Hytten var mörk och dunkel, men lystes upp av några lampetter som hängde över de mörka väggarna som svajade med i skeppets rörelser. Trotts ljuskällorna på väggarna, de levande ljusen som stod tända på ett stort bord i mitten av hytten och den vackra takkronan av brons som dinglade från taket, förblev mörkret ett övertag. Den trötta och stillsamma känslan som hängde över hytten var dock mysig på ett sätt som gav kroppen lugn (kanske eftersom det där inne inte fanns någon sliskig besättning).

Mitt i kaptenens hytt stod ett stort och robust timmerbord som inte bara pryddes av den fyraarmade ljusstaken - där det röda stearinet rann nedför de kopparfärgade armarna - utan av en drös andra objekt i form av kartor, böcker, kompasser, tomma romflaskor, fjäderpennor och en revolver. Runtom bordet stod det sex stycken vackra stolar med mörkröda sammetsdynor och likaväl som jag drog slutsatsen att det var kaptenens arbetsplats kunde jag tänka mig att det var ett bort passande för fina middagar med hans styrman, båtsman och vem han nu skulle vilja bjuda in till sin hytt.

Men rummets robusta inredning bestod inte bara av det vackra timmerbordet utan även en rad vackra tavlor med sjömotiv, skänkar och vitriner och en stor himmelssäng med mörkröda gardiner och övertäcke - vilket fick sängen att gå hand i hand med de vackra stolarna runtom bordet.

Hytten var vacker, ändå en aning svårsmält, och jag kunde inte låta bli att tycka att det mer liknade en sovkammare för en kung eller adelsman och inte för en sjörövarkapten. Men när jag sedan följde kaptenen med blicken bort till vitrinen med glasade fönster och såg hur han tog ut en av de många glasflaskor med det kopparfärgade innehållet från dess hyllor, ändrade jag min uppfattning.

"Om det inte vore för att du var en tjuv hade jag bjudit dig på ett glas," sa kaptenen medans han med sin pipa i munnen hällde upp rommen i vad som liknade ett whiskyglas. Han drack inte rätt ur den sunkiga flaskan som besättningsmannen Chipp hade gjort vilket i mina ögon fick honom att se mer sofistikerad ut. Men att han var pirat och seglade under Jolly Roger vägde ändå mest.

"Jag vill inte ha din rom," sa jag bestämt och höjde huvudet för att visa mig orädd, när jag egentligen tvingades spänna hela min kropp för att inte darra som ett asplöv.

Medans han släckte sin pipa gav han mig en fundersam blick, en blick som både var fylld av nyfikenhet och irritation över min oförskämdhet. På detta sätt hade jag aldrig talat med Croptonias kapten, men blotta tanken på att dessa män var inget annat än sunkiga sjörövare fick all skam att rinna ur min kropp.

När kaptenen hade släckt sin pipa, tog han sitt romglas och stegade bort över det gungande golvet till det stora bordet, vilket fick mig att backa undan några steg. Med glaset i sin hand hängde han av sig sin tunga rock på den ena stolen och trotts att jag ville titta bort kunde jag inte låta bli att ta in synen av hans långa, muskulösa kropp. Hans muskler kanske inte syntes under hans luftiga, vita skjorta, men precis som de mörka tatueringarna som lyste igenom det tunna tyget visste jag att de fanns där - sådana muskler man fick av naturen när man hade arbetat med slitgöra en hel livstid.

När kaptenen hade fått av sig sin rock lutade han höften mot det robusta bordets skiva och tog en klunk ur sitt glas. "Vem är du?"

Jag bestämde mig för att svara honom, men endast eftersom jag kände mig skyldig till efter att jag mot alla odds hade fått en enskild pratstund med honom. Han kunde lika gärna ha sagt nej och gud vet vad hans besättning av sliskiga karlar hade gjort med mig då.

"Jag heter Harriet C. Swan," började jag med en stämma på rösten som blev mycket ostabilare än vad jag hade tänkt mig eftersom kaptenens klarblåa ögon punkterade hela mig.

"Vart kommer du ifrån?", frågade han och tog ytterligare en klunk. "Du låter engelsk."

Trotts att kaptenens uttal var en aning robust och hårt efter att ha seglat över haven under vad jag antog var hela hans liv kunde jag i grund och botten urskilja en brittisk accent även där. I finare kläder, med mindre smuts i ansiktet och över händerna och utan den intorkade svetten i hans hår skulle han antagligen se brittisk ut också. Hade den stiliga mannen varit en enkel köpman eller adelsman hade han antagligen varit Englands mest eftertraktade sådan, bland damerna iallafall.

"Eastbourne," svarade jag enkelt på hans fråga och han nickade förstående med glaset lekandes i sin hand.

"Varför stal du från min besättningsman och klädde ut dig till man?", frågade kaptenen och jag övervägde att ljuga för att han inte skulle få sätta sina klor allt för djupt i mitt privata liv. "För jag antar att du inte gjorde det för att matrosen Chipp's kläder var för vackra för att hålla fingrarna borta från."

Hans blick flöt över min tunga och illaluktande klädnad och jag kunde inte låta bli att känna mig blottad för hans en aning kyliga blick när den svepte över min kropp. För tillfället skattade jag mig lycklig åt att jag faktiskt bar sjömannens robusta klädnad och inte min vanliga klänning.

