Nästa morgon vaknade jag lika tidigt som vid alla andra gryningar, men denna gången av en harkling och en lätt spark under min stövel. När jag först öppnade mina ögon slogs jag av förvirring tillsammans med solens tidiga ljus eftersom jag inte riktig visste vart jag befann mig tills dess att jag mindes gårdagens kväll och mitt sena möte med kaptenen. Jag hade mirakulöst nog tagit mig igenom den kalla natten ute på däck och trotts den bitande smärtan i min rygg kände jag mig mer utvilad än vad jag hade gjort på länge.

När mina ögon vant sig vid ljuset slogs jag av förvåning när jag klart och tydligt såg att det var ingen mindre än kaptenen i egen hög person som hade väckt mig ur min vila. Det var en av få gånger jag hade sett honom lämna sin hytt och om möjligt såg han ännu stiligare ut med dagsljuset skinande mot den blonda kalufsen.

"Här har du det mysigt."

Jag rätade på mig och bet ihop mina käkar för att inte börja gny på grund av smärtan som rann genom min kropp efter att ha sovit mot däckets hårda timmer en hel natt. Jag bestämde mig för att inte svara kaptenen eftersom det trotts allt var han som i grund och botten var orsaken till allt det lidande jag ofrivilligt kämpat mig igenom. Men istället för att läxa upp mig om både det ena och det andra knöt han sina händer bakom sin rygg på samma sätt som båtsmannen brukade göra, tittade sig omkring över skeppet där besättningen hade börjat arbeta med att hissa seglen och harklade sig.

"Vi sätter kursen mot Karibiska havet och dom Brittiska jungfruöarna. Jag förväntar mig att se dig vid riggen, fröken Swan."

Mina ögon blev stora som de hos ett livligt barn och jag kunde se på kaptenen hur han försökte dölja ett svagt leende. "Sätt igång nu, Harriet, innan båtsman kommer och jagar dig med sin piska."

Jag öppnade min mun för att tacka kaptenen, men fick aldrig chansen eftersom han genast hade vänt på klacken och återvänt in i sin hytt. Med ett pirrande lyckorus for jag upp från min sovplats och gömde kaptenens filt mellan kruttunnorna som jag under natten hade sovit mot. Äntligen slapp jag stå på alla fyra och skura det torra däcket med tjära. Kaptenen lät mig slippa det eländet och satte mig istället i arbete med seglen, vilket jag skulle komma ihåg att tacka honom för.

Att arbeta uppe i riggen med masterna, seglen och alla de tjocka repen var ett slitigt och tungt arbete, men det var ändå mycket bättre än att skrubba däcket. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt över att jag sakta klättrade uppför stegen bland besättningen och in emellan åt var arbetet faktiskt en aning uppfriskande. Det var iallafall skönt att känna vinden blåsa i smekande rörelser över mina kinder istället för att ständigt känna doften av den illaluktande tjäran.

Jag hade så fullt upp med mitt arbete att jag helt och hållet glömde bort lunchen och när jag såg hur de andra riggarbetarna kom tillbaka från kabyssen, visste jag att det var försent att få sin ranson. När jag väl fick chansen att känna efter insåg jag dock att jag var utsvulten, så när jag byttes av vid min position begav jag mig ner under däck för att se om kocken hade några rester kvar.

Den trånga kabyssen var mörk och mycket tyst. Golvytan mellan kaminerna och bänkarna var inte stor och därför hängde de mesta råvaror och kastruller i stora fiskenätliknande korgar i taket. Jag vågade anta att det var svårt att laga mat till en hel besättning på den lilla arbetsytan, speciellt med skeppets ständiga gungande. Någon kock såg jag däremot inte till och därför bestämde jag mig för att gå tillbaka upp på däck och helt enkelt försöka tänka bort min vrålande mage. Men innan jag hade hunnit vända på min klack stoppades jag av en röst.

