Jag försökte tala lite vett i Cristian om att välja ett annat skepp, men tjurskallig sjörövare som han var hade han tagit ett beslut - ett beslut som mycket väl kunde leda till ett blodbad. Hans blick hade fallit på ett av den engelska flottans praktfullaste skepp och inte bara skulle kapningen bli en kupp svår att genomföra i sig, det skulle endast dröja några ynka sekunder innan kajen skulle krylla av soldater och flygande revolverskott. Vad som än väntade skulle eskalera till ett helvete utan dess like, ändå vägrade Cristian ta en annan väg.

Framåt kvällen tog Cristian med mig till Willingdon. Själv hade jag aldrig tagit mig särskilt långt ifrån Eastbourne (bortsett från mitt äventyr över kanaler och hav) eftersom jag alltid hade känt mig ganska tryggt rotad hemma. Resan till Willingdon var obekväm och bökig eftersom vi liftade med en handelsman på hans hästflak. Flaket fick vi dela med lasten av inlagd gurka och det dröjde inte länge innan jag fick träsmak både här och där. Cristian däremot verkade både nöjd och förväntansfull genom hela resan, något som fick mig att undra över vad han hade smitt för planer inuti sitt huvud.

Jag kunde inte låta bli att fundera över ifall han hade planerat något förr oss två, något i liknelse med en romantisk middag. Visst hade det blivit en del romantik under vår resa för fem månader sedan, men aldrig hade vi suttit ner, druckit vin och ätit gott tillsammans. Våra möten hade mestadels slutat i antingen bråk eller åt det raka motsatta hållet.

Jag frågade Cristian vart vi var på väg, men när han inte svarade och istället flinade lite undangömt med sidan av sin mun kunde mina tankar inte låta bli att vandra iväg åt alla möjliga håll. Han hade något på lur och jag suktade djupt efter att få veta vad det var.

Men när resan var över, vi klev ner från vagnen och Cristian tackade handelsmannen med lite pengar slog alla mina förväntningar ner i backen. Framför mig låg en bar, den sunkigaste bar jag någonsin lagt mina ögon vid. Över dörren hängde en sned skylt med ett namn på holländska och redan nu, ståendes ute i den friska kvällsbrisen, kunde jag känna den fräna doften av sprit, tobak, svettiga sjömän och trubbel.

Jag kunde inte låta bli att undra över varför Cristian hade tagit med mig hit och när jag därför frågade fick jag ett svar som tog död på allt jag hade vågat hoppats på under resan till Willington.

"Vi kommer behöva en besättning, Harriet," började Cristian och höll leende upp den sneda dörren för mig. "Välkommen till Englands svinigaste och grisigaste bar, min sköna. Är det någonstans man ska leta efter slöa och lättpåverkade sjömän så är det här."

Cristians beskrivning av baren var enkel, men målade upp bilden av den sjabbiga puben ganska exakt. Brädbeklädnaden var sne och lagd på ett så dåligt och slarvigt sätt att man nästan blev sjösjuk bara av att stiga in i baren. Vid varje bord satt det dystra sjömän som slukades av det dunkla mörkret, men vid det nätta skenet från de levande stearinljusen trängde synen av guldkronor i bittra flin fram.

Stämningen i baren var inte direkt inbjudande eller gästvänlig, men jag var inte rädd för de vresiga blickar som skickades åt mitt och Cristians håll. Jag hade handskats med sjörövare och griniga karlar förut, så rädslan över vad som pågick i deras snuskiga sinnen skrämde mig inte. De var bara män. Fega och sorgsna män som gömde sig själva och sin mänsklighet bakom de vresiga flinen som satt klistrade över deras väderbitna ansikten.

"Charmigt," mumlade jag och hörde hur Cristian roat fnös.

Folket i baren verkade veta vad vi ville, för när jag och Cristian väl hade satt oss ned, fått ett varsitt glas rom och knappt hunnit andas ut efter resan började sjömännen ringla sig fram mot vårat bord. Antagligen hade ryktet om Cristian Blacks försvunna skepp och besättning spridits för det dröjde inte länge innan de vresiga männen bad om att få ansluta sig till våran besättning.

***

Kvällen drog sig kvar senare än väntat eftersom jag och Cristian druckit, sjungit, planerat och skrattat med vår nya besättning långt in på natten. Egentligen var meningen att vi skulle vara hemma vid detta laget så att jag kunde skylla på ett sent arbetspass när min mor frågade vart jag hade hållit hus, men istället kom Cristian med den briljanta idéen att hyra ett hotellrum.

