Innan männen bar in kaptenen i hans hytt och la honom på det stora bordet i mitten av rummet plockade jag och Abdu snabbt av allt som låg därpå. De mest ömtåliga sakerna la vi på kaptenens himmelssäng innan jag i all hast drog ner alla de resterande papper, böcker och kartor på golvet. Kaptenen kved till när han lades på den hårda bordsskivan och utan att ta hänsyn till hans smärttröskel drog jag undan hans rock och slet isär hans tunna skjorta för att komma åt det djupa såret som prydde hans axel. Skjortans små knappar flög genom rummet när jag med all min kraft drog upp kaptenens skjorta och tyvärr hade jag inte tid över åt att beundra hans vackra och välbyggda torso - i själva verket var den genomdränkt av kaptenens eget blod.

"Jag behöver en steriliserad pincett och lite alkohol," sa jag bestämt till Abdu och styrmannen Otis som var de enda två männen förutom kaptenen inne i hytten. Jag skulle behöva hjälp för att rädda livet på deras arbetsgivare och därför tvekade jag inte över att beordra dem både det ena och det andra.

"Vi har bara rom ute på däck, fröken," svarade styrmannen som med darrande händer plockade bort resten av böckerna från bordet och som han sedan la på en av stolarna.

Jag fnös. Pirater, tänkte jag och förbannade i tystnad hela deras släkte medans jag med stormsteg gick bort till kaptenens vitrinskåp. Av alla de flaskor som stod där inne på hyllorna tyckte jag att någon borde ha innehållit ren alkohol och till min stora lättnad gjorde en av dem just det. Glasflaskan var endast halvtom, men jag tvekade inte över att ta den från sin plats på den dammiga hyllan.

"Håll i honom," beordrade jag styrmannen och Abdu som tog min begäran med fattning och greppade tag om kaptenens axlar och armar.

Jag drog upp korken ur glasflaskan och tömde hälften av det genomskinliga innehållet över skotthålet i kaptenens axel. Han kom tillbaka till medvetandet och kved av den svidande smärtan som spred sig genom hans kropp när den rena alkoholen sög sig in i den öppna och blödande muskelvävnaden runt hans sår.

"Håll i honom!", fräste jag åt mina hjälpredor eftersom kaptenen både började sprattla och vrida sig under deras grepp. De båda höll så hårt runtom kaptenens sprittande lemmar att svetten dröpte nedför deras tinningar, men trotts det var de oförmögna att få patienten att ligga still på bordet.

"Jag kommer skada honom mer om han inte ligger still," sa jag sammanbitet, puttade undan allt jag hade fått lära mig om korrekt uppförande och klättrade upp på bordet. För att rädda den blödande mannen framför mig skulle jag tvingas lägga min goda uppfostran åt sidan och med det bestämt satte jag mig gränsle över kaptenens bröst och bad istället styrmannen och Abdu att hålla i hans armar.

Kaptenen blev liggandes stilla under mig (både eftersom han av och an tuppade av och för att han inte kunde röra sig) och med byxor och händer som blev fläckade av blodet som pumpade ur såret varje gång kaptenen andades tog jag ett fast grepp runtom pincetten och stoppade ner dess egg i den sönderskjutna axeln. Med ljuset från en lykta letade jag upp kulan och greppade tag runtom den med pincetten. Så försiktig jag förmådde att vara drog jag sakta upp pincetten ur såret och la ifrån mig den blodtäckta kulan på bordet bredvid mig. Innan jag sydde ihop det öppna såret hällde jag ut den resterande mängden av alkoholen över kaptenen och tack vare min tyngd över hans bröstkorg var han oförmögen att slingra sig. Istället gnydde han av smärta tills dess att han åter igen föll ner i omedvetandet.

En sutur på tio styng satte jag över kaptenens axel och först när jag kände mig nöjd och kaptenen andades stabilt under mig, vågade jag kliva av hans utmattade kropp. Abdu hjälpte mig ner från bordet och räckte mig sedan en trasa som jag torkade av mina blodiga händer på. Jag torkade av svetten som vätte min panna och mitt hårfäste på min skjortas ärm och lämnade sedan hytten för att ta mig ett glas rom.

Kaptenen sov två dagar i sträck och det var många som var oroliga över om han någonsin skulle vakna igen. Tillslut blev även jag drabbad av rädslan över kaptenens uppvaknande, för vad skulle egentligen hända med mig om han dog? Skulle jag få lämna skeppet eller blev mitt öde besättningens sak att bestämma? Jag var då trotts allt hon som inte lyckades rädda deras kaptens liv.