"Kan ja' hjälpa dej, fröken?"

En man i 50-årsåldern dök upp i köket som ur kastad rök och med ett vänligt leende återgick han till sitt arbete som bestod av att diska kastrullerna från dagens lunch i en stor diskbalja av trä. Hans svettstripiga hår hängde längst sidan av- och ramade in hans vänliga ansikte. Jag ville inte vara oartiga och stirra, men att inte titta på det tomma hålrummet där hans vänstra öga borde ha suttit var svårt när det fick mannen att se unik ut på ett underligt sätt. Men eftersom min mor hade uppfostrat mig väl och lärt mig rätt och fel, drog jag min blick från hans skada och fäste den istället på hans andra öga vars gröna färg log lika brett och vänligt som hans mun. Jag ville fråga vad som hade hänt med hans synorgan, men drog mig från att göra det och därför förblev orsaken till hans halva blindhet okänd för mig.

"Jag missade lunchen och undrar om du har några rester över, vad som helst duger," sa jag så vänligt jag kunde till vad jag antog var skeppskocken. Jag drog den slutsatsen eftersom han var den enda besättningsman jag hade sett med ett smutsigt förkläde knutet runtom sina höfter.

Kocken sken upp och torkade av sina blöta och såpadoftande händer på diskhandduken som hade hängt över hans ena axel. "Du måste va' den nya besättningskvinnan!", sa han och jag nickade, osäker på om besättningskvinna var den rätta termen att föredra framför den kidnappade. "Du har blivit lite av ett känt samtalsämne mellan karlarna som kommer hit för att få sina ransoner, fröken. Ibland ä' vissa idéer om din bakgrund tokigare än andra. Den som spekulerar mest om dej ä' ändå kaptenen. Just det, lite rester va' det ja!"

Kocken slängde åter igen diskhandduken över sin axel och drog sedan fram en limpa bröd från en brödkorg täckt av en rutig duk. Han började skiva upp en del av brödet och gav mig sedan de två skivorna med ett vänligt leende och en utsträckt hand.

"Bill Buster, till er tjänst," sa kocken och jag tog hans hand och skakade den.

"Harriet C. Swan," svarade jag och fick ett vänligt leende av Bill innan han släppte taget om min hand och gick tillbaka till sitt arbete med att diska kastrullerna.

Medans jag åt av mitt bröd och lyssnade till ljudet av Bills slitna diskborste mot de smutsiga kastrullernas fettläggning kunde jag inte låta bli att tänka på vad han precis hade berättat. Att jag var intressant för männen på skeppet hade jag mycket väl förstått, men att kaptenen själv talade med sin skeppskock om mig hade jag aldrig vågat tro. Å andra sidan verkade kaptenen väldigt intresserad av mig, min bakgrund och vart jag var på väg när han bara för några dagar sedan frågade ut mig om just det i hans hytt.

"Känner du kaptenen väl?", frågade jag kocken Bill och försökte att se så obrydd ut jag kunde för att dölja min desperation efter ett svar.

"O'ja!", utbrast Bill och torkade ur en stor stekgryta med sin diskhandduk. "Ja' arbetade för hans far när skeppet tillhörde honom. Ja' har sett kaptenen i sina ynglingår. Han va' en handfull för oss alla, men framförallt för hans far. När han sedan kom upp i tonåren drev han den dåvarande kaptenen vansinnig. Ville inte ta något ansvar, men han va' trotts allt bara en pojke."

Jag nickade förstående och föreställde mig bilden av kaptenen i sina yngre år. Jag visste fortfarande väldigt lite om honom, men trotts det hade jag svårt för att smälta kockens ord. Det hade slagit mig att kaptenen var mycket ansvarstagande och arbetade hårt, men nu insåg jag att jag i stort sett aldrig hade sett honom arbeta. Han lämnade sällan sin hytt och vad han egentligen gjorde där inne var för mig en gåta. Men varför skulle det ha legat så mycket papper, böcker och anteckningar på hans bord om han inte gjorde någonting alls?

