Fem månader senare

Femton gastar på död mans kista, hej och hå å' en flaska med rom! Drick ty hin håle har sörjt för det sista, hej och hå å' en flaska med rom!

Det var en aning kusligt hela grejen. Sångerna som Svarta Saras besättning nynnade på medans de arbetade sig svettiga och musicerade i munter melodi tillsammans när de hade några lediga timmar hördes fortfarande i mitt bakhuvud. Många veckor senare urskiljde jag fortfarande orden medans jag arbetade, så väl att jag utan problem kunde stämma in i melodierna om jag hade velat. Några gamla sånger, sjungna av en skara vresiga sjörövare var dock inte det enda som mitt minne klamrade sig fast vid, trotts att jag inte ville annat än att glömma allt. Minnesbilden av Cristians havsblåa ögon hade sugit sig fast vid mig som en parasit och varje gång jag föll ner i sömnens landskap kunde jag känna värmen från hans smekande andedräkt mot mitt ansikte. Jag ville glömma, men nästan ett halvår senare hade jag gett upp försöken att få bort hans ansikte ur mitt huvud. Istället försökte jag stimulera min hjärna med hårt arbete.

Skymningens mörker hade sänkt sig över England, men solen kämpade sig fortfarande tappert kvar bakom hustaken. Min arbetsdag på Eastbournes sjukhus var över och efter en kämpig dag törstade jag efter ett glas. Därför sökte jag mig till närmsta bar för att få en stund för mig själv innan jag skulle gå hem, komma in genom dörren och kvävas av min mors alla frågor om min dag på jobbet.

När jag klev in i baren möttes jag av männens blickar, men deras ointresse fick dem att återgå till sina skimrande glas som fylldes av alkoholhaltiga drycker i alla dess olika slag. Besökarna som satt utspridda runt barens dammiga bord denna afton var inte många, endast några få berusade själar. Däremot kände jag igen de flesta av dem eftersom männen, precis som jag, hade den nedgångna baren som stammis-ställe eftersom vi allesammans gömde oss i mörkret av olika anledningar.

Varför de resterande besökarna satt och kurade i sin ensamhet visste jag inte, men min egna anledning till att göra det var för mig lika klar som glas. Jag gömde mig för blickarna, de många blickar som hade penetrerat mig så många gånger sedan jag återvände till England. I Eastbourne spred sig skvallret fort mellan munnarna, likaså historian om den unga kvinnan som lidit under sitt fångenskap bland sjörövarna och som mot sin vilja hade blivit berövad sin ungdomliga mödom av den skoningslösa och grymma kaptenen. Vad folket dock inte visste var att det mesta av den historian som hade berättats inte innehöll den sanning som berättaren satt på. Jag ljög för alla förutom min mor om min vistelse på skeppet Svarta Sara och den falska historia som jag hade berättat för allmänheten blev långlivad. Historian och nyfikenheten spred sig som en löpeld över Eastbourne och nu var jag, Harriet C. Swan, inte mer än flickan som blev skändad av en smutsig sjörövare.

"Ett glas rom tack," bad jag mannen bakom baren som torkade ur det kvävande dammet ur sina glas och han nickade en aning moloket, som om han egentligen inte var glad över att äntligen få lite gäster.

Drycken rom hade jag skakat hand med för första gången på Svarta Saras däck och trotts att jag då hade ansett drycken som osmaklig, slutade jag aldrig att dricka den även efter att jag hade kommit hem. Kanske för att minnena rullade över min tunga varje gång jag tog en klunk. Jag hade vant mig vid den söta smaken på så sätt att det fina vinet och den skimrande whiskyn nu inte smakade annat än vatten. Ingen dryck kunde längre mäta sig mot den mättnad jag fick efter ett glas rom och eftersom få av de finare barerna serverade drycken, fortsatte jag att söka mig hit.

I väntan på min nektar tog jag mig en noggrannare titt gnom baren och nästan genast fastnade min blick vid den man i barens bortre och dunklaste hörn som i sin ensamhet lapade av vad som även det såg ut att vara rom. Hans hatt skymde hans anspråkslösa ansikte, men sekunden han höjde sin haka och min själ bröts isär av hans blick visste jag att jag hade blivit väntad på.

Med en lätt nickning tackade jag mannen i baren för glaset han ställde ner på bänkskivan eftersom klumpen i min hals hindrade mig från att forma alla typer av ord. Mina ben började svaja, min mage knöt ihop sig och en kall kår galopperade nedför min ryggrad som en skenande häst. Mannen i hörnet, han vars blick jag hade skådat förut, tittade på mig med havsblåa ögon i väntan på att jag skulle ansluta mig till honom.

Innan jag visste ordet av hade mina ben färdats iväg med mig genom baren och när jag stod precis intill mannens dammiga bord fanns det inte längre någon fråga om saken trotts att det i själva verket måste ha varit helt omöjligt. "Vad gör du här?"