Det var gassande sol när jag skrubbade däcket den tredje dagen och för att mina svettdränkta lockar skulle hålla sig på sin plats satt de uppe med hjälp av ett blommigt hårband. Styrmannen hade beordrat att vi skulle vänta med att sätta segel tills dess att vi visste kaptenens öde, därför fördrev besättningen tiden så gott de kunde.

Jag var så fokuserad på mitt arbete och så fylld med tankar i huvudet att jag skvatt till när jag kände en hand på min axel. Det var båtsmannen och som vanligt betraktade han mig med bitter blick och med händerna bakom ryggen.

"Kaptenen har vaknat och frågar efter dig."

Utan att svara eller tacka båtsmannen Charles för hans sändebud släppte jag genast mitt arbete och begav mig till kaptenshytten. Där inne låg kaptenen fortfarande barbröstad på det stora bordet - där jag tre dagar tidigare hade lämnat honom. Jag stängde dörren bakom mig så att det pigga solljuset blev kvar bankandes på andra sidan.

"Godmorgon, Harriet," sa kaptenen och till min stora förvåning log han. Hittills hade jag endast skådat små, subtila tecken på leenden från hans sida och därför kom denna plötsliga gest av vänlighet som en chock för mig.

"Hur mår du, kapten?", frågade jag och anslöt mig till hans sida. Såret såg betydligt bättre ut än vad det hade gjort när han puttades över skeppets reling av sina besättningsmän, men ännu vågade jag inte hoppas på att han var helt läkt.

"Jag är öm, men det är inget som lite rom inte kan fixa."

Hans humoristiska ord fick mig till min stora förvåning att skratta och kaptenen stämde muntert in. Hans skratt kunde ha varit något av det vackraste mina öron hade hört och blotta synen av hans leende istället för hans annars så sammanbitna ansiktsuttryck fick det att pirra i djupet av min mage. Men alla tankar på kaptenens leende läppar och rynkande smilgropar försvann när han med sammanbitna tänder satte sig upp.

"Du borde vara försiktig, sir!", utbrast jag och tittade på kaptenen med orolig blick.

Han tvingade sin ömmande kropp ner från bordet och släpade den sedan genom hytten till den vackra mahogny-byrån som stod bredvid kaptenens vackra grammofon och plockade upp en ny och ren vit skjorta ur den.

"Du behöver inte oroa dig, Harriet," sa kaptenen lugnande och tillade sedan: "Och du behöver verkligen inte kalla mig sir!"

Det krävdes för mig att spänna hela min stretande kropp för att inte hjälpa kaptenen på med skjortan. Så fort musklerna i hans överkropp spände sig knep han ihop sina ögon och bet tag om sin underläpp för att inte kvida av smärtan som sköt genom hans axel och när jag inte länge klarade av att se honom kämpa med att klä på sig eftersom hans bara överkropp förtrollade mitt synfält, stegade jag på smått darrande ben upp till honom. Jag tog den vita skjortan ur hans hand och precis som båtsmannen hade hjälpt honom på med rocken innan de gav sig av till ön, hjälpte jag kaptenen på med skjortan. Jag försökte intala mig själv att jag endast hjälpte honom för att jag såg honom som min patient, men mitt undermedvetna visste att det var mer komplicerat än så.

"Jag vet inte vad annars jag ska kalla dig, förutom kapten," sa jag och backade undan några steg för att låta honom knäppa sin skjortas knappar. Jag borde ha kollat bort och låtit honom byta om i sin ensamhet, men mina ben var som fastrotade i golvplankorna och jag förmådde inte att göra det.

"Cristian," sa kaptenen och jag väcktes ur transen som hans prinsliknande kropp hade fällt över mig. "Jag heter Cristian, Cristian Black."

Förvånad över att efter alla dessa dagar i ovetande få höra hans namn gjorde mig mållös. Jag hade blivit så van att adressera honom kapten att jag nästan hade glömt bort att han faktiskt ägde ett riktigt namn. Men allt eftersom sekunderna gick byttes min förvåning ut mot upprymdhet.

"Är du Bobby Blacks son?"

Jag försökte att tala med lugn stämma för att dölja den stora förundran som löpte amok inom mig. Böckerna om Bobby Blacks myterier och äventyr hade garanterat varenda läslus och historiker i England läst. Han var ökänd bland sjörövarna och enligt historierna vågade inte ens kraken ställa sig i hans väg när han med sitt praktfulla skepp Svarta Madam kom seglandes över jordens alla hav.

