen fick eget liv när flammorna från den levande elden speglade sig i metallen och det bruna lädret i den gamla klubbfåtöljen blev varmt under mig och Cristian ju längre vi satt i den.

Jag satt över Cristians knä och sög åt mig av all den värme som spred sig från både elden och honom. Kylan från det plötsliga höstdoppet trängde sig för varje minut längre och längre bort och byttes ut mot en hettande känsla i hela min kropp.

"Fryser du?", frågade Cristian och strök varsamt sin hand över min arm. Jag skakade på huvudet, men ville absolut inte att vi skulle lämna vår plats framför eldstaden.

Cristians blick föll tillbaka in i eldens flammande dans och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Sist vi satt framför en levande eld på detta viset slutade det hela med ett bråk, mycket avsky och med månader av tårar. Men att något sådant skulle urarta sig hade jag svårt att tro eftersom både jag och Cristian njöt som få av den stillhet som svepte över oss. Inte ett ljud störde vår tystnad, inget förutom brasans lugna knastrande och ljudet av saltvattnets vågor som slog emot skeppets skrov.

Att vara nära Cristian på detta sättet kändes inte heller konstigt som det hade gjort när vi tillsammans gick genom Eastbourne. Vi var tillbaka där vi kunde vara oss själva, där det bara var han och jag. Precis som förr.

Croptonias kaptenshytt var mycket mer väldekorerad än Svara Saras, men samma hemtrevliga, varma och gungande känsla hängde över de båda.

Längst bort i rummet stod en himmelssäng (mycket större än den i rött på Svarta Sara) vars draperier var av mörkblått silke och bäddning av marinblåa, nytvättade lakan. Sängens gavlar och pelare var däremot av samma bronsfärg som eldstaden. I kaptenshytten fanns även ett prydligt städat arbetsbord av mahogny och en vitrin med glasdörrar prydda av kinesisk konst. Inne i vitrinskåpet stod glasflaskor med exotiska drycker på rad och även en hel del litteratur hade sin plats där inne på hyllorna. Uppepå eldstaden stod en vacker pendyl i mässing som tickade i långsam takt och på väggen över den vackra klockan och eldstaden hängde en stor tavla med sjömotiv, klädd av en ram i antik stil. Motivet var hamnen i Eastbourne där skeppen brukade lägga till och konstverket var utan tvekan vackert och antagligen påkostat och målat av någon av de största konstnärerna.

Jag betraktade Cristians hårt sammanbitna ansikte. Med sin blick stängt fäst på elden i brasan såg han mycket grubblande ut och även lite orolig. Jag förstod hans oro. Han var åter igen kapten, men på ett skepp som inte tillhörde honom.

Jag strök varsamt Cristians stubbiga kind. "Vad är det som oroar dig?"

Cristian vaknade till ut sin dvala och mötte min blick. Eldstadens flamma dansade i hans havsblåa ögon och med en suck sa han tungt: "Svarta Sara kan vara vart som helst. Dessutom ska vi inte bara jaga ett skepp, vi är även jagade av ett annat."

Jag log uppmuntrande och strök med min hand över det gyllene håret i hans nacke. "Du behöver vila. Vi går och lägger oss."

Jag hoppade ner från Cristians knä och drog upp honom ur fåtöljen. Tillsammans lunkade vi bort till den vackra himmelssängen och jag kunde inte låta bli att stryka med min hand över det vackra draperiet. Det kändes som att jag simmade i den mörkblåa färgen och det tunna silket flöt lätt mellan mina fingrar när jag drog undan det. Sängen såg mjuk och välkomnande ut, men vid blotta skymten av Cristian såg jag klart och tydligt att kaptenen var alldeles för spänd för att få en god natts sömn.

Kvinnans inflytelse, påverkan och makt över mannen skulle aldrig tas som spex.

Jag svepte runt sängens fotgavel och anslöt mig till Cristians sida där han sparkade av sig sina stövlar. Med en långsam rörelse drog jag av hans tunga läderrock och hängde den över klubbfåtöljen framför brasan. Jag knäppte upp hans vita skjortas knappar, en efter en, och Cristian betraktade mig med en blick fylld av lust, men även utmattning. Även skjortan hängde jag över fåtöljens rygg innan jag återvände till min sida av sängen och drog av mig mina egna skor.

Cristian, som efter att ha tagit av sig sina sista kläder krupit ner under täcket, betraktade mig medans jag klädde av mig, sittandes på sängkanten. Jag visste vad som pågick i hans huvud och i hans kropp: en explosion av känslor och vilja.