När jag såg in i Cristians klara ögon - med de blåa irisarna som reflekterade det varma skenet från stearinljuset på bordet - försvann plötsligt de fem månader som hade passerat sedan sist gång hans blick mötte min och blev inget annat än ett dimmigt minne i mitt bakhuvud. Som om vi senast hade mött varandra dagen innan rann förvåningen ur mig och ersattes av ett sorts lugn, men som jagades av det ylande oförståndet.

"Du låter inte glad över att se mig, Harriet. Å andra sidan förväntade jag mig inte det heller," sa Cristian med lätt röst och tog en klunk ur sitt glas medan jag själv försökte förstå hur han kunde tala med sådant lugn och sådan lättnad medan min kropp skrek i blandade känslor över att se sjörövarkaptenen igen. "Snälla, slå dig ner."

Med framtvingade rörelser slog jag mig ner i båset och blinkade några gånger för att försäkra mig om att vad som hände inte bara var en psykos. Jag blev dock mer och mer övertygad om att det inte var det, för Cristian tog av sig sin bruna sjörövarhatt i min närvaro och la den på det dammiga bordet framför honom. Hans blonda hår spretade åt flertal olika håll på grund av den intorkade svetten och när jag nu satt i samma bås som mannen som många gånger hade jagat mig som en parasit i mina drömmar fick jag mig en tydligare titt på hans smutsiga och blåslagna ansikte. Tröttheten låg som ett täcke över hans ögon och att han var både utsliten och hade ont var inget som Cristian kunde gömma för mig. Hans osmakliga stank av intorkat blod, svett och smuts gick inte heller att dölja.

"Du ser hemsk ut," sa jag trotts att piratens slående skönhet lyste igenom från under smutsen. Om möjligt såg Cristian ännu mer tilltalade ut än vad han hade gjort för många veckor sedan, men det var en förbjuden tanke som jag höll för mig själv.

"Precis vad man vill höra," svarade Cristian och sträckte sig efter det tilltufsade cigarettpaketet som låg bredvid hans glas med rom på bordet. En smärtande känsla drog sig ut över hans ansikte när han sträckte sig över bordsskivan och hans andra hand sökte sig till hans sida och revben.

"Du ser ut att behöva vård," tillade jag och betraktade med lätt avsmak Cristian medan han tände sin cigarett och den osande röken sökte sig till min näsa. "Vad har hänt?"

Han tog ett djupt bloss och lutade sig rofyllt tillbaka i båset. "Jag mötte på några banditer Brighton. Dom var väldigt intresserade av vad jag hade i mina fickor, men när dom insåg att ett paket cigaretter var allt valde dom att bemöta missen med ett kok stryk. Inget att oroa sig för."

Cristian höll upp sin hand och sitt glas framför sig i väntan på att jag skulle slå ihop mitt med hans, men det tillfället kom aldrig eftersom jag inte kände för att bemöta honom på ett sådant vänskapligt sätt. Istället för att vänta på min vänlighet halsade Cristian resten av sin rom och drog djupa bloss från sin cigarett.

"Du svarade inte på min fråga. Vad gör du här?"

Cristian suckade och vad hans ord kom att bli var inte vad jag hade förväntat mig. "Jag behöver din hjälp, Harriet."

Som om luften flög ur mig sjönk jag ihop och plötsligt kändes det som att glaset i min hand vägde ton. "Att du ens har staken," fräste jag lågmält och bet tag om insidan av min kind för att hålla tillbaka sorgen och hatet som stormade upp inom mig. "Du titulerade mig som hora, Cristian. Du kallade mig för fnask och vågar efter det komma hit, till min hemstad, och be om min hjälp. Hade vi stått upp hade jag spottat vid dina fötter!"

Att jag talade till sonen av vad som hade varit kanske världens gränslösaste sjörövare berörde mig inte. I mina ögon var mannen framför mig ingen annan än Cristian Black och för tillfället såg han svagare ut än vad jag någonsin tidigare hade skådat honom. Han var täckt av smuts och hade blivit sparkad på som en strövande hund. Mannen som jag en gång i tiden hade beundrat hade tvinat bort i mina ögon och det enda jag hörde när jag såg hans blåslagna ansikte framför mig var hans ord, orden som antydde att jag inte var mer än en nattfjäril.

En suck lämnade Cristians läppar som höll tag om den osande cigaretten. "Ord sätter djupa spår, Harriet, vi båda vet det. Vi sårade varandra för att sanningen var för svår att omfamna och det hoppas jag att du någon gång, i något liv kan förlåta mig för. Jag uppförde mig löjligt som kallade dig sådana hemska namn. Det var djävulens vrede som manade på mig, vreden över att du ljög för oss båda och för att jag var naiv och ville ha något mer, något omöjligt." Stearinljusets låga dansade med röken från Cristians cigarett. "Jag är relativt obrydd över lögnerna om oss som du har spridit och jag är allt annat än ovillig att förlåta dig om du väljer att förlåta mig. Sanningen är den att jag har saknat dig, Harriet, och jag lovar att vi kan glömma det förflutna om du kan öppna dina ögon för framtiden."