Hade jag hållit mig borta från alla de glas rom jag under kvällen druckit med sällskapet hade jag även hållit mig borta från att följa med Cristian och istället bett om att få åka hem. Men spritens påverkan var ibland utom denna värld och eftersom jag inte hade sett Cristian på väldigt länge och han råkade se väldigt stilig ut denna kväll hade jag svårt att tacka nej när kaptenen bad mig dela rum med honom. Dessutom blev jag allt annat än mätt efter gårdagens natt tillsammans, en natt som förde många gamla minnen till ytan.

Fnitter fyllde både mig och Cristian när vi med snubblande steg traskade fram genom hotellets korridorer i jakt på vårt rum. Att han höll sin hand på min midja störde mig inte alls, något som möjligtvis skulle kunna ha fått mig att känna olust vid nyktert tillstånd. Men nu gjorde jag inte det minsta lilla försök till att få bort sjörövarens fingrar från mig eftersom jag både gillade hans närhet och behövde lite stöd för att inte trilla omkull.

"Shhh," fnissade Cristian när han fumlade med nyckeln till rumsdörren och höll upp sitt pekfinger mot sina läppar. Vad vi båda tyckte var så lattjo visste ingen av oss, men svårt att sluta skratta tillsammans med Cristian var det utan tvekan.

"Välkommen hem darlin'," flinade han och höll upp dörren framför mig. Med en lätt nigning tassade jag över tröskeln och föll nästan genast ner på den bäddade hotellsängen - utmattad och full av fnitter.

Cristian anslöt sig till mig på sängen, besteg mig och pressade sina läppar mot mina. Fortfarande med den sprudlande skratten mellan oss lät jag hans tunga smyga sig in i min mun och jag kände hur det började knalla, brisera och detonera i min kropp när Cristians händer och fingrar sökte sig under min klänning och obehärskat karesserade mitt skinn. Med fumliga rörelser knäppte jag upp hans pistolhölster och lät det och revolvern som alltid annars hängde vid sjörövarens sida falla ner på golvet bredvid sängen.

"Vi ska inte göra något, Harriet," viskade Cristian mellan kyssarna när förståelsen om att jag försökte klä av honom blev honom till känna.

Jag ville mycket mer än att endast få smaka på Cristian, men för att inte framstå som desperat lämnade jag hans läppar och la mig tillbaka på sängbädden. "Bara sova?"

Cristian skrattade till. "Bara sova," sa han och tittade ner på mig med ett leende som talade om för mig att han precis som jag ville ha så mycket mer av detta, men att vi båda var för onyktra för att besluta något sådant och alldeles för trötta efter kvällens besättningssökande för att orka.

Jag och Cristian klädde av oss och kröp sedan ner under hotellsängen täcke och ner i varandras armar. Precis som förut fortsatte han att röra vid och smeka mitt skinn, men denna gång med mycket lättare och varsammare rörelser. Med ryggen mot Cristian bröst kände jag hur hans hjärtslag slog i min benmärg och med mina fingrar sammanflätade med hans visste jag att han njöt av att sova tillsammans precis lika mycket som jag njöt av det.

"Jag är tacksam över att du hjälper mig med detta," sa Cristian och placerade en enkel kyss mot min skuldra.

Det kändes fortfarande konstigt att sova bredvid Cristian i en säng som inte gungade med i skeppets och havets rörelser. Det kändes nästan fel att inte känna doften av saltvattnet som vädrades in genom kaptenshyttens runda och gläntande fönster, samtidigt som att sova vid Cristians sida igen kändes allt annat än felaktigt. Jag sov alltid gott i min säng där hemma, men bredvid Cristian kunde jag sova gott i världens alla sängar.

"Harriet?", började Cristian och jag svarade med ett lågmält mummel. "Hittade du någonsin din far?"

En klump av ångest la sig som en stock i botten av min mage, men den försvann genast när Cristian åter igen placerade sina läppar över min skuldra och all min kropps spänningar försvann. Helst hade jag velat förtränga hela min vistelse bortom horisonten eftersom den för min del inte ledde till annat än sorg och ännu mer förvirring.

"Dom sa att han var död."

Inga ytterligare ord utbyttes mellan mig och Cristian den kvällen eftersom inget behövde sägas. Cristian visade förståelse genom att hålla om mig i sin famn och jag somnade med ro till ljudet av hans tunga andetag.