Med endast skjorta och korsett kvar knäppte jag långsamt upp skjortans knappar med ryggen vänd mot Cristian och lät honom sitta som åskådare. När endast korsetten gömde min evakostym bad jag dock om hans hjälp och kände hur kalla kårar och varma rysningar rann längst min ryggrad och ner över min svank när Cristian med sin ena hand finkänsligt drog upp korsettens snörning i min rygg.

Jag kröp ner under lakanen bredvid Cristian med inget annat än den levande eldens flammor som ljus runtom oss och smekte honom försiktigt längst hans torso med min underläpp i grepp mellan mina tänder.

Jag lät min lätt darrande hand glida längre och längre nedför hans vackra kropp och när jag rörde vid honom under det marinblåa täcket stängde han njutande ögonen och började andas allt tyngre. Hela Cristians kropp spändes intill min och all hans glödande värme spred sig genom lakanen till mig.

Jag drog undan min hand från honom och flyttade istället upp den till hans kind. Han mötte min blick och utan att behöva be om det kysste han mig.

Detta var precis vad jag ville ha, vad jag djupt suktade efter. Många gånger de senaste dagarna och många gånger innan dess hade jag önskat att Cristian inte var en sjörövare. Jag önskade att vi istället hade träffats hemma i Eastbourne, att han hade gett mig en ros och frågat om min hand. Allt hade varit så mycket lättare då.

Våra läppar lämnade motvilligt varandra och jag kröp närmare Cristian, så nära jag kunde komma.

Jag njöt av honom och han njöt av mig. Men han var en sjörövare och det var inte jag.

Nästa morgon vaknade jag av att Cristian steg upp ur sängen och klädde på sig, men jag var alldeles för trött för att själv gå upp. Därför låg jag kvar under det varma täcket tills dess att solstrålarna som trängde sig in genom hyttens fönster väckte mig med sitt ljusa sken.

Jag bytte snabbt om och gick ut på däck där besättningen arbetade sig svettiga i riggen. Croptonia seglade med otrolig kvickhet framåt över vattnet och jag kunde inte låta bli att njutande sluta mina ögon när jag kände hur den svalkande havsbrisen smekte över mina kinder.

Men sedan hörde jag en röst, en röst som jag kände igen, och öppnade genast mina ögon igen. Synen jag möttes av fick mitt hjärta att slå en kraftig volt i mitt bröst, men jag blev allt annat än besviken.

"Kevin?!"

Lutandes över relingen, sjösjuk som få, stod Kevin med illamåendet nästan bubblandes i ögonen. Jag sprang genast fram till honom och utan att bry mig om hans illaluktande andedräkt kastade jag mig i hans famn.

"Vad gör du här?!", utbrast jag och kramade om min gamla vän så hårt jag förmådde. Att se ett känt ansikte på skeppet förutom kaptenens var mer av en befrielse än vad jag hade trott.

"Å, Harriet!", andades Kevin utmattat och kramade mig tillbaka. "Din mor skickade mig. Hon hade i känningen att du och den där sjörövaren hade något i kikaren. Verkar som att hon hade rätt."

Typiskt min mor, tänkte jag och suckade mot Kevins axel. Jag drog mig undan från min vän och tog en extra titt på hans sjösjuka anlete för att försäkra mig om att det verkligen var han som gömde sig under halmhatten. Det var det utan tvekan.

"Hur kom du ombord?", frågade jag oförstående eftersom Kevin absolut inte var sjörövarmaterial.

"Häromkvällen fick jag syn på kaptenen när han var påväg till sitt hotellrum och såg min chans att uppfylla din mors önskan," började Kevin och lutade sig på vingliga ben mot relingen. "Jag frågade honom om jag kunde få arbeta som han besättningsman eftersom jag hört talas om myteriet och det fick jag. Jag är så otroligt lättad över att se att du mår bra, Harriet!"

Kevin log brett som om världens alla problem plötsligt försvunnit, men fler och fler frågor kröp fram inom mig. Visste Cristian om att Kevin var min vän eller såg han Kevin som inget mer än ytterligare en pjäs i hans spel?

"Varför skulle jag inte må bra?", frågade jag med rynkad panna och såg hur Kevins adamsäpple ryckte till av nervositet.

Han svalde. "Med alla dessa pirater runtom dig tänkte jag-"

Jag avbröt genast Kevin. "Dom är inte såna, inte alla iallafall."

Min mor hade säkerligen skvallrat för Kevin om min romans med sjörövarkaptenen, så djupare in på det spåret ville jag inte gå. För att slippa diskussionen om mitt eget bästa (det som alla verkade veta bättre än mig) sa jag adjö till min goda vän och tassade ner till kabyssen för att ta mig lite frukost. Långa dagar låg framför oss, dagar som skulle bli outhärdliga på fastande mage.