Cristians ord punkterade först min ena lunga, sedan den andra. Om han hade sagt samma bekännelse för fem månader sedan, då jag fortfarande stod på Svarta Saras däck, hade saker och ting kunnat vara väldigt annorlunda just nu. Hans sanning hade nu töat fram och jag kunde inte låta bli att undra över ifall det var ödet som hade fört oss samman en andra gång. Kanske fanns det någon någonstans som trodde på att jag och Cristian förtjänade en andra chans, kanske var detta vad Gud ville. Därför svalde jag oron över hur framtiden låg utom min kontroll och talade för första gången på väldigt, väldigt länge sanning.

"Jag har saknat dig också, Cristian, och jag är också ledsen över mina ord. Vad som hände hände för att jag... jag ville att det skulle hända."

Länge hade vi båda vetat om sanningen, men först nu tog vi modet till oss att acceptera den. Sjörövarkaptenen Cristian Black gjorde mig dygdlös och hur stor den synden än var önskade jag det inte ogjort. Där och då hade min magkänsla sagt att det var rätt och nu, när jag stirrade sanningen i ansiktet, kändes det för första gången efter den osedeliga kvällen rätt igen.

"Jag uppskattar din ärlighet, Harriet," sa Cristian och hans spruckna och sönderslagna underläpp formade ett leende.

En tung och kvävande tystnad la sig i baren, om möjligt ännu tyngre än den som hade svävat mellan gästerna när jag klev över tröskeln, och det berodde på att varken jag eller Cristian visste vad vi skulle säga. Vi båda hade haft gott om tid över och ifrån varandra för att tänka ut vad vi faktiskt skulle säga till varandra när återföreningen en vacker dag kom, men läxan hade inte blivit gjord. Det fanns så mycket jag ville säga, så mycket jag ville fråga, men inga ord kändes tillräckligt lätta för att de skulle lossna från min tunga. Därför sökte jag istället efter mina svar i Cristians havsblåa ögon och insåg att vi inte behövde tala om det som hade skett eftersom det som låg bakom oss kändes relativt oviktigt nu när vi satt i varandras andrum.

"Hur mår besättningen?", frågade jag en aning kvidande eftersom tystnaden höll ett strypgrepp runtom min strupe.

Cristians blick föll ner i bordsskivan och som ridån föll ner efter en avslutad akt drog sig även en mörk och ångestfylld skugga över sjörövarens stubbigt rakade och tilltufsade ansikte. Det var något som bet och rev i hans själ, det talade det långa uttrycket i hans ögon om för mig, och sekunden jag skulle fråga vad som bekymrade Cristian fick jag ett svar i form av ett knytnävslag mot min mage.

"Jag är inte längre Svarta Saras kapten," sa Cristian och vinklade sitt glas som för att se om det möjligtvis fanns en droppe eller två kvar.

Jag ville be honom att sluta spela lustigkurre, men insåg nästan med en gång att det som Cristian satt och berättade var sanning. Min första tanke var att han hade ätit sig mätt på sjöröveriet och lämnat sin post, men fick genast svar på att sådan var inte saken.

"Det är därför jag är här," förklarade Cristian och min hörsel spetsades till det knivskarpa. "När du lämnade Svarta Sara och klev i land blev jag upplyst och insåg att jag hade låtit dig rinna mellan mina fingrar. Ångern högg genast tag i mig och utan att tveka på saken rodde jag själv in till land för att be om ursäkt, men jag hittade dig aldrig. Jag sa åt besättningen att stanna kvar på skeppet, men när jag kom tillbaka till kajen var både dom och Sara borta. Spanjorerna, antagligen samma spanjorer som besköt oss under plundringen vid dom Brittiska jungfruöarna, kapade skeppet och seglade iväg med min besättning som fångar. Därför är jag här, i ren desperation. Jag behöver hjälp att ta tillbaka mitt skepp och utan besättningen är du den enda som kan hjälpa mig, Harriet."

Ilska, vrede, hat, allt brann som en löpande skogseld i Cristians blick. Jag anade att han hade galna tankar om galna gärningar bakom pannbenet och med en aning trög röst sa jag: "Vad gör du egentligen här, Cristian?"

Ett flin av hämnd ryckte i sjörövarens mungipa, ett flin som flera månader tidigare hade fått kalla kårar att rinna kors och tvärs genom min kropp, precis som det fick dem att göra nu.

"Jag ska kapa ett av den engelska flottans skepp, jaga ifatt spanjorerna och ta tillbaka det som är mitt."