Jag ville ljuga, men beslöt ändå att dela med mig av sanningen eftersom det enda jag ville var att komma av detta skeppet. "Jag försökte smyga på Croptonia."

"Croptonia?", sa kaptenen och till min stora förvåning kunde jag urskilja hur det ryckte till i hans mungipa. "Det är rena rama självmordsuppdraget. Vad har du för angelägenheter i Frankrike?"

"Privata angelägenheter," svarade jag skarpt och ångrade mig genast.

Kaptenen ställde ner sitt glas på bordsskivan och plockade istället upp revolvern som hade legat där sedan jag kom in i hytten. Han tryckte ner säkringen och det klickande ljudet (som var samma jag hade hört när Chipp tryckte sitt vapen mot min rygg) fick en klump av oro och ångest att lägga sig i min hals. Kaptenen rätade på sig, klev över golvets knarrande golvplankor och ju närmare han kom mig, desto fler steg tog jag bakåt - tills dess att min rygg slog i väggen bakom mig. Kaptenen la sin hand runtom pistolen i ett fast grepp och när jag sedan kände hur det kalla stycket trycktes mot min haka stängde jag panikslaget ögonen.

"Se på mig, Harriet C. Swan," viskade kaptenen med ett extra brittiskt uttal på mitt namn, vilket fick klumpen i min hals att växa. Eftersom kaptenens revolver kändes hotande mot mitt ansikte vågade jag inte göra annat än att följa hans order och för att inte börja gråta när jag mötte hans mordiska blick, bet jag mig i underläppen. "Ingenting är privata angelägenheter på mitt skepp. Det är jag som är Svarta Saras kapten och så länge du går på hennes däck tillhör ditt liv mig. Du berättar vad jag vill veta och om du skulle vägra finns det både ett galler nere i kojen att skaka och ett helt hav att sjunka till botten med en fotboja runt vristen i. Hur ska du ha det?"

Han flyttade ner pistolen från min haka och först när jag kände hur vapnets köld försvann från mitt skinn vågade jag åter andas igen. Kaptenen gick tillbaka till sin plats vid bordet, la ifrån sig revolvern på det, tog sitt halvtomma glas med rom och lutade höften mot dess tjocka skiva. Hela min kropp skakade av rädslan som brann inombords; under endast en kort förmiddag hade jag redan blivit hotad med laddade vapen två gånger.

Men trotts oron som fick min mage att snöras åt vägrade jag att ge vika till kaptenens hot och förvånansvärt påverkande närvaro. Hela hans aura satte skräck i mig, men minnena av min far trängde bort kaptenens oroväckande sätt. Robert Swan's dotter gav inte vika under blotta närvaron av en pirat och därför högg jag bestämt tag i kaptenens blick och släppte inte taget.

"Kasta i mig då!", fräste jag och för en kort sekund kunde jag ana spår av förvåning i kaptenens blick. "Gör mitt lidande kort och ge mig till havet!"

Kaptenen skrattade till, ett skrockande skratt vars mystik fick en kall kår att rinna nedför min ryggrad. "Du är inte lite fräck för att vara enda kvinnan på ett skepp fullt av män som inte har fått gå i land på flera månaders tid. Sanningen är att jag som kapten har annat att stå i än att tjafsa med dig och därför antar jag att du får som du vill. Men tro mig när jag säger att du inte kommer få sätta din fot utanför detta skeppet innan du har berättat om dina ärenden på andra sidan horisonten. Tills dess är du härmed matros på Svarta Sara och kommer att arbeta under mina order, vid sidan av min besättning."

Kaptenen halsade det sista innehållet ur sitt glas, ställde ner det och stegade bort till hyttens slutna dörr. Jag följde hans rörelser med min blick och med min mun öppet hängande efter förvåningen över hans ord. "Är du galen?! Jag kommer bli våldgästad av dom där skeppsråttorna! Du kan inte göra såhär mot mig, snälla vänd om och ta mig tillbaka till England!"

Kaptenen öppnade hyttdörren och med ens trängde sig det skarpa solljuset in och lyste upp den dunkla hytten. "Jag beklagar fröken Swan, men jag har bestämt mig. Du behöver inte heller oroa dig för besättningen. Deras händer förblir i schack... så länge jag säger så."

"Det betyder otur att ha en kvinna ombord!", utbrast jag i ren panik eftersom jag inte längre visste vad jag skulle säga för att kaptenen skulle låta mig slingra ur hans grepp. Jag hade läst mycket om sjöröveriets ideologi eftersom jag slukade alla böcker jag kom över hemma i Eastbourne, men allt min varning fick kaptenen att göra var att skratta.

"Otur är inget jag ältar, Harriet C. Swan. Kvinnor ombord eller ej, det finns ändå en plats i helvetet avsedd för oss sjörövare," sa kaptenen med ett självgott flin över läpparna där han stod vid dörren och väntade på att jag skulle stiga ut ur hans hytt. På svaga ben slokade jag mig över det hårda golvet och innan jag åter igen klev ut på det soldränkta däcket, mötte jag kaptenens blick.

"Det finns en kista full med gamla kläder nere i kojen, kanske finns det något där som passar så Chipp kan få tillbaka det som tillhör honom. Du bör även sätta på dig ett par stövlar. Det är lätt att få flisor i fötterna när man arbetar på däck."