Även under däck var Croptonia mycket mer förskönad än Svarta Sara. Väggarna var täckta med vacker konst, besättningen sov i bekvämare sängar och doften av svett och tjära stack inte i näsan på samma sätt.

Kabyssen var lätt att hitta eftersom den gudomliga doften av stekflott visade mig vägen. När jag öppnade dörren till kabyssen stod det klart för mig att även den kaklade köksytan var mer proper och rymligare än den trånga kabyssen under Svarta Saras däck.

Vid kabyssens långa bänk stod till min stora förvåning Cristian med stekspaden i handen och vände på de ägg som låg och fräste i stekjärnet framför honom. Ångan från stekflottet fick små svettdroppar att täcka hans panna och synen av den ökända sjörövaren Black bakom kökskaminen fick det att rycka i min mungipa.

Jag gick fram och lutade mig mot bänken. "Champagnefrukost, tack!"

Cristian sneglade upp under den blonda luggen och flinade mot mig från andra sidan av bänken. "Köket serverar dessvärre allena stekta ägg idag, fröken. Men jag ska komma ihåg att framföra din önskan till kommendör Philips."

"Vad sägs om romfrukost då?", frågade jag och fick Cristian att skratta.

Han la ifrån sig stekspaden mot stekjärnet och lutade sig med raka armar mot bänkskivan. Med ett leende över läpparna lutade han sig över den och fångade upp mig i en njutbar morgonkyss. Hans läppar smakade sött av rom, så att han redan tagit sig ett glas på morgonkvisten var det ingen fråga om.

Med vällande känslor inom mig lutade jag mig tillbaka med ett nöjt leende och betraktade Cristian när han med enkla rörelser än en gång vände på äggen. Medan han lagade frukosten frågade jag honom vad han visste om kommendör Philips. Han berättade hur kommendören länge varit på jakt efter honom och hur familjen Black alltid hade varit plågade av kommendörernas ständiga jagande.

Kommendör Philips och Cristian var bekanta sedan tidigare och jag kunde bara gissa hur mycket det kröp under kommendörens skinn när sjörövaren Cristian Black roffat åt sig hans mest prestigefyllda skepp rätt under näsan på honom.

"Bon appétit," sa Cristian när han ställde ner tallriken med de två stekta äggen framför mig och jag log tacksamt.

Att den enklaste av måltider kunde smaka så ljuvligt hade jag aldrig trott, men kanske blomstrade smaken lite extra bara för att Cristian själv lagat rätten.

Cristian betraktade mig när jag åt, samtidigt som han diskade, och när hela min tallrik stod tom pustade jag ut mot köksbänken och sa belåtet: "Jättegott, tack."

Med ett amoröst flin på läpparna hällde Cristian upp ett glas rom till mig och jag höjde glaset i luften som en tacksam gest.

Allt kändes så mycket naturligare när vi var på ett skepp. Jag och Cristian visste vart vi hade varandra och det fanns inget snarstucket fån som hade mage att tycka eller tänka om vår relation. Vi njöt av varandras umgänge, stötte på varandra med glimten i ögat och det fanns inga krav om hur vi skulle vara eller hur länge det skulle vara. Dagen togs som den kom och vad som väntade återstod att se.

Seglandes över engelska kanalen fanns inte heller min mor som en fästing i min nacke. Hon må ha skickat Kevin efter mig, men i hennes frånvaro kände jag mig fri från att spela den gudfruktiga och prydliga flicka hon så gärna ville att jag skulle vara. Nu var det bara jag och Cristian och med viljan kunde vi göra vad vi ville.

Med min mor i huvudet kom jag även att tänka på mitt möte med Kevin uppe på däck. Jag ville veta om Cristian visste vem han var och därför ställde jag ner mitt halvtomma romglas.

"Kevin Lemmon," började jag och fångade Cristian uppmärksamhet. "Visste du att jag kände honom när du rekryterade honom?"

Cristian blev tyst. "Nej, det visste jag inte," sa han med en suck och torkade av sina händer på en disktrasa. "Hade jag vetat det hade jag aldrig tagit med honom."

Jag litade på Cristian. Han bättre än någon visste vad för ohyggligheter som nalkades framför oss och att riskera livet på min närmsta vän visste jag skulle gnaga i honom framöver.

"Min mor skickade honom. Hon ville försäkra sig om att du inte drar in mig i trubbel," sa jag och avslutade med en ironisk suck och ett flin över läpparna.

"Jaså?", sa Cristian och smög runt bänken. Han la sina grova händer runtom min slanka midja och pressade sin varma panna mot min med ett ännu bredare flin över sitt ansikte. "Med oss två på samma ställe finns trubbel att räkna med."