"Tack för brödet," tackade jag med ett leende och fick ett minst lika vänligt leende tillbaka från Bill. Han var vänlig, vänligare än de flesta män på denna båten, och om jag inte visste bättre skulle jag våga kalla honom för en vän. Men han var trotts allt en pirat, precis som resten av dem.

Efter att ha ätit mitt bröd tassade jag upp på däck igen (med betydligt tystare mage) för att återgå till mitt arbete i riggen. Min uppfattning var att dagarna gick fortare när man inte var tilldelad skeppets värsta arbetsgöra och det glädjde mig. Om jag mot all förmodan inte kunde lämna skeppet ville jag att tiden skulle passera så fort som möjligt.

Men när jag kom upp på däcket och kysstes över ansiktet av solens varma strålar igen kom jag inte särskilt långt innan jag på ett oroväckande sätt kände hur en stor hand greppade tag om min bak. Jag kände handen genom mina byxors tyg och impulsen av panik som sköt igenom min kropp fick mig att i en hastig rörelse vända mig om för att se vem av monstren jag arbetade med det var som antastade mig. Jag blev inte direkt förvånad av att se Francos sliskiga flin och svettdröpande, svarta lockar framför mig. I en ren reflex puttade jag undan både honom och hans hand innan ilskan som bubblade upp inom mig tog över och fick mig att höja min hand. För att för en andra gång slå till den vidriga piraten i ansiktet spände jag min öppna näve, men min hand hann aldrig kollidera med hans kind eftersom Franco denna gång hade hunnit gripa tag om min handled med sin hårda nypa.

"Hytter du mot mej din slyna?!", fräste han och rädslan tog över. Jag försökte att vrida mig ur hans hårda grepp runtom min handled, men ägde inte styrkan som krävdes för det. Istället samlade jag en loska av saliv på min tunga som jag sedan spottade ur mig i Francos smilande ansikte. Hans sliskiga flin försvann genast och innan jag hann göra något ytterligare slogs jag till av en brännande känsla över min kind. Francos hand hade i en blixtrande och vredesfylld rörelse kolliderat med mitt ansikte. Min brinnande röda kind sved som glödandd kol efter sjörövarens hårda slag och utan att jag kunde stoppa det började mina ögon att vattnas.

"Du ska lära dej att lyda dom som-"

Mycket mer än det hann inte Franco spotta ur sig innan en hög och öronbedövande knall ekade över Atlantens klara vattenyta. Mitt synfält blev bländat av Francos röda blod och likaså blev mina kläder och mitt ansikte. Kulan som hade kommit flygande till min räddning hade träffat piraten i tinningen, lite över örat, och spräckt hans skalle till en blodig röra. Den nu livlösa kroppen föll till backen med en duns och från hålet i Francos huvud forsade blod som färgade däckets timmer mörkrött.

Jag började hyperventilera eftersom Franco utan förvarning hade dött framför ögonen på mig och eftersom jag varken kunde röra mig eller tänka, kunde jag inte heller se vart revolverskottet hade kommit ifrån. Men sedan kände jag hur en hand greppade tag runtom min arm - inte lika brutalt som Francos hand hade gjort, men tillräckligt bestämt för att jag skulle vakna ur den mentala dvalan jag hade fallit ner i - och mitt blodtäckta ansikte mötte kaptenens. Det rykte fortfarande från hans revolvers pipa när han la ifrån sig den på närmaste stapel med trälådor och efter det plötsliga skottet la sig tystnaden över skeppet.

"Återgå till arbetet era lata jävlar!", vrålade kaptenen åt besättningen vars fulla uppmärksamhet hade dragits till ståhejet. Männen återgick till sina arbetsuppgifter, men efter vad de precis hade bevittnat hängde det en underligt stram stämning över dem.