"Det är jag," svarade kaptenen medans han hällde upp ett glas rom till sig från en av dem glas-glittrande flaskorna i vitrinen. Han höjde flaskan mot mig i en gest för att fråga om jag själv törstade efter ett glas, men eftersom jag varken tyckte om drycken särskilt mycket eller ville tränga mig på hos kaptenen, tackade jag nej. "Efter min fars död ärvde jag både hans besättning och hans skepp. Kajutan döpte jag däremot om till Svarta Sara, efter min mor."

"Hon måste ha varit en ädel kvinna," sa jag för att vara vänlig, men kände mig genast dum när kaptenen började skratta lite svagt med romglaset mot sina läppar.

"Hon var en prostituerad från en bar i London," förklarade han och lekte med glaset i sin hand så att dess innehåll guppade. "Min far vägrade se sin enda son i händerna på en lös kvinna. Om det var hjärtekrossande för henne eller ifall hon gav upp mig utan motstånd vet jag inte. Allt jag vet är att hon dog av blodförgiftning för två år sedan. Jag fick ett brev."

Kaptenens korta historia om hans barndom och hans far var tillräckligt lång för att en klump av ångest skulle lägga sig som en sten i min buk. Varför han delade med sig om sin bakgrund visste jag inte säkert, men kanske var hans föräldrars död svår att smälta och bära på sina egna axlar. Eller så var hans plan att helt enkelt mjuka upp mig för att jag själv skulle börja pladdra på om min bakgrund, och framförallt varför jag så desperat ville lifta över Engelska kanalen med Croptonia.

En underligt obekväm tystnad la sig som ett tjockt täcke över hytten, vilket fick det att krypa under mitt skinn. "Jag har läst böckerna om din far," sa jag för att lätta på trycket mellan mig och kaptenen. "Dom är bra, men självklart vet jag ju inte om dom gör din far rätta. Jag kan inte undgå att fundera över varför författarna slutade skriva om honom."

Kaptenen tog ytterligare en klunk från sitt glas medans han lutade sin höft mot klädbyrån bakom sig. "För att han fick en son. Efter min födsel plundrade inte min far längre, inte lika mycket som innan iallafall. Han önskade mig en normal uppväxt, så normal jag kunde få, men med sjöröveri i blodet finns det egentligen bara en sak man är riktigt bra på."

Jag nickade eftersom jag inte visste vad annars jag skulle göra. Kaptenens ord var svåra för mig att smälta och trotts att det fanns så många frågor jag ville fråga honom, höll jag tillbaka min iver. Kanske hade jag tillåtits att gräva tillräckligt djupt i kaptenens liv för idag och därför bytte jag samtalsämne.

"Vad hände på ön?"

Kaptenen halsade det sista av sitt glas innehållet och ruskade lätt om sitt huvud på grund av den skarpa eftersmaken innan han ställde ner glaset på byrån och vankade på trötta ben bort till sin säng som fortfarande var full av allt som tidigare hade legat på bordet. Med ett smärtfyllt uttryck över ansiktet böjde han sig ner och plockade upp grejerna som han sedan la tillbaka på bordet. Skuldkänslorna över att ha rivit ner alla hans papper på golvet grep tag i mig och därför hukade jag mig ner för att samla ihop det igen.

"Vi rodde dit för att utföra lite vanligt, hederligt sjöröveri", började kaptenen och jag kunde inte hejda den ej förvånade fnysningen som flög ur mig, "men spanjorerna låg i bakhåll och övermannade oss. Vi hade tur att vi var så många som vi var som tog oss därifrån med liven i behåll. Jag har även dig att tacka, Harriet, för att du räddade mitt liv."

Kaptenen placerade den sista stapeln med böcker på bordet och pustade utmattat ut. Jag visste att hans axel behövde läka i sin egen takt, men att försöka intala honom till det kändes som att lägga onödig energi på något som ändå inte skulle ske.

"Du är trotts allt den enda med makten att hålla besättningen borta från mig," sa jag och kände hur rodnaden spred sig över mina kinder när jag mötte kaptenens bekymrade blick. Kanske var det en självisk tanke när han trotts allt hade vinglat på kanten mellan att leva och dö, men det var sanningen. Iallafall en del av den.

Den ilande stämningen i hytten blev för mycket för mig att hantera och därför vände jag mig om och gick mot dörren med de enkla orden: "Du borde vila, kapten."